Förskjutna perspektiv

Det känns plötsligt så futtigt att klaga på sömnbrist och oförklarliga gråtattacker.

En nära vän lades in på sjukhuset igår. Det kan vara mycket allvarligt - eller så är det inte det. Ingen vet, inte läkarna och inte heller hans oroliga fru, som just nu är på jobbet med ihopbitna käkar och svullna ögon. Tusen kramar till dem båda och deras tre ljuvliga pojkar.

En bra sak

Igår gick jag till läkaren. Sjukskriven en månad. Aldrig mer behöver jag sätta min fot på det där stället igen. (Aldrig mer - ett melodramatiskt uttryck som smakar gott i min törstiga mun.) Vetskapen om detta gör att jag mår bättre än på många veckor. Ordet jag håller fram, mina damer och herrar, är LÄTTNAD.

Det har varit lite jobbiga tongångar och obekväm ärlighet här på bloggen den senaste tiden, jag vet. Jag har också för avsikt att fortsätta så. Men jag är ju inte helt nertryckt i skiten. Jag ämnar således simma lite vid ytan ett tag och passa på att bjuda på en scen i genren läkar-patient-samtal.

Tänk smal, stressad läkare i femtioårsåldern. Tänk stiligt Tusen och en natt-utseende, tänk förort och språkförbistring. Tänk konstant gråtande kvinna.

Kvinnan: Det har varit jobbigt för länge...

Läkaren: Du harr jåbbat för länge.

Kvinnan: Nej, nej... tvärt om.

Och sen kulturkrockar det igen, när Alladin inte vill dra vanära över kvinnan (tänker jag mig) - men när läkaren ändå måste fråga sin patient vissa saker. Så med flera artiga, österländska krumbukter samt snubblande över Libanons månbelysta faraoiska kullar, frågar han med sin kantiga brytning: "Ferlåt, ursäkta mig att jag frågar, ferlåt men har do missbrukat alkohål eller narkåtika? Känner do att do vill skada dig själv?" Och jag, storgråtande: "Nej, jag vill bara vara gla-had med mi-hina baaarn igen."

Han kisar på mig och säger ödesmättat: "Jag ska ge dig ett papper." Och jag tror givetvis att han ska hämta en broschyr om nedstämdhet eller nåt liknande. Men han jäktar iväg och kommer tillbaka med en bit grovt hushållspapper att torka tårarna med.

Summa summarum. Han förstod inte allt jag sa och jag förstod inte allt han sa. Han klottrade mitt sjukintyg fullt med saker som låter lite barnsligt ("gråter för lilla minsta" och "patienten anger nu orkar ej"). Men han var bra och mänsklig. När vi var klara, tittade han på mig medan mina tårar bara rann och rann. Han sa lite sorgset stillsamt mitt namn, och sen anförtrodde han mig något: "Vet du vadd, jag tror do är känslig."