Men jag VAR snabb

Morgonrush med ungarna. Det känns mer smidigt och schvungigt än stressigt. Lurar kläder på den ena medan jag gulligull-väcker den andra. Fixar välling åt den ena och flickflätor på den andra. Diskussion om varför inte badkaret får följa med till förskolan. Tandborstnig med monsterljud. Drar på mig ett par braller och sveper vulgo-latten. Shit, vad vi är sena. Borstar den värsta leran av overallerna. Springer till bilen. Lurar ungarna att vi blir jagade av tigerspöken ("men snälla såna").

Jag hivar in dem på förskolan. Försöker verka balanserad inför fröknarna. Pratar strunt med de andra mammorna. Pussar och kramar barn. Vinkar.

Jag har så ofta tunika eller klänning över mina byxor. Inte reagerar jag på att det flaxar om vaderna; det gör det ju liksom alltid. Men jag skulle ju ha kunnat slänga en blick i spegeln innan jag åkte hemifrån.

Inte förrän jag kommer hem igen, upptäcker jag att jag har lämnat ungarna iklädd nattlinne.

Rösta på Rana

Låter gott

Jag var inte med, men fick det nyss återberättat.

Vännen Krippe var och handlade mat med sina två söner. Låt mig på en gång berätta att Krippe är en Trevlig Man - väluppforstrad, lugn, artig, finkänslig. Korrekt, kan man säga. Hans yngste son är det inte. Vid köttdisken, bland massor av folk, upplåter den sjuåriga sonen sin oblyga stämma:

"Jag vill ha köttfärssås. Men gör din köttfärssås, inte farmors, för hennes smakar pullhår."

Innan Krippe - med lätt tappad haka, får vi förmoda - hann reagera, gick sonen vidare som om inget hade hänt.

Får jag nu bara ber er alla att inte berätta för Krippe vad pullhår är. Jag är tamigsjutton inte helt säker själv.

Bild: Vad kan denna rätt tänkas smaka? Ja, jag bryr mig inte; jag är redan vegetarian sen tidigare.

Rösta på Rana

Lite väl direkt?

Mannen kommer hem med ett leende på läpparna. Han har precis talat med sin kompis Bankkassörskan, som berättade om dagens fadäs på jobbet.

Scen: bankkontor.

Personer: kund (engelsktalande) och bankkassörska (inte jätteslängd på engelska).

Sa hon möjligen "can I see your leg?". Nej, den är ju gammal. Kunden ville ha ett bankfack och kassörskan frågar således artigt:

"Do you want a big fack or a small fack?"

Rösta på Rana

Sjörövare

Jag har Lille Brottarn på axlarna. Vi möter en liten gumma med en svart lapp för ögat. Sonen ovanför mitt huvud blir helt till sig och börjar gestikulera som en galning:

"Mamma, mamma, den tanten är sjörövare!!"

Ingen på trehundra meters avstånd missar hans ord. Han är så lycklig. Han är så högljudd. Och jag skyndar på mina steg.

Bild: En sån där ögonlapp.

Rösta på Rana

Moona mera

Varför blir det alltid så här? Jag är ju en seriös människa egentligen.

Jag funderar på om jag möjligtvis kan skylla allt på Foto-Karin och Exponerings-Niklas. Vi hade en åttamanna-blinddejt förra helgen (well, Karin och jag hade setts en gång innan), en dejt som var mysig och skön och rolig och alldeles underbar. Både vuxna och barn fann varandra. Nå! De berättade i alla fall om sina grannar, som verkar ha en minst sagt avslappnad inställning till att springa näck i trädgården. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag antar att uttrycket "propellern" är bekant.

Som sagt, det måste ha varit nåt sånt som låg och tickade i mitt bakhuvud. Annars hade jag väl aldrig, helt opåkallat och fullständigt onödigt - och dessutom kalsonglös - hoppat ut framför ungarna i trädgården, dragit upp klänningen och moonat dem och skikit "mamma är naaakenfis".

För givetvis. De lyfter inte ett ögonbryn, har inte tid med en mamma som flashar vit rumpa i trädgården. Det har däremot Gubben Gran, som med kuslig tajming sticker in sin smala nuna genom spireahäcken (jag preciserar häcken, eftersom det nu är minst två häckar i omlopp i denna berättelse).

