31 januari 2008

Finns inga bra ord

Hur stötta? Säg inget; rör vid mig.

Att sätta ord på känslorna

Mamman utan tålamod lever om med Surrabutt och Lille Brottarn. Den sistnämnda har fått tänderna borstade, men han vill ändå vara med och klänga och trängas på vår lilla toalett när det är Surrabutts tur. Lille Brottarn vill också få plats på pallen. Bort med storasyster! tycker han och knuffas. Ynkligt pip och skärande klagogråt från henne. Aaaah - mamman orkar inte en sekund till, utan häver ut dem båda med orden "ut med er, nu får ni vara klara".

Skärande klagogråt övergår givetvis i öppen förvivlan: du knuffade mig..! Och mamman slår bakut: nej, jag knuffade INTE. Men Surrabutt håller fast vid att mamman knuffade. Mamman tänker att det var ju bara några fingrar i ryggen när hon föste ut ungen; hon tryckte inte ens hårt - så hon knuffade som sagt inte. Och sen säger mamman att hon är ledsen om det kändes så, och att det i så fall inte var meningen, men mamman knuffade faktiskt inte och bla bla bla, fy fan. Då! Då säger Surrabutt med riktigt ordentligt eftertryck, så att den tröga och orättvisa mamman äntligen ska fatta:

"det kändes inte skönt."

Och inte förrän då fattar mamman att det är respektlöst att häva ut folk från toaletten med ilskna ord och tryck i ryggen. Och utifall mamman inte har fattat (jorå, mamman fattar, och mamman grinar igen för att hon känner sig så elak), så vill Surrabutt definiera vad som inte var skönt:

"mamma, det kändes argt på min rygg."

Matchande gran

Denna gran har samma partyhumör som jag har ikväll. Ska man slänga ut det barrande eländet eller bara krama den?

30 januari 2008

Positivt tänkande

Puttar mig själv varsamt åt tänk positivt-hållet. Det funkar aldrig på andras befallning, men om jag slipper ta till stora ord, som jag ändå inte känner nåt för - kan det kanske gå bra. Tre saker som jag glädjer mig åt just nu:

  1. Mitt goda kaffe.
  2. Att det var mycket lättare att berätta för pappa och farmor om vad som hänt (under isen, jobb from hell, sjukskrivning...) än vad jag trodde. Båda ringde igår och båda visste redan.
  3. Ungarnas kommentarer. Surrabutt sa igår kväll, när hon trodde att jag ville att hon skulle lägga sig på alla gosedjuren: men mamma, man kan inte ligga på sina vänner, jag får ligga här bredvid... HI-LENG-KELL (= helt enkelt; ordet uttalat med koncentration och förväntansfull stolthet). Och så lille Brottarn, som brutalt kapar slutvokalen på alla sina verb. När han ser en buss, när han bygger sina torn, när hittar en halv kaka under bordet - viftar han med sina små armar, pekar och skriker i glädje: koll, koll, koll!!!

Det får räcka. Mer har jag inte täckning för just nu. Förstå - jag hittar lätt ytterligare trettio saker som jag borde vara glad åt, men som jag just nu inte känner uppriktig glädje inför. Och framkrystade, icke-autentiska glädjeyttringar gör mig skitdeprimerad.

29 januari 2008

En bra sak

Igår gick jag till läkaren. Sjukskriven en månad. Aldrig mer behöver jag sätta min fot på det där stället igen. (Aldrig mer - ett melodramatiskt uttryck som smakar gott i min törstiga mun.) Vetskapen om detta gör att jag mår bättre än på många veckor. Ordet jag håller fram, mina damer och herrar, är LÄTTNAD.

Det har varit lite jobbiga tongångar och obekväm ärlighet här på bloggen den senaste tiden, jag vet. Jag har också för avsikt att fortsätta så. Men jag är ju inte helt nertryckt i skiten. Jag ämnar således simma lite vid ytan ett tag och passa på att bjuda på en scen i genren läkar-patient-samtal.

Tänk smal, stressad läkare i femtioårsåldern. Tänk stiligt Tusen och en natt-utseende, tänk förort och språkförbistring. Tänk konstant gråtande kvinna.

Kvinnan: Det har varit jobbigt för länge...

Läkaren: Du harr jåbbat för länge.

Kvinnan: Nej, nej... tvärt om.

Och sen kulturkrockar det igen, när Alladin inte vill dra vanära över kvinnan (tänker jag mig) - men när läkaren ändå måste fråga sin patient vissa saker. Så med flera artiga, österländska krumbukter samt snubblande över Libanons månbelysta faraoiska kullar, frågar han med sin kantiga brytning: "Ferlåt, ursäkta mig att jag frågar, ferlåt men har do missbrukat alkohål eller narkåtika? Känner do att do vill skada dig själv?" Och jag, storgråtande: "Nej, jag vill bara vara gla-had med mi-hina baaarn igen."

