Gott nytt år

Vänner och främlingar. Jag önskar er ett ljuvligt gott nytt år!

*

Rösta på Rana

Mindre av Rana

Åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid.

Bakgrund: Jag är inte känd för min hälsosamma livsstil. Vadå mat? Vadå träna? När vissa mopsiga kollegor skanderar "frukosten är dagens viktigaste mål", tar jag en enorm latte som frukost och har det bra. När Mannen tjurar över att söndagsmiddagen är fyra sekunder försenad, säger jag "men gud, jag har glömt att äta lunch idag igen". Varpå Mannen mulnar ihop ännu mer. (Hahaha, bara jag tänker på hur omotiverat provocerad han blir av sånt, blir jag på gott humör.) Och när chefen muppar iväg på spinningpass efter spinningpass, hör jag mig själv ropa "jädra hurtbulle" efter honom. Och han slänger tillbaka ett flin och säger "äsch, det är ju bara det femte passet den här veckan".

Nån benhård karaktär är jag inte heller känd för. "Jag börjar banta efter den här bullen" har mer varit min melodi. Eller som en god väns farmor sa: "Jag bantar idag, så jag tar bara två wienerbröd."

Men så hände nåt. I slutet av november bestämde jag mig. Inget sött (enda undantaget är glögg) och bara pyttesmå portioner för Rana från och med nu. "Jag ska bli den enda människan i Sverige som går ner i vikt över jul!" utbrast jag med klädsam ödmjukhet. Och sen i slutet av november har jag innehaft Södertörns vassaste karaktär. Vänner, min moraliska styrka är av flinta. Tro det eller ej, men på hela december har jag bara ätit en enda lussebulle och fem små lakritsknäck. Inget annat mumselimums. Ingen efterrätt, ingen kaka, ingen bulle, ingen marsipan, ingen glass, ingen ischoklad, inga praliner på hela julen. Jag är så imponerad av mig själv så det är larvigt. Hur går det då? Jo tack. Jag har gått ner sju kilo och brallorna flaxar runt midjan.

Som sagt: åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid. Jobbet ryker all världens väg. Ekonomi och sysselsättning och husköp och vägval och barnens skola är vita fläckar på framtidskartan. Men jag går ner i vikt i alla fall.

Jag måste bara klä i ord ett minne som alltid stiger fram, när ämnet viktminskning kommer på tal. Jag gick på Viktväktarna, och längst fram stod en donna som skulle peppa oss. Hon var smal som en gammal åra, vevade amerikanskt med händerna och skrek i extas till alla runda kvinnor i pupliken: "Vi kommer bli smala som trådar, allesamman!!!" Hon ville väl höra ett rungande "JA" men möttes bara av tysta, avundsjuka blickar. Hahaha. Jag vet inte varför min hjärna tar upp plats med det minnet.

Nu får ni ursäkta mig, jag har ett par brallor att sy in.

*

Rösta på Rana

Mamma

Hon var tjugofem år fyllda. Hon och hennes make ville så gärna ha ett barn. I sex år hade de försökt, men det ville sig inte. Vänner och bekanta kom med försynta frågor. Det hjälpte föga. Hon stod en kväll och tittade mot himlen och såg ett stjärnfall. Hon önskade sig ett barn - och blev kort därefter med barn.

Kvinnan var min mor och barnet var jag. Idag lovebombar jag mamma.

Bild: Mamma.

Hon är så mild, så ömsint, så kärleksfull. Ibland har jag trott att hon är en ömtålig blomma, men så är det inte. Hon vet kanske inte om det, men i jobbiga tider har jag försökt kasta kuddar under henne. Jag vet inte om hon har behövt det.

*

Tillsammans med min pappa gav hon mig och min lillebror en mjuk och varm barndom. Jag har alltid känt mig älskad. Min bror säger att jag var ett känslomonster som tonåring - men då vill jag en smula motsägelsefullt svara: "Det var jag inte alls. Vem var inte det?" Jag har inte för avsikt att dra min biografi; jag vill bara säga att mamma är min förebild. Jag vill ge mina barn en sådan varm och kärleksfull uppväxt som hon gav mig.

*

När hon och pappa separerade, blev jag så vanvettigt arg på henne. Det är länge sen nu. Jag var inte arg särskilt länge, men hon och jag tvingades att hitta varandra på nytt. En period blev det för nära, för tajt, för mycket systerskap (det här är min version). Vi prövade, omprövade och hittade så småningom varandra som mor och dotter.

