Sorti

Nu tar jag beslutet. Nu är det färdigvelat ("pausa eller döda bloggen?") och därmed färdigskrivet i den här bloggen. Jag är så rörd och glad för alla fina människor som jag har lärt känna genom den här bloggen. Bloggosfären är sannerligen en egen, helt skruvad värld - men bakom varje blogg finns potentiell vän och verklig människa. I nära tre år har jag skrivit i Ranas, och flera av mina närmaste vänner har jag lärt känna genom bloggandet.

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen.

Så Rana lägger av. Men jag heter egentligen inte Rana, och inte lägger jag av heller. Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Varmt välkommen till Från barn och dårar. Kom. Jag vill det.

Elin

Rösta på Rana

Asymmetrisk frisyr

"Jag har inga egna idéer alls. Jag gör bara precis som du säger."

Sweet. Det är precis därför jag sätter en sax i händerna på min gode vän Hansolo och låter honom klippa fram denna asymmetriska frilla efter mina skisser. Blicken är läskig, men skit i det. Ni förstår väl att det är skönt med en ny frisyr. Och det är inte lika drastiskt som en tatuering...

Rösta på Rana

Konserten som inte hände

På väg till en Winnerbäck-konsert med tårarna strömmande över kinderna. Det går inte att avgöra om det är regnet eller tårarna som målar svarta ränder över kinderna. Inte för att jag ser några ränder; jag bara gissar att de finns där. Och inte för att jag bryr mig vilket. Jag har inte ätit på ett dygn, jag fryser i regnet, tvärbanan mot Globen är försenad, jag har huvudvärk och - ja visst ja - jag har precis smällt av en skilsmässa i ansiktet på mig själv och Mannen. Vilsenheten är stor. Marken gungar under mina fötter och jag ska ut på galej. Jag har verkligen ingen lust. Förlåt mig, Lasse. Men jag vill bara lägga mig på marken.

Jag ska hem till väninnan först; vi ska äta sushi före konserten. Jag är sen. Jag messar henne: "Det blir tajt med tiden, allt gör ont, ska vi ens gå?" Hon, som vet allt, svarar: "Kom bara. Älskar dig."

Jag passerar Globen på väg hem till henne, korsar konsertområdet. Jag tittar inte på dem jag möter, stirrar bara ner på mina traskande kängor och försöker att inte krocka med alltför många människor. Därför är det konstigt att jag trots allt ser anslaget i ögonvrån:

Kvällens konsert med Lars Winnerbäck är inställd.

En varm känsla av lättnad fyller mig. Jag behöver inte ens ta beslutet. Jag går hem till min väninna och möts av villkorslös kärlek och sushi.

Rösta på Rana

Tatuering

Hela mitt liv tar en ny vändning. Jag befinner mig i ett mentalt och känslomässigt kaos. Det är hopp och sorg och smärta och nystart. Jag är brutalt förvirrad. Det känns som om jag gör saker i fel ordning. Hela mitt sinne skriker efter symbolhandlingar och konkreta tecken. Jag letar desperat efter nåt att hålla fast vid, nåt som hjälper mig att fatta.

I flera år har jag varit sugen på att tatuera mig. Nu är det väl dags. Motivet kom bara till mig; helt plötsligt var det självklart vilken bild jag skulle smycka mig med - och var den skulle hamna.

Jag nämnde detta för barndomsväninnan, som var mycket snabb och mycket tydlig i sin reaktion:

"NEJ, Rana. Ingen tatuering nu. Du är inte tillräknelig. Du ska ha minst ett halvårs betänketid när det gäller det. Jag säger NEJ."

Hon kan ha en poäng.

Rösta på Rana

Funkar

"Och sådan leda bryter ner en bra frisyr" sjunger Winnerbäck, som jag har citerat rätt friskt här på bloggen den senaste tiden.

Men det är ju sant. Så jag färgade håret blåsvart och bad vännen Hansolo (tack!) att klippa mig igen. Att vara så här apsnygg i håret löser ingenting. Men det lindrar.

Skit samma om det låter ytligt. För ni vet ju vad man säger. Allt som funkar funkar.

Rösta på Rana

En ängels röst

Det kom ett mejl från Zäta: "Det ligger en sång till dig på min blogg nu."

Jag har varit förälskad i hennes röst sen jag först hörde den, så vackrare gåva kunde hon knappast ge mig.

Sången visade sig vara "Allt till Jesus". Jag är inte troende, men jag känner igen en ängels röst när jag hör den. Gör ni?

Bild: en ängel.

