30 augusti 2009

Träddrinkar

Jag gör drinkar åt familjen medan jag gör middag. Lille Brottarn blir överlycklig över isbitarna som "smakar is". Först hittar jag inte Mannen och Surrabutt (och då är trädgården inte stor), men deras fnitter ovanför mitt huvud avslöjar dem. Jag konstaterar att den där karln avgjort har en fäbless för trädklättring; nu har han plockat med sig dottern upp också. De får sina drinkar och fortsätter fnissa.

Bilder: Surrabutt och världens bästa pappa.

Rösta på Rana

Framtiden

Surrabutt:

"När jag blir vuxen så ska jag gifta mig med en tant, inte en farbror. Och vi ska ha nitton barn. Och jag ska bygga ett eget hus och det ska vara ett badhus. Men jag ska inte bo där, bara ha det. Jag ska bo hemma hos er varje dag och natt i hela livet."

Med frugan och de nitton barnen, får man förmoda. Sweet!

Rösta på Rana

29 augusti 2009

God natt?

Jag beklagar mig inte, jag svär. Jag bara konstaterar hur muppiga våra nätter är.

Först ligger jag vaken till halv fyra, på grund av egna hjärnspöken och allsköns dumheter. Sen lägger jag mig hos grabbarna, som ligger i dubbelsängen båda två. När sömnen äntligen tar mig, klättrar Lille Brottarn upp på min rygg. Han lägger sig raklång på mig, med ansiktet mot min nacke. Sjutton kilo är sjutton kilo.

Jag (sover räv): Mfh..!

Mannen: Men gå ner nu. Mamma sover ju.

Lilla Brottarn: Ja, och jag ska sovar på henne.

Mannen: Nej, du väcker mamma, gå ner nu.

Lilla Brottarn: Jag ska sova här på mamma, annars blir jag arg på dig.

Jag (spelar död, men citerar Dr Phil): Dysfunctional family...

Vid klockan fem ger jag upp och raglar in till dottern istället. Under hennes täcke ligger ett berg av mjukdjur.

Surrabutt: Det finns plats för dig här, mamma.

Jag (skeptisk): Gör det? Men varför ligger det tio tusen mjukdjur i sängen?

Surrabutt: För två saker. Det är så mjukt och skönt på mina fötter. Och så ser det så roligt ut.

Jag (känner mig berusad av sömnlöshet): Hahaha!

Surrabutt: Ska vi gå upp nu?

Rösta på Rana

Strö lite sand

Kom och hälsa på, vetja.

Rösta på Rana

28 augusti 2009

Fjärilsflicka

Surrabutt hostade så illa där på småtimmarna, så jag höll henne hemma igår. Det var bara det att hon sen inte hostade på hela dan, att hon tvärtom var ett under av frisk pigghet.

Jag nobbade hennes idéer om att bygga en riktig lekpark i trädgården, men sa ja till boktillverkning, dans och utklädnad. Men gårdagens största lycka var en nässelfjäril som flickebarnet hittade inne.

Sen åkte vi och hämtade Lille Brottarn på förskolan, hon i krigsmålning och likadan sjal som jag. Eftersom Mannen jobbade sent, lät jag middagsrutinerna balla ur. Jag och ungarna åt plättar och smoothies på en gräsmatta mellan höghus och betong, i närheten av förskolan. Folk tittade och vi tittade tillbaka. Jag kände mig som en slarvig men bra mamma.

Här är fjärilsflickan:

Bild: Nässelfjäril och lycklig flicka.

Rösta på Rana

27 augusti 2009

Talangbrist

Surrabutt: Vet du vad, jag tänkte börja sticka.

Jag: Sticka?

Surrabutt: Du vet sticka, tröjor och sånt.

Jag: Jaha, vad bra. Det kan inte jag. Men mormor kan sånt, så hon kan lära dig.

Surrabutt: Jag vet, hon kan ju allting. (tänker efter) Utom att göra om sig till en rutschkana.

Rösta på Rana

Tusen år

Surrabutt: Tänk när jag är tusen år, då kommer jag att vara lång.

Jag: Säkert. Hur gammal är jag då, när du är tusen..?

Surrabutt: Trettio! Mamma, kan man vara tusen år?

Jag: Nej...

Surrabutt: Är man död då?

Jag: Ja.

Surrabutt: Jaha. Precis som din mormor. Och den där flugan.

Rösta på Rana

Felvis

Surrabutt:

"Man ska ju inte vara felvis. Vet du vad felvis är? Om tillesempel fyra människor ska få varsin smoothie och man häller socker på bara två stycken men inte på de andra två. Det är ju felvist."