*

När jag fick mitt första barn, fylldes jag - vid sidan av alla kaotiska känslor av kärlek och rädsla och lycka och oro - av en gigantisk känsla av JAHA. Det var "jaha" som i "Jaha, är det så här mycket man älskar sitt barn. Jaha, är det så här orolig man är för allt som kan hända. Jaha, är det alltså så här mamma har känt för mig." Redan på BB föll hundra pusselbitar på plats. Alla gånger mamma har varit orolig för mig - jaha, var det för att hon älskade mig så.

*

En period när jag var riktigt under isen, ville jag ha hennes varma, trygga, kärleksfulla stöd. Jag tyckte inte att jag fick det. Hon försökte peppa och rycka upp mig allt vad hon kunde, men jag blev bara olycklig.

"Försök vara glad. Sprid din ljusa energi!" sa hon.

"Jag har ingen energi att sprida! Du låter mig inte vara som jag är, det känns som om jag inte duger som jag är" grät jag. (I den absurda förlängningen: "Du älskar mig bara när jag är glad.")

"Det klart du får vara ledsen, men det är bättre om du är glad" sa hon.

"Oaaaaahhh!!!" grät jag.

Det fina med den här händelsen, som var en sån besvikelse för mig då, var att hon kunde förklara allting så glasklart sen: "Rana, när jag ser dig, ser jag både Rana 30 år och Rana nyfödd. Du säger att du är i en grop. Jag står bredvid och ser min lilla bebis i en grop. Fattar du inte att det enda jag vill är att ta upp dig då?"

Jaha - igen.

*

Hon är inte inte enbart ömsint smeksam och lammtussmjuk. Hon har en sabla (jag undviker riktiga svordomar i detta inlägg för hennes skull) förmåga att komma med oväntade rykare underifrån. När det kryper en insekt på hennes macka och jag börjar ropa, säger hon föraktfullt "äh" och äter upp den. Och när jag tar med henne på libanesisk restaurang och försöker briljera med att beställa in baba ganoush och tabbouli utan att titta på menyn, så dissar hon mina försiktiga utsvävningar (= snäll auberginröra och ofarlig persiljesallad) och beställer helt sonika in GRODLÅR.

*

Nu är hon också är en kärleksfull mormor till Surrabutt och Lille Brottarn - och hur ofta har hon inte råkat säga "men lilla Rana" till Surrabutt?

*

Vad mer? Hon är söt, smidig och kvinnlig. Hon är en riktig pingla. Hon är över sextio, men ändå på nåt vis en liten flicka.

Mamma. Jag älskar dig.

*

Rösta på Rana

Bildbevis

Kära vänner, må julefriden lysa över er. Må glöggen vara het, julgodiset gott och julmaten mumsig. Och må julstressen hålla sig i skinnet.

Ingen ska tro att det har varit så mycket julpyssel för mig i år. Jag har på tungan att säga att bilderna nedan ljuger, men så långt ska vi väl ändå inte gå. Väninnan och fotografen Johanna Norin har förevigat ett pepparkaksbak som faktiskt hände. Och att det hände, är för övrigt blott hennes förtjänst. Många julkramar till henne och hennes vackre make och till varenda julkotte som läser detta!

Jag ämnar återkomma i år.

Bilder: Mannen och jag. Foto: Johanna Norin.

*

Rösta på Rana

Julefrid

En sorts julefrid:

Jag njuter min latte medan tre dårar rusar runt i huset. Först klampar Mannen fram - yvig, högljudd och glad. Efter kommer Lille Brottarn, som skrattar och skrattar och försöker klampa fram som sin far. Sist springer Surrabutt, med en enträgen önskan:

"Pappa, pappa, hjälp mig att fånga Lille Brottarn, så att jag kan fisa på honom..!"

Jag blundar och dricker min latte.

*

Rösta på Rana

Kyss mig mer

Ja, hörrni. Skit och piss att jag kommer bli av med jobbet! Jag är ledsen, ledsen, ledsen. Men jag blir glad av allt fint ni skriver för att peppa och stötta. Det värmer verkligen. Jag har varit dålig på att kommentera den senaste tiden, men jag kommer snart igen. Tack alla ni som hälsar på mig ändå. Jag har planer på att kravla upp ur gropen före jul.

Och ikväll målade jag; det är ett gott tecken. Först hade jag ingen lust, men så fick jag det.