Rösta på Rana

Möte

Jag måste säga det igen. Jag hade förstått att bloggandet skulle handla om få distans och bekräftelse, om att skriva som hjälp att tänka, om att pröva mina tankar mot andra. Men jag hade faktiskt inte fattat att det i första hand skulle handla om möten. Jag är sällsamt trög för att vara så skärpt.

Igår träffade jag en bloggvän. Jag börja känna mig lite som ett socialt monster. Återigen ett magiskt möte utan garden uppe. Ljuvligt. Det är så skönt att kunna vila i vissheten om välvillighet. Även om man trevar, även om man blir överraskad, så ligger det en mjuk ömsesidig respekt som en skön kudde i botten - när man träffar en person som man har känt länge men egentligen inte känner alls.

Bloggvännen jag träffade var mycket yngre än jag, men jag blev mäkta imponerad av hennes integritet och klokhet. Wow, tänkte jag. Och så är det så underbart med människor som är skitsmarta utan att fatta det själva.

Rösta på Rana

Vackra gåvor till de små

Donnan Pärlbesatt hade gjort en styrkeamulett åt mig i form av en pärlmuff. Den ser ut som en farligt delikat (läs: giftig) blomma och jag är så glad åt den. Pärlbesatt/muffmakerskan och jag träffades och tycke uppstod. Ungarna var med och tyckte att "den var flickan var så snäll".

-

Efteråt frågade Pärlbesatt vad Surrabutt hade för älsklingsfärger. Svar: "grönt som är blankt, rosa som är blankt, ljuslila som är blankt, gult som är blankt..." Ni fattar. Att Lille Brottarns älsklingsfärg var orange hade redan framgått.

Sen kom ett paket till ungarna: till Surrabutt ett halsband med precis hennes älsklingsfärger och till Lille Brottarn en ORANGE. Otroligt rart! Ungarna kunde inte fatta att den där snälla flickan hade gjort så fina smycken bara åt dem! Tack söta, söta du!

Bild: Surrabutt med sitt halsband av blanka älsklingar och Lille Brottarn med sin ORANGE.

Rösta på Rana

Hemma igen

Nu har vi kommit hem från Lidköping aka Zäta-land aka tokvischan. Jag kände Zäta sen tidigare, men nu har också Förundersökningsledaren, Lilla Svalan och Guldgossen klivit in i våra hjärtan. Vi känner oss hedrade och tacksamma för att de lät oss bo i sitt fina hus och för att de släppte in oss i sina liv under några dagar. Vi har fått klappa kattungar och släktingar (livs levande lantbrukare), hårdturistat i slott och parker, spelat spel och brustit ut i nyktra psykprytsfnissanfall.

Höjdpunkten för mig personligen var när Zäta sjöng för oss. Hon har sannerligen en ängels röst - lyssna själva!

Bild: Lilla Svalan, Surrabutt, Guldgossen och Lille Brottarn.

Bild: Vi är inte ett dugg rädd för Zätas föräldrars 100 bifftjurar. Nej nej.

Bild: Tre förälskade barn och en katt som inte besvarar kärleken.

Rösta på Rana

Zäta

Framme i Zäta-land! Hon bor alltså i ett IRL-hus och har en underbar IRL-familj, denna sköna bloggpudding (inte blodpudding). Det visste jag väl!

Bilden är snodd från hennes blogg.

Rösta på Rana

Vulgokristen

Vännen Hansolo är på besök. Vi talar om semesterplaner och om Jesus.

Jag: Och så ska vi hälsa på Zäta, en bloggkompis. Hon är så himla härlig: vulgokristen men helt frispråkig.

Hansolo: "Men?"

Jag: Haha, jag vet, jag har en issue med troende. Men det är ju för att jag är avundsjuk på dem.

Hansolo: Så du menar att det är konstigt om kristna är frispråkiga..?

Jag: Njaä...

Hansolo (obarmhärtig): Och om icke-troende inte är det?

Jag: Njaä...

Hansolo: På vilket sätt är hon vulgokristen då?

Jag (letar bevis för denna tes): De ber till och med aftonbön!

Hansolo (med höjda ögonbryn): Nähä? Det menar du inte?

Mannen: Hehehe.

Hansolo: Det gjorde jag med när jag växte upp.

Mannen: Hehe. Jag med.

Jag: Är det sant..?

Hansolo: På vilket sätt är det märkligt att kristna ber till gud, menar du?

Jag (griper halmstrån): Men alltså, aftonbön!

Hansolo: Ärligt talat, Rana. En troende som ber till gud! Det var verkligen vulgokristet.