Rösta på Rana

Nåt annat var inte möjligt

Som Kajsa sa:

"Äntligen kommer dagissnuvan. Som ett brev på posten efter någon vecka på förskolan."

Fast för Surrabutt räckte det med tre dagar på förskolan. Efter nio veckors ledighet var det det enda möjliga, både infektionsmässigt och moraliskt. Hello mister Karma.

Rösta på Rana

26 augusti 2009

BVC

På treårskontroll med Lille Brottarn. Han fick visa att han kunde säga ord som "bil" och "flagga" samt rita en teckning.

BVC-tanten: Men oj oj oj, här har du ju skrivit bokstäver.

Lille Brottarn (stött): Det är inte bokstäver!

BVC-tanten: Men du har ju skrivit A och H och M och E..?

Lille Brottarn (börjar bli förbannad): Det är inte bokstäver! Det är bara leksaksbokstäver ju!

Självklart. Att hon inte såg det, dumma hon. För att trösta oss efter mötet med denna totala brist på förståelse, samt för att fira att vi hittade en liten död fisk i akvariet i väntrummet, går vi på fik. Surrabutt hänger med. Jag beställer (surprise) en galet stor latte till mig och saft och kakor till kidsen. Vi konverserar.

Surrabutt: Varför frågade BVC-tanten vad vi hade för bil?

Jag: Hon ville ju få igång Lille Brottarn att prata.

Surrabutt: Hm. Det var ändå underligt.

Jag: Hur smakar kakorna? Vet ni vad de heter, de som ni valde?

Surrabutt: Ja, min hette musgrotta.

Jag: Eh, eller om det var hallongrotta. Lille Brottarn, din heter ju mazarin.

Lille Brottarn: Jaha! Det var roligt att höra.

*

Som sagt. Vi konverserar och har det bra.

Bild: Musgrotta.

Rösta på Rana

Prat med liten gosse

Jag kommer hem vid åtta på kvällen. Flickan sover men pojken ligger och pratar med sina nallar och dinosaurier. Jag vet att det är ett olistigt drag, men kan inte motstå frestelsen. Jag smyger in för att träffa honom innan han somnar.

*

Lille Brottarn (själaglad): Heeeej mamma, jag är vaken.

Jag (viskar): Jag vet. Jag ville bara säga hej.

Lille Brottarn: Hej. Vad ska vi säga mer då?

Jag (viskar): Vad mysigt att hinna träffa dig.

Lille Brottarn: Får jag pussa din klänning?

Jag: Ja, såklart.

Lille Brottarn: Vill du pussa min tröja och mina byxor?

Jag (försöker att inte garva på mig): Absolut vill jag det.

Lille Brottarn: Du är vacker.

Jag (blir rörd, så har han aldrig sagt förr): Tycker du det...? Vad glad jag blir när du säger så.

Lille Brottarn: Ja. Du blir inte arg.

Jag: Nej...

Lille Brottarn: Och du blir inte sur.

Jag: Nej...

Lille Brottarn: Och du blir inte heller... irroterad.

Jag: Nej...

Lille Brottarn: Och du blir inte heller dum.

Jag: Nej... Vet du, du är vacker och söt och jättefin.

Lille Brottarn: Men nu sover vi. Oj, jag pruttade.

Jag: Ja, nu sover vi.

Lille Brottarn: Vi är bara tysta.

Jag: Mmm.

Lille Brottarn (glatt): Vi säger ingenting.

Jag: Just.

Lille Brottarn (börjar bli uppspelt): Vi ska inte prata nu! Och inte nu. Och inte nu. Men nu då?

Jag: God natt nu, gubben.

Som alla fattar blev det pannkaka av allting efter det. När jag smög ut sprang han efter och sen blev det ett herrans liv med lock och pock och hot och mer mys och Mannens stillsamt höjda ögonbryn. Det var en puckad idé att smyga in till en unge som håller på att somna. Men det var det värt. Han sa att jag var vacker.

Bild: Mor och son.

Rösta på Rana

25 augusti 2009

Högskolan för kids

Oh no.

Jag hade glömt bort hur unga de var på den där dumma förortshögskolan. Varför utsätter jag mig för det där igen? Arghhh. Så mycket attityd, så smala nackar, så mycket ängslighet att jag tänder snett. Varför gör jag det? Påminn mig, Anna och Peter, ni som har fått era fina bloggar nerspydda av min bikt.

Tacka vet jag Stockholms universitet, med sina never ending studenter, sina institutionstomtar och bedagade vänstertanter. Naiiij, när jag tänker efter skulle jag givetvis tända snett på dem med.

