Nyårsafton

Jag njuter av en synnerligen alternativ - men skön - nyårsafton. En feberflicka och en liten brottare och jag har käkat toasts och godis. Sen blev det tomtebloss, teve och mys. Nu sover de små och jag inser plötsligt att jag är Ensam På Nyårsafton.

Det är klart att det just ikväll känns en smula töntigt. Jag kan inte lova att hålla ansiktet fritt från tårar när fyrverkerierna intar natthimlen. Men det är inte ett dugg synd om mig. Jag är i grunden stark och glad. Vid tolvslaget kommer jag att kyssa mig själv.

Rösta på Rana

Huset

Jag känner inte igen det till synes tomma huset som ligger ute för försäljning. "Ska vi köpa det?" frågar Mannen (han bör snart döpas om till Exkexet). Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men uppskattar ändå hans inställning. Varför deppa om man kan skämta liksom?

Rösta på Rana

Flyttar ut

Nu flyttar jag från huset. Det måste bli så. Jag har ännu inte köpt nåt eget, utan kommer att bo hos mamma under en period. Ungarna bor varannan vecka med mig, varannan med Mannen.

Det här kommer att bli en märklig jul.

Rösta på Rana

Katten

Surrabutt: Du är rädd för katten.

Lille Brottarn: Fast katten är inte farlig.

Surrabutt: Men du tror det.

Lille Brottarn: Jag vet. Den är inte farlig. Men jag tror det.

Rösta på Rana

Maran

Men Maran, din mupp. Har du lust att maka lite på dig? Jag skulle behöva sova nu. Det är redan så jäkla många ungar och plastdinosaurier och grejer här i sängen, och det blir liksom inte lättare att sova när du fjantar runt. Tack!

Bild: Nachtmahr av Johann Heinrich Füssli.

Rösta på Rana

Mjau

Jag är ingen djurmänniska. Så är det. Jag vet inte vad de vill, djuren, mer än att möjligtvis hugga mig i strupen. I alla år har Mannen tjatat om att vi ska skaffa katt, men jag har sagt nej nej nej.

Nu ska vi gå skilda vägar. Han blir kvar i huset ett tag till, men jag är på väg ut.

Igår skaffade han katt.

Bild: En släkting till kattflickan som än så länge ligger under soffan och är räddare för mig än vad jag är för henne.

Rösta på Rana

Aj

Kvällens improviserade godnattvisa från Surrabutt:

Det var en gång en gubbe som inte hade tid

Han hade ingen tid

Men en dag fick han en bra idé

Han gick ut och började spela boll med sina kompisar

Men hans kompisar sköt bollen så hårt på honom

Så han gick sönder

Då fick han gå till sjukhuset

Och nu är denna visa slut

Rösta på Rana

Skelettdialog

Surrabutt: Mamma, hur kan skelett gå sönder?

Jag: Om man ramlar från ett träd. Eller om man krockar med en bil. Eller om man cyklar väldigt fort och ramlar illa...

Surrabutt (sakligt): Skelettet kan också gå sönder om nån tar ett svärd och hugger en.

Jag: Eh... ja.

Surrabutt: Eller om nån skjuter på en.

Jag: Jo...

Surrabutt: Eller om nån eldar upp en jättemycket.

Jag (lamt): Eller om man ramlar...

Rösta på Rana

Plötsligt händer det

Mitt i kaoset - mitt i skilsmässa och nystart och mäklarkontakter och tingsrätten och besvikelser och bodelning och tårar och hemnet.se och ungarna och lagfart och pantbrev och vrede och slutrenovering och sorgearbete och IKEA och separationskaos - dyker känslan av frid upp. Jag lyfter blicken och inser förvånad att i just detta ögonblick är jag lycklig.

Rösta på Rana

Städiver

Imorgon kommer mäklarfirmans fotograf och tar bilder av huset. Det måste skina. Så jag skurar kakel och dammsuger tak. Jag vet inte om det är mig eller utrustningen det är fel på, men allt känns motsträvigt och ovant. Kaklet suddar igen och dammsugaren vill slåss. Det är nu jag önskar att jag hade Annicas begåvning. Eller bara lite normal koll.

Bild: Kaklet på lilla toaletten. Inte direkt diskret.