Tavlan heter Kyss mig mer, och den målade sig själv. Fler alster finns i webbgalleriet.

*

Rösta på Rana

Lågkonjunktur

"Värsta lågkonjunkturen sedan trettiotalet..."

"Krisen blir lång..."

"Rekordstor arbetslöshet..."

"Dämpad tillväxt..."

"Den svenska konjunkturen försvagas i snabb takt..."

"Lågkonjunkturen kommer att bli djup och utdragen..."

I veckan smällde de av varselbomben på mitt jobb, som på så många andra. Den sista januari säger jag hejdå till jobbet och till människorna där, som jag har kommit att hålla så mycket av. Och jag har så ont i magen.

*

Rösta på Rana

Även jag

Jag sjösatte tema LOVEBOMBING för några veckor sen. Jag har lovebombat vänner, kollegor och bloggfavoriter. Men idag ska jag lovebomba mig själv, för idag blev jag varslad.

*

Rösta på Rana

Inte fler barn

Igår var vi hos min svåger med familj. Huvudpersonen var lilla nya familjemedlemmen. Länge, länge låg den där lilla, lena, mjuka, ljuvliga, snusande varelsen i min famn och suckade och snuttade och gäspade i sömnen. Äggstockarna sjöng en trudelutt.

Farligt!

*

Rösta på Rana

Toalettkonversation

Samtal man inte riktigt hade föreställt sig att man skulle ha med sina barn - innan man fick barn:

Surrabutt: Mamma, vad gör du?

Jag: Kissar.

Surrabutt: Ska du också bajsa?

Jag: Nej.

Surrabutt: Är du inte bajsnödig?

Jag: Nix.

Surrabutt: Ska du bajsa i alla fall?

Jag: Nej, jag tänkte inte det.

Surrabutt: Vi får se om det kommer bajs ändå.

Jag: M-hm.

Surrabutt: Vad mysigt vi har nu.

*

Rösta på Rana

Ögon-aga

Jag vann inte något Världens Bästa Mamma-pris den här gången heller.

Lille Brottarn och jag busade, och jag skulle fånga hans lilla sparkande sprattelben. Han är stark; jag slant. Jag tappade greppet om hans vrist och tryckte in tumnageln rakt under hans öga. Det lilla skrattande ansiktet förvandlades till storgråtande förvåning: "Mamma illa mig..!!"

Och medan jag tröstade honom och tackade gud för att jag inte hade kört in nageln rakt i ögat, tänkte jag att det var bra att det inte hände när jag var nybliven mamma. Då hade jag väl närmast svimmat eller skjutit mig.

När han hade gråtit ett kort tag, tittade han på mig och sa medan tårarna blänkte i ögonen:

"Jag jätteglad nu."

*

Rösta på Rana

De tre gracerna

Idag lovebombar jag tjejerna på jobbet:

Cath, som från första början har hjälpt mig, lärt upp mig, tagit hand om mig. Med en ängels tålamod har hon förklarat och förklarat och förklarat igen. Hon är den underbara klippan som står stadig när det blåser och när jag flipprar till det.

Carro, som är den galna, den skarpa, den ljuvligt kvicka. För hennes skull har jag många gånger skrattat mig till tårar. Hon är helt enkelt vansinnig och därför lite av en idol för mig (men det skulle jag aldrig erkänna).

Mona, som med omhändertagande värme har tagit mig till sig från första stund. Hon uppmuntrar, peppar och berömmer. Hon går runt som en mjuk, smultrondoftande älva men tappar då och då en osande svordom ur mungipan. Och idag när hon sa "Rana, du har så gullig byst", höll jag på att kissa på mig av skratt.

Jag har sagt det förr, men nu säger jag det lite mer offentligt: Tack, mina tre gracer, för att ni förgyller mina dagar. Ni är underbara.

*

Rösta på Rana

Handy woman

Jaha, ja, Peter och alla ni andra händiga människor där ute - är det så här det ska se ut?

En av duschslangarna tyckte plötsligt att det var dags att lämna in. Vattnet sprutade åt alla håll och kanter. Men fingerfärdig som jag är, lagade jag den lite pronto.

Mannen, som var på väg till jobbet, tittade in i badrummet. Han slängde en hastig blick på duschen och en något längre blick på mig. Sen sa han inte "Adjö, ömma hustru" utan endast lite torrt "Är det där provisoriskt, eller?" Och så gick han.

*

Rösta på Rana