Eller är det humanistspökets fel? Borde jag sadla om och börja läsa kemi? (Eller rent av kamma luggen och skaffa ett jobb?)

Bild: Borde man börja läsa sånt här istället?

Rösta på Rana

Hej

(Kvinnan biter ihop om tårarna och samlar sig för ett lite käckare inlägg. Det förra skulle ha en sval och raljant ton, men föll igenom och blev martyrigt. Så kan vi inte ha det.)

Lille Brottarn hälsar på folk till höger och vänster. På torget, i affären, på tunnelbanan. De flesta hör inte hans lilla blyga hej. De flesta är inbegripna i hetsiga samtal med varandra, och ser inte en liten gosse nere vid knävecken. Jag tipsar honom att gå på dem som inte pratar, att plocka dem en och en. Efter det proffstipset pekar han på alla människor vi möter, oavsett om de kommer ensamma, parvis eller i grupp och frågar ivrigt:

"Är de ensamma? Är de ensamma då? Är de?"

Bild: Tre män som kanske är ensamma, vad vet jag. Kan ingen säga hej till min grabb?

Rösta på Rana

Lattetårar

Låt oss betrakta den här kvinnan utifrån:

Rätt sliten ser hon allt ut. Inget spår av nån törnrosasömn, precis. Otvättat hår, för tillfället gömt under en sjal. Osminkad. Blek under den kvardröjande solbrännan. Urtvättad sommarklänning som borde gå till Myrorna. Och inget leende får man. Hon står i köket och gör i ordning en latte. Mollbergs blandning, hett vatten, pressobryggare. Nyöppnad mjölk. Två delar kaffe, en del mjölk, glaset är husets största. Nånting som liknar lystnad glimtar till i hennes ögon. Men vad nu? Hon tar en klunk - men sväljer inte, utan stirrar ner i glaset. Sen spottar hon ut klunken- tillbaks i glaset. Fräscht.

Är det klumpar i latten; var glaset inte diskat? tänker hon.

Hon diskar ur glaset och bryggaren, slänger ner fyra nya rågade skopor Mollbergs i presson, sätter på vattenkokaren med en liten snärt med långfingret. Moget. Gör om samma procedur, precis hela, men den här gången spottar hon i diskhon istället.

Men vad ända in i helvetes jävla fan? tänker hon.

Hon inser äntligen att det måste vara mjölken som är dålig, trots att den är nyöppnad. Hon diskar presson och tar fram ett nytt glas. Sliter åt sig kaffepaketet och börja skopa upp kaffe för tredje gången. Det är bara det att hon står och skopar pulver direkt i glaset. Nå, det är ju bara att hälla över. Men när hon inser att det är det odiskade glaset hon har öst kaffepulver i - lutar hon ansiktet i händerna och faller i hejdlös gråt.

Vi kan således konstatera att människan inte är helt i form.

Rösta på Rana

Bättre lycka nästa gång!

Rösta på Rana

Typisk bananfärg?

Vi läser Vem är borta? av Stina Wirsén, och njuter av hennes grymt sköna illustrationer.

*

Wirsén: Det finns så många bananer. Vilka är bäst? Några är gröna, andra är gula.

Lille Brottarn (ivrigt): Det finns bruna bananer också!

Surrabutt: Men det tycker jag inte om.

Jag: Vet ni vem som gillar bruna bananer?

Surrabutt (andäktigt): Nä..?

Jag: Mormor! Hehe. Och vet ni vem som gillar gröna bananer?

Surrabutt: Nä..?

Jag: Morfar!

Surrabutt: Jag gillar bara gula bananer! Och gröna!

Lille Brottarn (med myndig röst): Jag gillar bara oranga bananer!

*

Nähä..? Orange? Verkligen?

Bilder: Lille Brottarn gillar ORANGE.

Rösta på Rana

24 augusti 2009

Arv eller miljö

När jag lagar middag brukar jag brassa musik på högsta volym - varför inte Tårarna med han Hellman. Jag lagar middag och dansar runt för mig själv i köket.

Då händer det att mina små kommer inspringande och dansar runt en stund med mig. Jag ser på dem och måste skratta. Jag ser hur de rör sig, hur de för sig, hur de gläds åt musiken och att röra sig till den. Båda två rör sig så spontant och glädjefyllt - men helt olika. Jag ser på mina barn och frågan om arv och miljö kommer till mig.

Min lilla pojke stampar så glatt med sina små stadiga ben, hoppar bredbent fram och tillbaka, gungar i sidled med överkroppen och vevar intensivt med sina små armar. Ungen är ett litet stadigt kraftpaket, som fullständigt sprakar av glad energi.