Herre gud. Men karl är över sjuttio; vi får anta att han har sett vita kvinnorumpor förut. Och förhoppningsvis (förlåt) ser han dåligt. Jag vet inte hur han funkar, för hans enda kommentar till scenen är:

"Har du röstat? Jaha, jaha. Vad röstade du på då?"

Eftersom jag trots allt inte vill att han ska falla död ner i en framprovocerad hjärtinfarkt - särskilt inte i min spireahäck - tycker jag att han kan få leva i ovisshet om detta. Jag samlar upp bitarna av min värdighet och ber honom så rart jag kan att skita i det.

Jag kan ha haft den här minen:

*

Rösta på Rana

Så slipper nån undra

Orsaken till att man inte ska berätta för kidsen att man ska besöka bolaget på väg hem från förskolan är denna:

Lille Brottarn (till precis varenda människa vi möter): Vi ka gå till booolaget å köpa viiiin.

Surrabutt (till precis varenda människa vi möter): Det kallas för bolaget men det heter egentligen systembolaget och man kan också säga systemet och vi ska gå dit nu.

Varenda!

*

Rösta på Rana

Dubbelgångare

Det är trevligt att för en gångs skull inte vara den som hoppar på främlingar och säger pinsamma saker.

Scen vid Liljeholmen idag. Jag har Surrabutt i handen. Vi möter en snubbe som leende går rakt mot mig.

Snubben: Hej..!

Jag: Hej..?

Snubben (drar snäckan ur örat): Hur är det med dig då?

Jag: Bra..?

Snubben (beter sig så familjärt att jag börjar tvivla på mitt eget minne): Fan vad kul att se dig, Camilla!

Jag: Vad roligt. Men jag heter Rana.

Snubben (stirrar, rodnar, backar): Alltså... du är jävligt lik min kompis!

Jag (ropar efter honom): Det var bara trevligt!

Jag hoppas verkligen för hans skull att jag inte var lik någon av hans närmaste vänner. För då lär de inte vara så nära.

Bild: inte Snubben, men gesten är hans.

*

Rösta på Rana

Pinsamt på tunnelbanan

Lille Brottarn och jag åker tunnelbana. Han är överlycklig och spiller sin flirtiga glädje på alla runt omkring i vagnen. Mittemot oss sitter två svarta killar, varav den enda skojar med oss. Lille Brottarn stirrar förtjust på honom, på hans kompis, tillbaka till honom. Sen utbrister han glädjestrålande:

"Mamma! Titta-kolla på dem! Samma likadan, samma likadan!!"

Jag är ändå nöjd med att jag inte högg honom över munnen och sa "Grabbar, grabbar! Ungen är bara två år och jag ser skillnad på er. Är ni förresten tvillingar?"

*

Rösta på Rana

Schlående likhet

Just hemkommen från konferens, kanske något på dojan. Saker jag önskar att jag inte just hävt ur mig till min sex år äldre chef (och kom ihåg att jag är hyfsat ny på jobbet):

"Du är sötare och yngre - annars är du precis som min pappa!"

Sen gjorde jag inte så här:

*

Rösta på Rana

Inget fjant, farsan

Snott från Tjuvlyssnat:

En pappa ca 45 år pratar med sin son ca 7 år.

Pappan: Vet du vad den här lilla påsen som finns framför dig i stolsfickan är till för?

Pojken: Nä.

Pappan (högt): Bajs, det är en bajspåse. Den kan du ju behöva om du behöver bajsa. Behöver du bajsa? Vill ha ha bajspåsen.

Pojken: Meh, nä, inte är det väl en bajspåse?

Pappan: Jodå. Bajs, bajs, bajs.

Pappan upptäcker att kvinnan mitt emot lyssnar och byter till sin mest myndiga röst.

Pappan: Påsen är till för om man börjar må illa. Inget annat!

*

Rösta på Rana

Pinsamma minnen: Tyst min mun så får du socker

Jag och en mammakompis från öppna förskolan satt på ett café och pratade. Den då nyfödda Surrabutt och kompisens lilla unge sov fridfullt i varsin vagn. Kompisens mamma dök plötsligt upp. Hon jobbade tydligen i närheten och var ute och vallade ett gäng udda existenser. Det var den storväxta, hårt snaggade kvinnan som oavlåtet fixerade mig med blicken. Det var den lilla tjocka farbrorn som sken som en sol hela tiden. Det var den lilla trassliga kvinnan som talade så lågt att ingen kunde höra vad hon sa. Efter några minuters kallprat drog de vidare.