Rösta på Rana

Nytt hem

Vi ska ju liksom sälja huset. Flytta isär. Jag är väl medveten om att mitt nästa hem kommer att vara mycket mindre och hålla en lägre standard. Det är lugnt; det är i sammanhanget lätt att förlika sig med.

Jag är ju dessutom en sån händig tjej. Jag kan nog få stil på ett renoveringsobjekt som detta.

Rösta på Rana

Dyrköpt egentid

Jag fixar med mitt en stund. Ungarna röjer i vårt sovrum och jag låter dem hållas. Jag hör att det går vilt till, men det får gå. De har kul och jag får saker gjorda. Jag köper mig denna tid.

Kostnad:

Rösta på Rana

Våt dröm

I natt sov jag mellan ungarna. Jag väcktes nog bara en sjutton-arton gånger av sparkar i veka livet, pjoller i örat, besynnerliga frågor, allmänna utrop och snurrfasoner. Men jag kan meddela att den minst sköna väckningen var när Lille Brottarn i sömnen kissade på mig.

Rösta på Rana

Änglar

När allting svajar, är det de här två som håller mig förankrad i nuet. De vet inte om det, men de bär mig genom detta. Välsignade ungar!

Rösta på Rana

Vasst sällskap i sängen

Vad är grejen med att dela säng med fem hundra vassa plastdjur? Jag förstår inte varför Lille Brottarn inte kan ha lite gosiga nallar där istället. Och eftersom jag sover med honom, delar även jag säng med plastpolarna. Mysigt.

Rösta på Rana

Vilande kvinna

Hon hängde i mitt barndomshem. Hon är målad av en avlägsen kvinnlig släkting. Jag har alltid tyckt om henne och nu är hon min.

Om jag hade kunnat måla så, hade jag gjort det.

Rösta på Rana

Asymmetrisk frisyr

"Jag har inga egna idéer alls. Jag gör bara precis som du säger."

Sweet. Det är precis därför jag sätter en sax i händerna på min gode vän Hansolo och låter honom klippa fram denna asymmetriska frilla efter mina skisser. Blicken är läskig, men skit i det. Ni förstår väl att det är skönt med en ny frisyr. Och det är inte lika drastiskt som en tatuering...

Rösta på Rana

Par

Bild: Par, akryl.

Rösta på Rana

En rak höger eller två från vänster?

Bilder: Schyman och Rana. Intill förväxling lika?

Rösta på Rana

Jag blundar

Skiss: Jag blundar.

Rösta på Rana

Tre pappor

Bild: Tre pappor av Lille Brottarn.

Rösta på Rana

Samma leende

Lycka är att se sitt eget leende i sin dotters ansikte.

Bilder: Surrabutt och Rana, här lika gamla.

Rösta på Rana

Hej då färgprakt och väldoft

Jag kommer inte att sakna huset. Inte ett dugg. Men jag kommer att sakna det här:

Bilder: Delar av purpurrabatten och örtagården.

Rösta på Rana

Nyfärgad

Ja. Det är verkligen så. Allt blir lite bättre när man är apsnygg i håret. Blåsvart heter färgen.

Rösta på Rana

Fredagen den 13:e

Bild: Surrabutt är så glad över skärsår och blåtira.

Rösta på Rana

Störig

Hon tar sig ton, den där mjuka, väna, gulliga lilla flickan.

Jag: Här har du overallen, gumman.

Surrabutt: Lä lä lä lä...

Jag: Nu måste vi åka, så hoppa i overallen nu.

Surrabutt: Lä lä lä lä...

Jag: Men kom igen nu..!

Surrabutt (på blattesvenska): Tjafsar du med mig eller tjafsar du med nån annan?

Bild: Surrabutt ställer en fråga.

Rösta på Rana

Lister from hell

Man köper ett hus. Man totalrenoverar det. Man mister förståndet härav, men det hör inte hit. Man har bara ett par lister kvar att sätta upp, ett par dörrfoder att måla, ett par andra småprojekt att fixa. Man flyttar in. Man får små barn. De där listerna ska man ta sen - sen när barnen somnat, sen när orken kommer, sen när man får tid. "Sen" kommer inte. Åren går. Man står plötsligt inför det faktum att huset ska säljas. Man måste göra det fint för en visning. Man börjar sätta upp lister och måla dörrfoder och ta tag i småprojekten - i ett hus där man snart inte ska bo. Arbetet känns inte jättelustfyllt.

Det här är så typiskt. Mer än typiskt. Det är så här man gör. Varför? Det är så idiotiskt.