Min lilla flicka, däremot, böljar. Hon svänger dröjande, snurrar och vickar på rumpan. Hennes energi är lika självklar, men så mycket mjukare. Hon ler brett när hon dansar, men blundar nästan. I henne ser jag mig själv.

Jag ser på dem och tänker: sitter de här rörelserna redan i kroppen; är de genetiskt betingade? Eller är de inlärda, förvärvade, inspirerade av vuxna förebilder - en manlig och en kvinnlig?

Bild: Surrabutt i en pose som inte känns så manlig.

Rösta på Rana

Skriftlig framställning, layout och typografi

Jag sökte en restplats i onsdags och fick besked i fredags:

"Ja, kom då, din toka, fastän du lider total brist på normal framförhållning. Du får en plats; du lär väl vara här och drälla i våra lokaler ändå."

Första föreläsningen är imorgon. Det går bra att säga grattis.

:-)

Rösta på Rana

23 augusti 2009

Ansiktsmålning

Nio veckors semester är över. Imorgon tar jobb och plugg och förskola vid. Får man säga att det ska bli ganska skönt?

Medan Mannen ägnade sig åt nåt mystiskt elektriskt projekt i köket, tog ungarna och jag tillfället i akt och ägnade oss åt lite härlig ansiktsmålning. Surrabutt blev ett jätteläskigt (jorå) lejon. Lille Brottarn fick bli en svart katt. Han blev emellertid helt galen när jag ville ta en bild av honom. Av respekt visar jag därför inte den bilden jag trots allt hann ta, innan han slängde sig över mig med alla sina sjutton asförbannade kilon bakom hoppet.

Jag ångrar att jag fegade ur när vi skulle åka och handla mat; Surrabutt tyckte att det var självklart att jag också skulle måla mig till ett djur. Borde kanske ha försökt med spindel..?

Bild: Lejonbarn.

Rösta på Rana

Tegenaria domestica

Till alla män.

Om ni hittar en vulgärt stor spindel inomhus, jag snackar en sjukt gigantisk mother fucker jätteäckelbamsestor spindel, så fråga inte - säger inte säger inte - din kvinna om hon vill se den. Och när hon säger ja (eftersom ni ändå kommer att fråga) så hörsamma inte detta. Ta ingen notis härom. Visa den icke för henne!

Jag är verkligen inte en kinkig person. Jag har ett relativt gott förhållande till småkrypen i min närhet (jag syftar nu inte på ungarna). Så kom inte och påstå att jag var mesig för att jag över hela hooden skrek ut min fasa för den här:

Bild: Tegenaria domestica, vanlig husspindel.

Rösta på Rana

Bekvämt?

Flickungen luktade på korken, bäddade åt sig i en hård plastlåda och somnade.

Rösta på Rana

22 augusti 2009

Lördagkväll

Lille Brottarn slocknar till Bolibompa, men Surrabutt luktar på korken.

Rösta på Rana

Det tackar vi för

Surrabutt: Jag fiste en fis och den var pytteliten.

Jag: Det var värst.

Surrabutt: Den var så liten... så liten att den inte ens syntes!

Rösta på Rana

21 augusti 2009

Spring, mitt barn

Scen från Zäta-land:

*

Lille Brottarn: Vad är det här?

Jag: Det här är en äng.

Zäta (vänligt): Nej...

Jag: Nej, för det är ju en åker. Såklart.

Zäta (outsägligt milt): Nej...

Jag (nollåtta-förvirring): Eh. Nä, utan det är ju en... en...

Zäta: Det här är en vall.

Lille Brottarn (försynt): Får man springa här?

Bild: Lille Brottarn springer på vallen. Surrabutt tittar på.

Rösta på Rana

Sjörövare

Jag har Lille Brottarn på axlarna. Vi möter en liten gumma med en svart lapp för ögat. Sonen ovanför mitt huvud blir helt till sig och börjar gestikulera som en galning:

"Mamma, mamma, den tanten är sjörövare!!"

Ingen på trehundra meters avstånd missar hans ord. Han är så lycklig. Han är så högljudd. Och jag skyndar på mina steg.

Bild: En sån där ögonlapp.

Rösta på Rana

20 augusti 2009

Clowner

Clowner är inte roliga. De ser läskiga ut, är elaka eller ramlar och slår sig. Har något barn nånsin skrattat åt en clown? Jag bara undrar. Däremot är det (tydligen) ganska roligt att vara en clown.

Rösta på Rana