Han kisar på mig och säger ödesmättat: "Jag ska ge dig ett papper." Och jag tror givetvis att han ska hämta en broschyr om nedstämdhet eller nåt liknande. Men han jäktar iväg och kommer tillbaka med en bit grovt hushållspapper att torka tårarna med.

Summa summarum. Han förstod inte allt jag sa och jag förstod inte allt han sa. Han klottrade mitt sjukintyg fullt med saker som låter lite barnsligt ("gråter för lilla minsta" och "patienten anger nu orkar ej"). Men han var bra och mänsklig. När vi var klara, tittade han på mig medan mina tårar bara rann och rann. Han sa lite sorgset stillsamt mitt namn, och sen anförtrodde han mig något: "Vet du vadd, jag tror do är känslig."

Känna DET igen

Det är det här jag talar om. Och idag hyser jag gott hopp.

28 januari 2008

Hjälper inte

Någon kallade mig nyligen lycklig och avundsvärd.

Jag ska säga detta så tydligt jag kan. Såna kommentarer är bästisar med Ryck-upp-dig och Kom-igen-för-fan. Såna kommentarer hjälper inte, har aldrig hjälpt, kommer aldrig hjälpa, amen.

Att jag "borde vara lycklig" är liksom pudelns kärna. Den lille sonen som pussar och skrattar och far runt som en tokdåre. Den lilla dottern som berättar och och smeker och anförtror. Den stora Mannen som vill bära mig genom detta. De andra nära, familjen och vännerna, som finns där. Och huset. (Bilen? Är jag lycklig och avundsvärd för den med?) För att inte tala om det faktum att jag lever i ett fredligt och demokratiskt samhälle. Och så vidare. Men jag är inte glad, hur mycket jag än borde. Jag gråter.

Det är precis detta som är poängen. Jag har så mycket som jag skulle vilja vara glad åt.

27 januari 2008

Inte en meter till

Nej, nu går det inte längre. Nu pallar inte ens autopiloten mer.

Det är redan en larvigt hög tröskel att ta sig över för att duscha, laga lite mat och ta hand om ungarna utan att grina alltför mycket. Fatta då att motståndet mot att i morgon bitti gå och jobba - på ett ställe där folk i bästa fall bara låter bli att hälsa tillbaka och i värsta fall ger sig hän åt något mer avancerad psykning - är hyfsat gigantiskt. Ja, jag är extra hudlös nu. Nej, jag borde inte ta det personligt. Ja, jag kanske bara missförstår en gammal klämmig jargong som ingenting betyder.

Men faktum kvarstår; nu går det inte längre.

23 januari 2008

Ord som något tröstar

Som Winnerbäck säger -

Tro och ork och lust är lätt att tappa

Lätt när stora drömmar trängs med saknaden

Och vinden blåser hårt emot din kappa

Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

-

Håll ut, håll ut

Förr eller senare spricker en bubbla

Håll ut några dagar till

-

Guld är inte det enda här som glimmar

När jakten går på allt som liknar räddningen

Och lyckan varar bara några timmar

Det är inte den vi söker, inte den, min vän

-

Håll ut, håll ut

Förr eller senare spricker en bubbla

Håll ut några dagar till

20 januari 2008

Fast ärligt talat

Någon kanske tror att jag har lagt upp mitt nakna hjärta här i denna moderna biktstol. Nej, nej. Jag försäkrar att blödande sår och personliga tillkortakommanden har presenterats med svalkande ironi och befriande amen vad fan-attityd. Hittills i alla fall.

Ärligt talat är det rätt tuffa tider nu. Börjar umgås med tanken att vara lite mer sanningsenlig här. Tänk om det är en bra sak? Det funkar ju i alla fall inte att gråta och INTE säga som det är (det har jag nämligen provat rätt länge). Och hur är det, då? Det är så att jag ofta känner mig rent ut sagt genomledsen och helt slut. Jag sover inte och inget är roligt. Så känns det inte alltid, men när det känns så, känns det som om det alltid känns så. Om nån fattar. Det är också så att Mannen tycker att jag ska gå till farbror Doktorn och få lyckopiller. Och jag letar försvar (?) och förklaringar. Till exempel som att jag var hemma med de små förvisso ljuvliga ungarna alldeles för länge. För tungt, för ensamt, för deppigt, för mycket, för länge. Och sen tre veckor tillbaka är jag på ett ställe (s.k. arbete) där jag inte ska vara. För skumt, för ovälkomnande, för muppigt, helt enkelt för skitdåligt. Och så andra motgångar som jag ännu inte är beredd att slänga ut här. En klok och kärleksfull kvinna i min närhet påminde mig nyligen om att jag inte behöver försvara att jag känner som jag gör. Jag vet inte. Sant naturligtvis, och viktigt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Så är det.

