Sorti

Nu tar jag beslutet. Nu är det färdigvelat ("pausa eller döda bloggen?") och därmed färdigskrivet i den här bloggen. Jag är så rörd och glad för alla fina människor som jag har lärt känna genom den här bloggen. Bloggosfären är sannerligen en egen, helt skruvad värld - men bakom varje blogg finns potentiell vän och verklig människa. I nära tre år har jag skrivit i Ranas, och flera av mina närmaste vänner har jag lärt känna genom bloggandet.

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen.

Så Rana lägger av. Men jag heter egentligen inte Rana, och inte lägger jag av heller. Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Varmt välkommen till Från barn och dårar. Kom. Jag vill det.

Elin

Rösta på Rana

Rana lever

Å, så mycket vatten det har runnit under broarna. Jag tänker inte ens försöka blogga ikapp. Men några snabba:

Bodelningen är klar. Huset är sålt. Jag och exet har inte dräpt varandra. Jag bor i en andrahandslägenhet och har en liten trädgård. Och det viktigaste: barnen mår bra. Och så har jag mött en Kärlek.

Rösta på Rana

Ofattbar kärlek

Surrabutt: Älskar du mig?

Jag: Ja, min flicka.

Surrabutt: Älskar du mig... alltid?

Jag: Ja.

Surrabutt: Men älskar du mig mer än stjärnor och kronor och hjärtan..?

Jag: Ja.

Surrabutt (förbluffad): Åhh..!

Rösta på Rana

Jag blundar

Skiss: Jag blundar.

Rösta på Rana

Kaos

"Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut."

Det låter som ett vackert och eftertänksamt bokslut. Som om jag såg tillbaka på det som hänt med klokhet och försoning. Som om jag hade det blekaste aning om vad jag talar om.

Så är det inte.

Det är kaos. Det är motsägelsefulla känslor. Det är en snårskog. Det är en mycket smal stig där vi försöker gå fram utan att såra varandra ännu mer. Det är sorg. Det är vrede. Det är rädsla. Det är ovisshet. Det är förbjudna känslostråk av eufori.

Härom dan tog jag av mig ringarna. Jag måste göra det mer verkligt. Efteråt visade det sig att Mannen, utan att vi hade talat med varandra, på sitt håll hade tagit av sig sina precis samtidigt.

Bild: Vigselringen. Inte längre på mitt vänstra ringfinger.

Rösta på Rana

Över

Arton år är en lång tid. Jag har varit kär i honom i hela mitt vuxna liv. Jag vet ingenting annat. Det skulle alltid vara han och jag, alltid. Han var allt jag ville ha och allt jag behövde. Han var stark och underbar - och älskade mig. Jag behövde inte mer. Det räckte liksom att vara förälskad i en riktigt manlig och vacker man som dessutom avgudade mig - år efter år. Vi hade inget annat. Ingen vänskap, ingen själslig samhörighet, ingen intellektuell utmaning i den andre, ingen direkt förståelse, ingen likhet, inget speglande av sig själv i den andres blick. Vi hade bara kärleken, bara sagan. Och det räckte - fattas bara.

Några småbarnsår, dödsfall, sjukdom, inbrott, arbetslöshet och husrenoveringar senare mådde båda skit och ingen kunde ge så mycket som den andre behövde. Frustration. Smärta. Besvikelse. Ångest. Jag säger inte mer än så. Och kärleken? Tilliten? Borta. Och nu har vi inte ett skit att falla tillbaka på. Ingen vänskap, ingenting. Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut.

När jag berättade det här för vännen Oftavilse, fick jag ett vackert svar:

"Det verkar ändå som att ni, om man bortser ifrån den senaste tiden, ändå har haft ett förhållande många bara kan drömma om. Hoppas att ni minns de åren på rätt sätt."

Jag ska låta hans ord bli en tröst. Jag har fått uppleva det.

Rösta på Rana

Liten resa

Mannen och jag drar iväg några dagar. Vi kommer att längta oss tokiga efter de här personerna:

Bild: barnen.

Rösta på Rana

Biologisk och själslig bror

Jag är så stolt över honom. Så glad i hans mjuktaskiga, intelligenta humor. Så lycklig över att han fattar minsta tonfall och ögonkast. Så tacksam för hans lågmälda, ovillkorliga trofasthet.

Rösta på Rana

Kusin Kvicksilver

Vad mysigt att ha en liten brorson som nattgäst. Något som närmast känns som föräldrainstinkt kickar in, när hans mor och far inte längre är i krokarna. Han har bott i mitt hjärta sen han föddes - men nu när jag tillfälligtvis är hans tryggaste punkt i tillvaron, blir bandet mellan oss så tydligt. Det är så lätt att älska och ta hand om det där lilla fina kvicksilvret till gosse. Han är ju också mitt blod.