Rösta på Rana

Konserten som inte hände

På väg till en Winnerbäck-konsert med tårarna strömmande över kinderna. Det går inte att avgöra om det är regnet eller tårarna som målar svarta ränder över kinderna. Inte för att jag ser några ränder; jag bara gissar att de finns där. Och inte för att jag bryr mig vilket. Jag har inte ätit på ett dygn, jag fryser i regnet, tvärbanan mot Globen är försenad, jag har huvudvärk och - ja visst ja - jag har precis smällt av en skilsmässa i ansiktet på mig själv och Mannen. Vilsenheten är stor. Marken gungar under mina fötter och jag ska ut på galej. Jag har verkligen ingen lust. Förlåt mig, Lasse. Men jag vill bara lägga mig på marken.

Jag ska hem till väninnan först; vi ska äta sushi före konserten. Jag är sen. Jag messar henne: "Det blir tajt med tiden, allt gör ont, ska vi ens gå?" Hon, som vet allt, svarar: "Kom bara. Älskar dig."

Jag passerar Globen på väg hem till henne, korsar konsertområdet. Jag tittar inte på dem jag möter, stirrar bara ner på mina traskande kängor och försöker att inte krocka med alltför många människor. Därför är det konstigt att jag trots allt ser anslaget i ögonvrån:

Kvällens konsert med Lars Winnerbäck är inställd.

En varm känsla av lättnad fyller mig. Jag behöver inte ens ta beslutet. Jag går hem till min väninna och möts av villkorslös kärlek och sushi.

Rösta på Rana

Följ med på Winnerbäck

Det här kan ju verka lite udda.

Jag har en biljett över till Winnerbäcks konsert på Annexet nu på torsdag. Start 20.00, insläpp 19.00. Någon som vill följa med? Denna någon bjuder på middag, öl eller fika och så bjuder jag på konserten. Kommentera här eller mejla till rana.temporaria@yahoo.se.

Nä, det här är inte nåt skruvat sätt att öka antalet kommentarer. Men jag är för fucking tilltufsad för att ringa runt och det här är en bättre idé än att strunta i att gå.

Uppdatering:

Nu har jag fått sällskap. Tack till alla som har hörde av sig och ville följa med. Jag har mejlat.

Rösta på Rana

Tatuering

Hela mitt liv tar en ny vändning. Jag befinner mig i ett mentalt och känslomässigt kaos. Det är hopp och sorg och smärta och nystart. Jag är brutalt förvirrad. Det känns som om jag gör saker i fel ordning. Hela mitt sinne skriker efter symbolhandlingar och konkreta tecken. Jag letar desperat efter nåt att hålla fast vid, nåt som hjälper mig att fatta.

I flera år har jag varit sugen på att tatuera mig. Nu är det väl dags. Motivet kom bara till mig; helt plötsligt var det självklart vilken bild jag skulle smycka mig med - och var den skulle hamna.

Jag nämnde detta för barndomsväninnan, som var mycket snabb och mycket tydlig i sin reaktion:

"NEJ, Rana. Ingen tatuering nu. Du är inte tillräknelig. Du ska ha minst ett halvårs betänketid när det gäller det. Jag säger NEJ."

Hon kan ha en poäng.

Rösta på Rana

Skrikterapi

Bild: Surrabutt och Lille Brottarn är pirater.

Rösta på Rana

Kaos

"Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut."

Det låter som ett vackert och eftertänksamt bokslut. Som om jag såg tillbaka på det som hänt med klokhet och försoning. Som om jag hade det blekaste aning om vad jag talar om.

Så är det inte.

Det är kaos. Det är motsägelsefulla känslor. Det är en snårskog. Det är en mycket smal stig där vi försöker gå fram utan att såra varandra ännu mer. Det är sorg. Det är vrede. Det är rädsla. Det är ovisshet. Det är förbjudna känslostråk av eufori.

Härom dan tog jag av mig ringarna. Jag måste göra det mer verkligt. Efteråt visade det sig att Mannen, utan att vi hade talat med varandra, på sitt håll hade tagit av sig sina precis samtidigt.

Bild: Vigselringen. Inte längre på mitt vänstra ringfinger.

