Barra, ditt åbäke

"Men är det inte skönt att julen är över?" utbrister jag på annandagen.

Hur mysig julen än är - eller kan vara - får jag till slut en fadd känsla av andnöd av den. Helst skulle jag vilja kasta ut det lilla julpynt vi har så fort tomten har gått. Jag läser på andra bloggar att en del ägnar dagar åt att rensa ut julen. Vårt julpynt består av en gran och tre violetta, glittrande kulor i sommargardinen, så det tar ingen tid alls. Sa hon violetta, förresten? Ja, för vi har en violett fondvägg i köket, gubevars. Brutaltmatchningens tid är icke över.

Men nu var det det här med julgranen. Jag vill gärna ha en, och det av en enda anledning: det luktar så gott. Den här julen var vi sena som vanligt, och dan före dan kilade Mannen upp till Plantagen och köpte en gran. Då fanns det bara kungsgranar kvar. Så den här julen hade vi en riktigt vacker gran - lång, symmetrisk, tät, vacker och välproportionerlig. Men. Den. Luktar. Ingenting. Jag lovar, inte minsta lilla doft. Snacka om bortkastat köp.

Det värsta är att den inte barrar heller, fastän jag har slutat vattna den i hopp om att den ska dö. Trots att jag är en hängiven fengshui-anhängare, har jag svårt att langa ut en så vacker gran som inte har fällt ett barr. Vilken mes jag är.

Bild: Kanske inte precis vår julgran.

*

Rösta på Rana

Mindre av Rana

Åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid.

Bakgrund: Jag är inte känd för min hälsosamma livsstil. Vadå mat? Vadå träna? När vissa mopsiga kollegor skanderar "frukosten är dagens viktigaste mål", tar jag en enorm latte som frukost och har det bra. När Mannen tjurar över att söndagsmiddagen är fyra sekunder försenad, säger jag "men gud, jag har glömt att äta lunch idag igen". Varpå Mannen mulnar ihop ännu mer. (Hahaha, bara jag tänker på hur omotiverat provocerad han blir av sånt, blir jag på gott humör.) Och när chefen muppar iväg på spinningpass efter spinningpass, hör jag mig själv ropa "jädra hurtbulle" efter honom. Och han slänger tillbaka ett flin och säger "äsch, det är ju bara det femte passet den här veckan".

Nån benhård karaktär är jag inte heller känd för. "Jag börjar banta efter den här bullen" har mer varit min melodi. Eller som en god väns farmor sa: "Jag bantar idag, så jag tar bara två wienerbröd."

Men så hände nåt. I slutet av november bestämde jag mig. Inget sött (enda undantaget är glögg) och bara pyttesmå portioner för Rana från och med nu. "Jag ska bli den enda människan i Sverige som går ner i vikt över jul!" utbrast jag med klädsam ödmjukhet. Och sen i slutet av november har jag innehaft Södertörns vassaste karaktär. Vänner, min moraliska styrka är av flinta. Tro det eller ej, men på hela december har jag bara ätit en enda lussebulle och fem små lakritsknäck. Inget annat mumselimums. Ingen efterrätt, ingen kaka, ingen bulle, ingen marsipan, ingen glass, ingen ischoklad, inga praliner på hela julen. Jag är så imponerad av mig själv så det är larvigt. Hur går det då? Jo tack. Jag har gått ner sju kilo och brallorna flaxar runt midjan.

Som sagt: åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid. Jobbet ryker all världens väg. Ekonomi och sysselsättning och husköp och vägval och barnens skola är vita fläckar på framtidskartan. Men jag går ner i vikt i alla fall.

Jag måste bara klä i ord ett minne som alltid stiger fram, när ämnet viktminskning kommer på tal. Jag gick på Viktväktarna, och längst fram stod en donna som skulle peppa oss. Hon var smal som en gammal åra, vevade amerikanskt med händerna och skrek i extas till alla runda kvinnor i pupliken: "Vi kommer bli smala som trådar, allesamman!!!" Hon ville väl höra ett rungande "JA" men möttes bara av tysta, avundsjuka blickar. Hahaha. Jag vet inte varför min hjärna tar upp plats med det minnet.

Nu får ni ursäkta mig, jag har ett par brallor att sy in.

*

Rösta på Rana

Bildbevis

Kära vänner, må julefriden lysa över er. Må glöggen vara het, julgodiset gott och julmaten mumsig. Och må julstressen hålla sig i skinnet.

Ingen ska tro att det har varit så mycket julpyssel för mig i år. Jag har på tungan att säga att bilderna nedan ljuger, men så långt ska vi väl ändå inte gå. Väninnan och fotografen Johanna Norin har förevigat ett pepparkaksbak som faktiskt hände. Och att det hände, är för övrigt blott hennes förtjänst. Många julkramar till henne och hennes vackre make och till varenda julkotte som läser detta!

