Jag: Mm, vad mysigt. Det känns som du tycker om mig.
Surrabutt: Jag tycker om dig. Jag älskar dig.
Jag (rörd): Lilla gumman.
Surrabutt: Vill du att jag ska älska dig?
Jag (ännu mer rörd): Ja.
Surrabutt: Varför vill du att jag ska älska dig?
Jag (tårögd, viskar): Älskling, det är det finaste...
Surabutt (avbryter, formar munnen till en spetsig liten näbb genom att trycka ihop läpparna med fingertopparna): Mamma, du pratar så här tyst - tu tu tu. Men jag pratar högt, jag.
*
Rösta på Rana
8 kommentarer:
Så underbart, vackert barnprat...min dotter...undrar varför jag är så negativ till att hon åker till en två år äldre killkompis 7 mil bort...hon vill sova över...och "by the way" så är jag en toppenmamma bara jag säger ja...
Jag har hög röst...vill ju vara tydlig när jag förklarar min ståndpunkt...
Jag är inte döv...säger dottern...jag är inte trögfattad heller...jag är 16 år och jag vill åka!!!
Äntligen fredag, puh...
Önskar dig och la familia en skön helg!
Så vackra dina tavlor är...
Stor kram,
Bella
Åh, så underbart:)
Barn är härliga och att få ynnesten att ha dem och så nära är guld!
Kram Lallis
Så gulligt! Åh, vad jag längtar efter sånna där fina stunder! Hoppas ni har en fin fredagskväll!
Ja du, de är ju inte alltid så finkänsliga direkt :o)./Malin
Rana....sååå fint!
Har inga ord...rörd... varm... blir glad.
Tack du goa, för att du delar med dig av dina fina stunder.
Ha en mysig helg!
Puss!
Willewira
åh hon är ju så himla rar!
Så rart!!
Åhhh, hvor smukt !
Klem
Skicka en kommentar