Rösta på Rana

Över

Arton år är en lång tid. Jag har varit kär i honom i hela mitt vuxna liv. Jag vet ingenting annat. Det skulle alltid vara han och jag, alltid. Han var allt jag ville ha och allt jag behövde. Han var stark och underbar - och älskade mig. Jag behövde inte mer. Det räckte liksom att vara förälskad i en riktigt manlig och vacker man som dessutom avgudade mig - år efter år. Vi hade inget annat. Ingen vänskap, ingen själslig samhörighet, ingen intellektuell utmaning i den andre, ingen direkt förståelse, ingen likhet, inget speglande av sig själv i den andres blick. Vi hade bara kärleken, bara sagan. Och det räckte - fattas bara.

Några småbarnsår, dödsfall, sjukdom, inbrott, arbetslöshet och husrenoveringar senare mådde båda skit och ingen kunde ge så mycket som den andre behövde. Frustration. Smärta. Besvikelse. Ångest. Jag säger inte mer än så. Och kärleken? Tilliten? Borta. Och nu har vi inte ett skit att falla tillbaka på. Ingen vänskap, ingenting. Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut.

När jag berättade det här för vännen Oftavilse, fick jag ett vackert svar:

"Det verkar ändå som att ni, om man bortser ifrån den senaste tiden, ändå har haft ett förhållande många bara kan drömma om. Hoppas att ni minns de åren på rätt sätt."

Jag ska låta hans ord bli en tröst. Jag har fått uppleva det.

Rösta på Rana

Ritsch

Terapi. Det måste ut. Ju mer smärta på pappret, desto mindre i mitt bröst.

Bild: Ritsch, blandade tekniker.

Rösta på Rana

I skärvor

Jag leker lite med gamla skisser.

Blyertsskiss: I skärvor, med make up i paint.

Rösta på Rana

Liten resa

Mannen och jag drar iväg några dagar. Vi kommer att längta oss tokiga efter de här personerna:

Bild: barnen.

Rösta på Rana

Brottarbrett

Det är visserligen bra att stå stadigt, men det här är ju larvigt.

Bild: Surabutt och den bredbente Lille Brottarn.

Rösta på Rana

Gay spotting

Surrabutt: Jag såg två farbröder som hade giftit med varandra. De satt i en bil.

Jag: Jaha. Hur vet du att de var gifta då?

Surrabutt: Jag såg det.

Jag: Men vad gjorde de då? Pussades de?

Surrabutt: Nä...

Jag: Men såg de kära ut, eller vad? Varför tror du att de var gifta?

Surrabutt (överseende): Men mamma. Jag bara vet det.

Rösta på Rana

Men jag VAR snabb

Morgonrush med ungarna. Det känns mer smidigt och schvungigt än stressigt. Lurar kläder på den ena medan jag gulligull-väcker den andra. Fixar välling åt den ena och flickflätor på den andra. Diskussion om varför inte badkaret får följa med till förskolan. Tandborstnig med monsterljud. Drar på mig ett par braller och sveper vulgo-latten. Shit, vad vi är sena. Borstar den värsta leran av overallerna. Springer till bilen. Lurar ungarna att vi blir jagade av tigerspöken ("men snälla såna").

Jag hivar in dem på förskolan. Försöker verka balanserad inför fröknarna. Pratar strunt med de andra mammorna. Pussar och kramar barn. Vinkar.

Jag har så ofta tunika eller klänning över mina byxor. Inte reagerar jag på att det flaxar om vaderna; det gör det ju liksom alltid. Men jag skulle ju ha kunnat slänga en blick i spegeln innan jag åkte hemifrån.

Inte förrän jag kommer hem igen, upptäcker jag att jag har lämnat ungarna iklädd nattlinne.

Rösta på Rana

Älsklingar i hatlista

Mannen och Herr Kronvall roade sig för en tid sen med att skicka hatlistor i Spotify till varandra. Jag hörde Mannen vällustigt njuta av att hata Berghagen och Afzelius och Wiehe.

Men i morse så råkade jag titta lite närmare på hans hatlista, och kunde konstatera att mina älsklingar Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och Nordman ligger i topp.

Det kan aldrig vara ett gott tecken.

Bilder: Musikaliska älsklingar.

Rösta på Rana

Mörkö

Solen lyste och hösten glödde. Jag är rätt orolig nu, för ingen tappade sin korv i brasan, vi körde inte på ett enda vildsvin och ingen unge ramlade i sjön.

Så vad ska hända nu..?

Rösta på Rana