Bild: Sagoläsning för Lille Brottarn, Surrabutt och Kusin Kvicksilver.

Sen ligger han och Surrabutt, precis jämngamla, i samma säng och pratar om snälla monster och bajskorvar till klockan halv elva på kvällen. Jag ligger i samma rum och krånglar med Lille Brottarn, som väljer att gå bärsärkagång över livet just den här kvällen. Jag ligger och lugnar honom medan jag lyssnar på de stora barnen. De är fyra år, men kunde lika gärna ha varit trettiofyra eller femtiofyra:

Han: Men du kan väl flytta in lite, det blir så trååångt.

Hon: Men vi kan väl kramas medan vi sover? Det är så mysigt.

-

Rösta på Rana

Prat med liten gosse

Jag kommer hem vid åtta på kvällen. Flickan sover men pojken ligger och pratar med sina nallar och dinosaurier. Jag vet att det är ett olistigt drag, men kan inte motstå frestelsen. Jag smyger in för att träffa honom innan han somnar.

*

Lille Brottarn (själaglad): Heeeej mamma, jag är vaken.

Jag (viskar): Jag vet. Jag ville bara säga hej.

Lille Brottarn: Hej. Vad ska vi säga mer då?

Jag (viskar): Vad mysigt att hinna träffa dig.

Lille Brottarn: Får jag pussa din klänning?

Jag: Ja, såklart.

Lille Brottarn: Vill du pussa min tröja och mina byxor?

Jag (försöker att inte garva på mig): Absolut vill jag det.

Lille Brottarn: Du är vacker.

Jag (blir rörd, så har han aldrig sagt förr): Tycker du det...? Vad glad jag blir när du säger så.

Lille Brottarn: Ja. Du blir inte arg.

Jag: Nej...

Lille Brottarn: Och du blir inte sur.

Jag: Nej...

Lille Brottarn: Och du blir inte heller... irroterad.

Jag: Nej...

Lille Brottarn: Och du blir inte heller dum.

Jag: Nej... Vet du, du är vacker och söt och jättefin.

Lille Brottarn: Men nu sover vi. Oj, jag pruttade.

Jag: Ja, nu sover vi.

Lille Brottarn: Vi är bara tysta.

Jag: Mmm.

Lille Brottarn (glatt): Vi säger ingenting.

Jag: Just.

Lille Brottarn (börjar bli uppspelt): Vi ska inte prata nu! Och inte nu. Och inte nu. Men nu då?

Jag: God natt nu, gubben.

Som alla fattar blev det pannkaka av allting efter det. När jag smög ut sprang han efter och sen blev det ett herrans liv med lock och pock och hot och mer mys och Mannens stillsamt höjda ögonbryn. Det var en puckad idé att smyga in till en unge som håller på att somna. Men det var det värt. Han sa att jag var vacker.

Bild: Mor och son.

Rösta på Rana

Mor

Lycka är att som vuxen kvinna åka iväg till sin mor för att vara liten flicka för en kväll.

Lycka är vara ensam i hennes lägenhet en stund och hinna duka vackert med en stor bukett blommor från egen trädgård, en stor skål med purpurmatta plommon från samma ställe samt några pavor vin i en massa olika färger (en försenad födelsedagspresent).

Lycka är att hinna diska undan de få koppar och tallrikar som står framme på diskbänken. En ringa gest som inte tillnärmelsevis återgäldar all omsorg jag har fått av henne.

Lycka är att hitta texter på hennes kylskåp som hon har skrivit ut från min blogg, utskrivna på papper i vackra färger.

Lycka är att använda hennes fina handkräm och vara säker på att hon vill det.

Lycka är att få ett telefonsamtal där hon säger att hon är försenad. Jag sätter mig på hennes blommiga balkong; jag njuter av solen och av det glas med vitt vin jag har tagit utan att fråga - eftersom jag är hennes dotter och jag vet att jag får.

Lycka är att hon kommer snart, och att jag ska spendera hela kvällen och natten med henne.

Lycka är att vi ska beställa sushi så fort hon kommer hem.

Lycka är att det börjar regna, så att jag med gott samvete kan gå in och skriva dessa ord.

Rösta på Rana

Moderslycka

Bild: Lille Brottarn och Surrabutt käkar äpple och myser.

Rösta på Rana

Lustens systrar

Lustens systrar i sina röda klänningar. Se hur de dansar, smeker, lyfter och bejakar.

Bild: Lustens systrar, oljepastell.

