30 november 2009

Jag blundar

Skiss: Jag blundar.

Rösta på Rana

29 november 2009

Tre pappor

Bild: Tre pappor av Lille Brottarn.

Rösta på Rana

21 november 2009

Samma leende

Lycka är att se sitt eget leende i sin dotters ansikte.

Bilder: Surrabutt och Rana, här lika gamla.

Rösta på Rana

17 november 2009

Hej då färgprakt och väldoft

Jag kommer inte att sakna huset. Inte ett dugg. Men jag kommer att sakna det här:

Bilder: Delar av purpurrabatten och örtagården.

Rösta på Rana

16 november 2009

Nyfärgad

Ja. Det är verkligen så. Allt blir lite bättre när man är apsnygg i håret. Blåsvart heter färgen.

Rösta på Rana

13 november 2009

Fredagen den 13:e

Bild: Surrabutt är så glad över skärsår och blåtira.

Rösta på Rana

11 november 2009

Störig

Hon tar sig ton, den där mjuka, väna, gulliga lilla flickan.

Jag: Här har du overallen, gumman.

Surrabutt: Lä lä lä lä...

Jag: Nu måste vi åka, så hoppa i overallen nu.

Surrabutt: Lä lä lä lä...

Jag: Men kom igen nu..!

Surrabutt (på blattesvenska): Tjafsar du med mig eller tjafsar du med nån annan?

Bild: Surrabutt ställer en fråga.

Rösta på Rana

08 november 2009

Lister from hell

Man köper ett hus. Man totalrenoverar det. Man mister förståndet härav, men det hör inte hit. Man har bara ett par lister kvar att sätta upp, ett par dörrfoder att måla, ett par andra småprojekt att fixa. Man flyttar in. Man får små barn. De där listerna ska man ta sen - sen när barnen somnat, sen när orken kommer, sen när man får tid. "Sen" kommer inte. Åren går. Man står plötsligt inför det faktum att huset ska säljas. Man måste göra det fint för en visning. Man börjar sätta upp lister och måla dörrfoder och ta tag i småprojekten - i ett hus där man snart inte ska bo. Arbetet känns inte jättelustfyllt.

Det här är så typiskt. Mer än typiskt. Det är så här man gör. Varför? Det är så idiotiskt.

Rösta på Rana

06 november 2009

Konserten som inte hände

På väg till en Winnerbäck-konsert med tårarna strömmande över kinderna. Det går inte att avgöra om det är regnet eller tårarna som målar svarta ränder över kinderna. Inte för att jag ser några ränder; jag bara gissar att de finns där. Och inte för att jag bryr mig vilket. Jag har inte ätit på ett dygn, jag fryser i regnet, tvärbanan mot Globen är försenad, jag har huvudvärk och - ja visst ja - jag har precis smällt av en skilsmässa i ansiktet på mig själv och Mannen. Vilsenheten är stor. Marken gungar under mina fötter och jag ska ut på galej. Jag har verkligen ingen lust. Förlåt mig, Lasse. Men jag vill bara lägga mig på marken.

Jag ska hem till väninnan först; vi ska äta sushi före konserten. Jag är sen. Jag messar henne: "Det blir tajt med tiden, allt gör ont, ska vi ens gå?" Hon, som vet allt, svarar: "Kom bara. Älskar dig."

Jag passerar Globen på väg hem till henne, korsar konsertområdet. Jag tittar inte på dem jag möter, stirrar bara ner på mina traskande kängor och försöker att inte krocka med alltför många människor. Därför är det konstigt att jag trots allt ser anslaget i ögonvrån:

Kvällens konsert med Lars Winnerbäck är inställd.

En varm känsla av lättnad fyller mig. Jag behöver inte ens ta beslutet. Jag går hem till min väninna och möts av villkorslös kärlek och sushi.

Rösta på Rana

02 november 2009

Följ med på Winnerbäck

Det här kan ju verka lite udda.

Jag har en biljett över till Winnerbäcks konsert på Annexet nu på torsdag. Start 20.00, insläpp 19.00. Någon som vill följa med? Denna någon bjuder på middag, öl eller fika och så bjuder jag på konserten. Kommentera här eller mejla till rana.temporaria@yahoo.se.

Nä, det här är inte nåt skruvat sätt att öka antalet kommentarer. Men jag är för fucking tilltufsad för att ringa runt och det här är en bättre idé än att strunta i att gå.

Uppdatering:

Nu har jag fått sällskap. Tack till alla som har hörde av sig och ville följa med. Jag har mejlat.

Rösta på Rana