19 januari 2008

Ett välsignat tillstånd

Ibland kan jag verkligen, verkligen, verkligen sakna att vara så här gravid. Jag har nästan glömt (läs: förträngt) illamåendet, halsbrännan, förvärkarna, smärtan, otympligheten. Kände jag mig inte oftast bara magisk och drottninglik?

Hm. Om ett par år behöver någon påminna mig riktigt tydligt om att vi INTE ska ha en liten tredje, mjuk, stjärnögd, fullständigt tillitsfull liten unge. Ååååkej. Tydligen bör denna påminnelse komma något tidigare än så.

17 januari 2008

Sömn I

Nyligen frågade någon mig om råd angående nattvak och småknoddar som vägrar sova. Och jadå, jag har kört programmet. Amma-amma-amma. Inhalera mammas tröja-tricket. Sångstund natten lång. Vällingträsket. Fem-minuters-ångesten. Puffa-skuffa. Reggae-gunget. Dammsugarknepet. Sitta intill, en bit bort och sen utanför rummet-showen. Dra vagnen över trösklar-knepet. Glo på skumma serier klockan tre på natten med en extremt vaken spädis i bärselen. Och så vidare. Och ändå var mitt bästa råd - jag visste inte själv om jag skämtade - att man lika gärna kan vara vaken, eftersom det känns så olidligt jobbigt att bli väckt hela tiden.

Sömn II

När det gäller De Där Åren då man aldrig få sova, utan jämt hasar runt hålögd... Då borde man stämpla in den här devisen i pannan på sig själv (inte stor mening, eftersom man aldrig hinner kolla sig i spegeln och läsa det - man får stämpla in det i pannan på folk omkring en):

STÅ INTE NÄR DU KAN SITTA

SITT INTE NÄR DU KAN LIGGA

VAR INTE VAKEN NÄR DU KAN SOVA

Gud, jag önskar att jag hade följt det.

Sömn III

Och så var det en viss småbarnsfar, som började längta efter att få sova några timmar utan avbrott. Bara en enda liten natt, schyssta. Ni vet: ständigt spring på nätterna; buffa och puffa och gunga och sjunga och muta och hota, nej, kanske inte hota, men ni hajar. Den annars så verkligen vakna killen började bli lite sliten. Jag vet inte riktigt hur sånt här går till. Men igår somnade han på badrumsgolvet - igen. Brorsan, brorsan.

15 januari 2008

Flytväst

Hur idiotisk jag än känner mig om dagarna, kommer jag på kvällen hem till två små personer som tycker att jag är en gudinna. Ibland är det tre som tycker så.

12 januari 2008

Hur stötta?

Säg inget. Rör vid mig.

09 januari 2008

Mannen

Han har aldrig skrivit en dikt till mig. Men han vet bättre än jag när jag är hungrig, och trycker på kvällskvisten en macka i handen på mig.

Han river halva hemmet när han letar efter sina borttappade persedlar. Men han försvarar mig mot hundar, sura grannar och knarkare på Centralen.

Han ger mig icke många blomster. Men han skyggar inte för slitgörat som hör småbarnstiden till. Vi snackar kräk, bajs, kladd, gråt och skrik. Mitt i detta står han kvar - och pall.

08 januari 2008

05 januari 2008

Lille Brottarn

Apropå blonda barn

Min barndomsvännina, lika mörk som jag, har två ljushåriga vackra döttrar. Hon säger ibland till mig, alltid med samma härligt förvånade tonfall: "Men Rana, hur kunde vi få så blonda barn..?"

Det får mig att tänka på en före detta kollega, en smått galen man från Somalia. Det visade sig att han ibland vistades i mina hemtrakter, och trodde sig ha sett mig där.

Han: Du gick med en kille ner mot ängen..?

Jag: Just det, det var min man.

Han: Jahaaaa, jag visste inte att du hade en... blond man!

Varför ler jag invärtes när jag tänker på det? För att han lät så bestört? På grund av det omvända perspektivet (svart man förfäras över att kollegan faktiskt har gått och gift sig med en blond man)? För att han - hyfsat felaktigt - hade placerad mig utanför Svenssonfacket? Vet ej, men jag minns det med förtjusning.

02 januari 2008

Värt allt

Ligger bredvid min nyss så arga lilla flicka. Vi är sams nu. Förut bråkade vi; jag var trött och dum och hon var tre år. Gråtsnorigt litet ansikte, spänd liten kropp som slappnar av. Jag klappar och lugnar och vyssjar. Har dåligt samvete för att jag inte lyckades vara en lugnare, vuxnare, snällare mamma. Den här gången heller. Jag viskar: vad tänker du på? Andlöst svar: jag tänker på dig, mamma.