Rösta på Rana

Vinindränkt samtal om kärlek

Jag står bara inte ut med tanken att ställa mig vid den där dumma spisen igen. Vi köper pizza och sänker kraven. Jag dricker ett stort glas rödvin och ramlar därför in i denna sentimentala dialog med fyraåriga dottern.

Jag: Gud vad mycket jag älskar dig, förstår du det.

Surrabutt: Ja.

Jag: Vad du än hittar på, vad du än säger till mig - så älskar jag dig. Om du säger att jag är knäpp, att jag är dum i huvudet...

Surrabutt: Jag kommer aldrig att säga så till dig.

Jag: Hehe, det kommer du nog att göra när du blir... tretton år. Inte för att jag sa det till min mamma när jag var tretton; jag var alltid så duktig.

Surrabutt: Det låter jobbigt för dig.

Jag (gapskrattar): Precis, alldeles riktigt. Så var inte för duktig.

Surrabutt: Näerå.

Jag: Vad du än hittar på - kom ihåg det - så älskar jag dig.

Surrabutt: Mamma, den här pizzan smakar pizza.

Rösta på Rana

Regnsmekning

Jag är sån som älskar regn. Min kärlek blir inte mindre av att jag lyckades fånga de här vemodiga ungarna på bild igår.

Bild: Surabutt och Lille Brottarn. Regnsmekning.

Rösta på Rana

Jag ser dig när du sover

Du ligger tätt intill mig

Din hud är mjuk och varm

Jag känner sådan lycka

Att ha dig i min famn

-

ur Jag ser dig när du sover av Lisa Glans

Bild: Surrabutt och Rana.

Rösta på Rana

Skisser utan hyfs

De här skisserna vet inte hut. Tro mig; just nu är det en bra sak.

Bild: I skärvor, blyertsteckning.

-

Bild: Slut mina ögon, blyertsteckning.

-

Bild: Plåster är för töntar, blyertsteckning.

-

Bild: Kristina gungar, blyertsteckning.

-

Bild: Höga klackar, blyertsteckning.

-

Bild: Naken i ditt knä, blyertsteckning.

-

Bild: Tack för mig, blyertsteckning.

-

Rösta på Rana

Rikedom

Jag vet att det kommer att komma andra tider. Men just nu är jag är den vackraste, lenaste, mjukaste, skönaste mamman de vet.

Bild: Stereopuss.

Rösta på Rana

Polygami

Jag blir galen på henne, blir löjligt provocerad bara hennes nuna dyker upp i rutan (och det gör det ju rätt ofta i olika debatt- och lekprogram). Men det hindrar inte att jag spelar hennes senaste platta igen och igen och igen.

Snälla, snälla, snälla, snälla

Jag ber dig, snälla, snälla, snälla, snälla

Stanna kvar hos mig

För jag behöver ju dig

Ungarna och jag äter frukost medan af Ugglas sjunger för oss.

Lilla Brottarn: Varför den tanten ledsen?

Surrabutt: Varför går farbrorn ifrån henne?

Jag (ogenomtänkt): För att han ska flytta ihop med en annan tant.

Surrabutt: Varför det?

Jag (svävande): De var nog inte kära i varandra längre... Han ska gifta sig med en annan tant.

Caroline af Ugglas: Snälla snälla snälla snälla...

Surrabutt: Jag tycker de ska gifta alla tre.

Jag (smått idiotiskt samt med queerperspektiv): Mmm, men det får man inte... i Sverige. Men hon blir snart glad igen, för hon ska träffa en ny farbror eller tant.

Lille Brottarn (nickar energiskt): Ja, sen hon ska gifti med annan farbror och tant.

Surrabutt: De ska åka till ett annat land och gifta allihop, för det får man där.

*

Rösta på Rana

Post it-lappar

Inte lätt att leva ihop. Inte lätt att kriga. Och pappersnäsdukar har ju blivit så dyra på sistone, betänk det. Ett dygn av sårighet och elak tystnad. Det är svårt att höja blicken och njuta av den feta sommaren som öser på med sin solvärme, sin lust och fägring stor.

Vägen till mannens hjärta kanske går via magen. Vägen till mitt hjärta går genom intelligenta men idiotiska skämt. I morse mötte han äntligen min blick.

Mannen: Kan du köpa hem post it-lappar nästa gång du handlar?

Jag (hatar lappar men är tillmötesgående): Mm, visst.

Mannen: Då kan vi börja skriva lappar till varandra, så att vi kan börja kommunicera på nåt sätt i alla fall.

Jag (flinar till genom tårar): Fan vilken bra idé.

Mannen (ömt): Jävla knäppo.

Jag: Pucko. Jävla pucko. Tur för dig att du är så snygg; det är verkligen din smala lycka.

*

Rösta på Rana