Jaja. Till denna genompuckade dialog blev han i alla fall serverad lamm med vitlök och salvia från egen täppa och därefter en mangosmoothie med pepparmynta och whiskey. Vi säger att det får vara kompensation nog.

Och till Zäta säger jag bara: Hej gullet, om en vecka har ni oss där. Nu är det för sent att ta tillbaka inbjudan.

Rösta på Rana

Pärlmuff

Jag såg de här underbara pärlmuffarna hos Pärlbesatt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kände direkt att jag bara måste ha en.

Bilderna är lånade från Pärlbesatt.

Efter att hon noggrant hört sig för om mina önskemål om storlek, köttighet (!) och färger, gjorde hon den här fantastiska muffen till mig. Jag är så glad. Den är min styrkeamulett. Tack, tack, kära muffmakerska!

Jag träffade henne häromdan. På grund av lite sköna missförstånd var jag helt säker på att hon skulle vara jamaicanska. När jag hade kommit över att hon inte var svart, såg jag hur vacker hon var. Jag blev inte mindre såld på henne när hon var en ängel mot mina ungar och dessutom gav mig den vackraste av komplimanger. Tack, raring, din röv är också skitsnygg. Om än inte lika bred som min.

Bild: Rana med sin styrkeamulett (och breda röv).

-

Rösta på Rana

Midsommar i Uppsala

Tack herr och fru Kronvall! Det må ha regnat ute, men när man umgås med er skiner solen.

-

Bild: Lille Brottarn bakom en såpbubbla.

-

Bild: Surrabutt är midsommarflicka. Karin har bundit kransen.

-

Bild: barngrogg, pappagrogg och mammagrogg.

-

Bild: Jättelök, Botaniska trädgården.

*

Rösta på Rana

Svart tulpan

Jag är förtjust i nästan alla Karins bilder, men ibland blir jag riktigt golvad. Som när hon häromdan visade en sexig, purpursvart tulpan. Efter golvningen utspelades denna dialog:

Jag (bloggkommentar): Du vet om att dina bilder är himla sensuella? Och den här tulpanen är mer än så; den är liderlig! Grymt fin! Jag vill köpa!

Karin: (tystnad)

Jag (bloggkommentar): Jag menar allvar. Skicka en offert. Eller skit i det, skicka bilden och fakturan direkt.

Karin: (tystnad)

Jag (ringer upp): Hörru Karin, ska vi prata säljsignaler..? Vet du, häromsistens var det en brallis som var intresserad av en av mina tavlor, men jag var så stressad och slarvig att jag inte ens kontaktade henne.

Karin: M-hm.

Jag (beskäftig): Men du är ju värre än jag! Får jag köpa den eller vad...

Karin (avbryter): Håll käften. Det är nån som fyller år snart.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag älskar att bli sådär kärleksfullt näpsad!

Bild: Svart tulpan. Foto: Karin.

*

Rösta på Rana

Omslagsflicka

Jag visste inte att den hade gått i tryck än, tidningen Mom's Team där jag är omslagsflicka. Men den Oumberlige Peter Olofsson - känd för att inneha norra Europas mest välvaxade husbil samt för sina finstämda uttryck som "schamponera mig i skrevet" - hittade ett nyutkommet ex och skickade över.

Tack så hemskt mycket!

*

Rösta på Rana

Karin

Hon satt där på trappan på Södermalms torg. Karin, en Uppsalabrallis på villovägar. Vi hade aldrig träffat varandra, bara bloggkommenterat och mejlat. Nu skulle hon till hufvudstaden och ville passa på att dejta Rana. Hon satt där på trappan och såg så sportig och cool ut. Jag var försenad och därför en smula forcerat ursäktande. Vi gick till Hermans. Jag tror inte vi höll käften en sekund. Det var en toppendejt; vi kunde inte sluta skratta. Jag trodde hon skulle vara Trevlig, men hon var Störtskön.

Imorgon ska vi ses igen, med familjerna. Heldag på Bergianska, middag hos oss, övernattning om de vågar. Maken hennes är Niklas, som både jag och Mannen har haft bloggkontakt med. Vi får se om makarna och ungarna (precis samma ålder) klickar som vi gjorde. Men vem bryr sig - jag kidnappar henne oavsett, så får gubbar och kids klara sig bäst de vill.

Bilden har jag snott från Karins blogg, men det är jag som har beskurit och pajat den färgmässigt.

*

Rösta på Rana

Nätdejt

Jag var på bloggträff i helgen och levde rövare. De andra i gänget var inredningsflickor, så jag kände mig lite som en udda fågel. Dock blev denna fågel mycket väl omhändertagen och helgen var härlig med övernattning på hotell och tjejmys och tokerier. Lilla Flisan (Lilla Flisans hus), Annette (Hallongränd 4), Eva Linnea (Häxor & Änglar) med flera har skrivit mer om denna massblinddejt.