Jag ämnar återkomma i år.

Bilder: Mannen och jag. Foto: Johanna Norin.

*

Rösta på Rana

Julefrid

En sorts julefrid:

Jag njuter min latte medan tre dårar rusar runt i huset. Först klampar Mannen fram - yvig, högljudd och glad. Efter kommer Lille Brottarn, som skrattar och skrattar och försöker klampa fram som sin far. Sist springer Surrabutt, med en enträgen önskan:

"Pappa, pappa, hjälp mig att fånga Lille Brottarn, så att jag kan fisa på honom..!"

Jag blundar och dricker min latte.

*

Rösta på Rana

Ånej, i år igen?

Förväntningarna inför julen kan se ut så här: glittrande barnaögon, glam med goda vänner, mumsig mat, klappar och familjemys. Det kan också se ut så här:

Kväll i förorten. Jag har hämtat ungarna och är på väg till bussen. Jag har en liten pladdrande ängel i varje hand. Bakom mig går två medelålders, något slitna kvinnor. De är inte berusade, men förmodligen inte heller helt nyktra. Den ena till de andra, med totalt uppgiven stämma: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."

Deras jul kommer nog inte se ut så här:

Men vems gör det?

*

Rösta på Rana

Efterlysning: tomtar

En god vän, som är fotograf, frågade om jag inte kände till någon som gjorde tomtar. "Va?" tyckte jag. För det första är det sommar och för det andra är det faktiskt sommar. Men hon förklarade tålmodigt att i hennes bransch krävs en viss framförhållning vad gäller bilder och reportage och uppdrag. Jag fattade fortfarande inte vad jag rimligtvis kunde ha för tomtekontakter. Inte förrän hon la till "Kanske någon av dina bloggkompisar visar upp några tomtar..?" så föll bloggpoletten ned.

Så, alla ni fantastiska inrednings- och pysselmänniskor som kan sy och sticka och scrappa och gjuta och luffarslöjda och virka och binda och snickra och greja. Har ni några tomtar på loftet, förlåt, jag menar på gång? Hojta till, vetja. Den begåvde och supertrevliga fotografen Johanna Norin letar tomtar som vill modella för henne.

Foto: Johanna Norin. Bilden är lånad från hennes hemsida och ingår i kollektionen på Scanpix/Bildhuset.

*

Rösta på Rana

Matchande gran

Denna gran har samma partyhumör som jag har ikväll. Ska man slänga ut det barrande eländet eller bara krama den?

Blå hundblick göre sig icke besvär

Juldagen.

Mor och far vill bara mysa i soffan och dricka must och glögg och äta julchoklad och titta på Ivanhoe, så där mysigt och nästan oanständigt slappt som de kunde göra Innan Ungarna Kom. Mor och far är trötta och vill bara ta det lugnt.

Ungarna vill dock annat. De vill slå in julklappar till alla dockorna, jooooo, det måste vara nytt julpapper, inte det där gamla skrynkliga från igår. De vill inte lägga undan några gamla leksaker, nu när de fick så många nya, neeeej, inte ens de där gamla som aldrig används. De vill leka förfärligt invecklade lekar där alla vuxna måste vara med, neeeeej, det räcker inte med en.

Ungarna förstår icke finessen med att sitta i soffan och glo på en tant med hundögon som hela tiden säger "Aaaaaajvenhooooo".

Sniffa på tomten, kids

Amen det är fint. Mannen har lovat att vara tomte på dagis imorgon. Behjärtansvärt, kan tyckas. Det är bara det att vederbörande just tryckt i sig föda av oklar härkomst, men med desto tydligare innehåll: ca sju kilo VITLÖK.

"Ååå" säger fröknarna "se så barnens ögon tindrar". Eh? Snarare tåras.

Gästbloggare: Lille Brottarn 1 år

De säger att det snart är jul. Jag vet inte vad det betyder. Tydligen ska det komma en tjock, glöggfryntlig farbror som ska ge mig paket. Här är min önskelista:

- korv

- lite mer korv

- roligt omslagspapper som man kan smaka på

- roliga snören som man kan linda runt sig på ett för äldre släktingar otäckt sätt

- ännu mer korv

- nämnde jag korv?

Nu måste jag tyvärr gå; här kan man ju inte förnöta sin ungdom. Nu ska jag 1) sitta på en boll så den blir äggig, 2) öva på att säga "mer mat NU", 3) klättra på fönsterbrädan så att folks franska nerver vaknar till samt 4) kolla om det ligger lite korvbitar under bordet. Har hänt. Tjena.