Nu ska vi gå skilda vägar. Han blir kvar i huset ett tag till, men jag är på väg ut.
Igår skaffade han katt.
Bild: En släkting till kattflickan som än så länge ligger under soffan och är räddare för mig än vad jag är för henne. Rösta på Rana
14 december 2009
Mjau
Jag är ingen djurmänniska. Så är det. Jag vet inte vad de vill, djuren, mer än att möjligtvis hugga mig i strupen. I alla år har Mannen tjatat om att vi ska skaffa katt, men jag har sagt nej nej nej.
Bild: En släkting till kattflickan som än så länge ligger under soffan och är räddare för mig än vad jag är för henne.
Bild: En släkting till kattflickan som än så länge ligger under soffan och är räddare för mig än vad jag är för henne. 
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
16 kommentarer:
Och snart älskar Rana katter......
För du ÄR en kattmänniska det vet jag. Du vet det bara ännu inte själv.
en kattsjäl är precis som de flesta kvinnors.
Stark, självständig och odresserbar (om hon inte känner för det. Det vill säga om hon kan få något ut av det.)
Men med ett tigerhjärta när det kommer till ungarnas väl.
Och extremt kärleksfull och gosig om rätt människa dyker upp.......
det är bara en tidsfråga Rana min sköna..... En tidsfråga.........
pusss
F
Kan bara instämma i föregående "talare"...
Du kommer snart upptäcka det charmiga med katt.
Stor kram!!!
Willewira
Skaffa en egen katt!!!
Åh, en kattjävel...
Du flyttar ut.
En ekvation jag förstår.
:-)
Men barnen jublar...de vill också ha katt! Elin, en katt väljer att bo hos oss om de trivs, det är inte vi som skaffar katt:-)
scray eyes..
but beautiful
Jag håller med Lilla Flisan, du är kattmänniska fast du har inte upptäckt det än bara! :-)
Det där med djur är samma som med människor. Man har inga känslor på det viset för någon man inte känner. Det är personligheter man faller för. Fast jag tror jag skulle ha svårt att tycka om en orm oavsett =)
Kan inte låta bli att skratta. Jag vet ju hur mycket Mannen ville ha katt.
Jag gillar inte heller husdjur, trots att jag är uppväxt bland ett tjog katter. Katter hårar bara ner och går inte ens att dressera.
Visst är det mysigt med en gossig kattunge, men vad har man dem egentligen till?
Kan inte låta bli att le, Rana.. =). Egentligen är det ju inte roligt alls bara tragiskt.. men det är roligare om man ser det från den komiska sidan.. kram/Moa
Men tänk, nu är det han som får dras med katthår överallt, illaluktande kattlåda alternativt små pölar på oönskade ställen, eller varför inte en liten mus.
Han kommer inte kunna gå ut utan att behöva rolla brallorna både bak och fram...
Puss till dig.
/Lina
Tycker det är skönt med nån mer som inte går i spinn (haha) över husdjur, tack för det. Den där kattbilden var läskig värre...
Jag älskar kattungar, men ha djur hemma hela tiden lockar föga. (Nu har jag ju hand om dotterns djur och christ vad less jag är på dem...)
Förresten har jag i natt gjort en självlysande muff som plingar, det kan du väl roa dig med att tänka på nån mikrosekund. :) KRAM!!
Och jag skaffade undulat när tonårsdotterns pappa och jag flyttade isär. Han var allergisk. Undulaten gjorde att det inte blev så tyst varannan vecka.
Jag började käka mat framför teven också och såg på vilken skit jag ville, utan att behöva höra kommentarer om det ;)
Katter är fina, min försvann i bodelningen. Mest för att jag var allergisk men ändå köpte katt till mannen. Jag saknar katt ibland, men det är otroligt skönt att inte behöva lämna bort när man ska resa någonstans. Katthåren och kattlådan saknar jag inte det minsta!
Hoppas mannen inte ska flytta till lägenhet senare, synd om katten om den får lära sig gå ute och sen låses in i lägenhet.
Men jag kan tänka mig att han tycker det är skönt med lite sällskap när barnen är hos dig.
Jag föredrar hundar...
Hm. Kanske en symbol för det nya livet.
Jag gillar inte heller katter, för övrigt.
Skicka en kommentar