För min egen del var den största behållningen alla härliga människor. Mysigt var det också att ramla in på Nationalmuseum en sväng. Liten personlig egoboost var det att kyparen på lunchrestaurangen rusade ut efter oss och ville kidnappa mig.

Kyparen: Kom, jag vill bjuda på en drink i baren.

Jag (med självinsikt): Du, det ska inte vara mer här.

Kyparen: Men jag måste få träffa dig igen, varför får jag inte det?

Jag: Till att börja med är jag så jävla gift.

Kyparen (slår bort): Det är jag med!

Sen ramlade jag dit ändå och hittade inget bra sätt att spisa av honom. Det blev flirtsättet igen, det enda sätt jag vet som är både effektivt och trevligt. Därför hör jag mig säga med ett typiskt filmuttal: "Du är söt, men jag går nu." Sen flydde jag till Flisans väntande armar. Hon trodde att han blev förälskad, men hon är ju också så bedårande naiv.

Några inredningsinköp blev det inte för mig, om nån trodde det. Däremot förlustade jag mig på Indiska och i bokaffärer.

Tack för en superhärlig bloggdejt, Annie, Willewira, Lilla Flisan, Flora, Annica, Viola, Marie, Malin, Anna, Marie, Annette och Eva Linnea!

Bild: Konversation av Auguste Renoir.

*

Rösta på Rana

Möten

Jag behöver verkligen dessa möten. Unga, gamla, kvinnor, män, främlingar jag träffar en gång, de allra närmaste som bor i mitt blod.

Jag kan sitta och stirra in i väggen med tom blick en hel dag, om det är en sån dag. Jag borde plugga, jag borde städa, jag borde flirta med myndigheter, men nej. Det går inte, tom blick i väggen. När jag sen hämtar kidsen på förskolan möter jag kanske den prilliga granntanten. Eller den pratglada busschauffören. Eller den ambitiösa expediten. Eller de där unga blattekillarna i centrum. Och varje gång dras jag upp till ytan, får energi, möter någons blick, blir någon.

Imorgon kväll ska jag möta tre mumsiga kvinnor. Då kommer Annie (Annalunda), Willewira (Mor Karins täppa) och Flisan (Lilla Flisans hus) hit. En drink i skymningen, och sen brakar det loss. Vi drar till stan, middag med asgarv och annat, sen övernattning på hotell. Inga barn, inga karlar. Lyx!!! Stor bloggträff dagen därpå, vi snackar tjugo härliga inredningsfanatiker. Själv tänker jag inte sätta min fot i nån inredningsbutik, har inte nerver och intresse för det, men tänker vara med så fort det vankas latte och vin och umgänge. Jag är med enbart för dessa mötens skull. Om nån inredningsdam inte tycker jag har på bloggträffen att göra, ska jag möta just henne.

*

Rösta på Rana

This is typical

Det blir svårt att säga följande utan att låta som en riktig praktmartyr.

Vi har barnvakt ikväll och inatt. En avslappnad och glad afton med gamla, goda och likaledes barnfria vänner var planerad. Som ett brev på posten, eller vad säger man?

Jag ligger däckad med feber och har skallen full av snor. Jag tänker inte klaga, men jag tänker undslippa mig en väsning, lånad från Basil Fawlty: This is... typical!

Mer synd är det om Överjaget. Imorse när jag ringde för att berätta att vi måste ställa in det planerade partykalaset, hann hon före mig: "Du, det blir inget ikväll. Jag har magsjuka." Som sagt - typical.

*

Rösta på Rana

Barnvakt

På långfredag har vi barnvakt. Svärmor och Joje hörde av sig: "Barnen kan väl få sova hos oss?"

Eh... okej då..!

Vad vill vi göra, hur ska vi få ut det mesta av denna barnlediga kväll? Bio, teater, kryssning, konsert, opera, restaurang..? Det finns ju så mycket på kul på gång, och det var evigheter sen vi var ute. Vi kände efter - och var eniga:

Det mysigaste vore att häcka hemma hos gamla goda vänner, äta god mat, dricka vin och bara vara. Vi ringde och raggade på Överjaget och CyBorg, som sa ja. Och som förmodligen också kan greja barnvakt. Finkulturella utsvävningar i all ära, men avslappnad kväll *i goda vänners lag slår allt.

*) Jag sänder en tanke till vännen herr Berg, som av misstag brukar säga "i goda vänners samlag".

*

Rösta på Rana