Kompisen: Min mamma jobbar med utvecklingsstörda.

Jag (med kännarmin): Jo, jag såg det.

Kompisen: Men de var inte med nu. Det där var min mammas kollegor.

Varför blir det alltid så där? Men men. Från en tavla till en annan (ursäkta ordvitsen - jag håller fram den som en gåva till en viss ordvitsmarodör där ute i bloggvärlden). Den här heter Kvinnodans och är min senast färdigställda tavla:

Fler alster finns att beskåda i mitt webbgalleri.

*

Rösta på Rana

Klar stämma

Det finns inget skönare än ett barns klara stämma. Och inget pinsammare.

Jag kommer hem från jobbet och Surrabutt möter mig på gatan utanför huset. Glädjestrålande springer hon emot mig och skriker så att alla grannarna hör: "Mamma, mamma, har du bajsat på ditt jobb idag??"

På midsommarfest hos goda vänner. Surrabutt konverserar en av gästerna, en snygg och tunnhårig karl med snagg. På håll hör jag hennes klara röst, uppriktigt nyfiken: "Men var har du lagt ditt hår..?"

Surrabutt hänger med mig och handlar på Coop. Ruskigt kallt i kylrummet, där vi går och vispar ner mjölk och fil i vagnen. Jag säger nåt om att jag fryser över hela kroppen. Surrabutt upphäver sin ljusa stämma: "Mamma, fryser du också inne i din rumpa??"

*

Rösta på Rana

Jag mötte inte Lassie

Jag sitter på bussen, på väg hem från jobbet. Plötsligt får jag syn på Özz Nûjen. Ingen har satt sig bredvid honom, trots att bussen är överfull. Han bara sitter där helt ensam och är Känd. Jag grips av lust att glömma att jag är blyg. Jag tänker på Stockholm Live, på hur vi brukar sitta i tevesoffan och garva högt åt hans skämt om kurdvagnar. Särskilt Mannen är förälskad i Öss Nûjen, och det har jag för avsikt att berätta för honom.

Jag (vänder mig emot honom, ler brett): Du är så bra..!

Özz Nûjen (rycker till): Va?

Jag: Det är väl du... som är du?

Özz Nûjen: Va?

Jag: Du är väl ståuppare..?

Özz Nûjen (flackande blick): Nej.

*

Det var inte han.

*

Rösta på Rana

Red Bull

Härom kvällen ringde Red Bull. Jag har känt honom sen gymnasietiden. Vi har i åratal umgåtts i samma gäng, ibland nära, ibland på avstånd. Nu ses vi ganska sällan.

Låt mig berätta om Red Bull. Han är modern, mer än modern. Han är ultra. Han är en udda fågel med näbben i framkant. Han åt sushi när vi andra åt tacos. Han hade fester med åttiotalstema långt innan det var retro. Han kompletterade sin feta KTH-examen med en massa universitetspoäng vid en liten smal institution som nästan inte fanns. Han är killen som på bussen sätter sig bredvid en upptajtad ytlig bekant, som han inte kan prata med, bara för att det är så "härligt pinsamt". Han har alla skitdyra, moderna, blinkande prylar. Alla. Han är ingen sportkille, men har hittat en obskyr liten sport som ingen utövar, utom han och några andra fanatiker. Och musik - hur ska jag uttrycka det? Han skulle hellre dö än att lyssna på Lugna Favoriter. Vi snackar tysk industrisynth och japansk glampop. När han inte är hemma, bor han i London och Tokyo. Han är udda, han är cool, han är singel i stan. Han är inte, säger inte, en medel-Svenssson.

Jag har alltid gillat Red Bull. Min värld har dock alltid varit en annan än hans. Och sen ungarna kom, blev våra världar inte direkt mer lika.

Som sagt, han ringde härom kvällen. Hur är det och hur mår vi och vad gör vi? Ömsesidiga och välvilliga redogörelser. Ibland kan man höra sig själv utifrån. Det här var en sån gång. Jag hörde mig själv berätta om blöjbyten ("Mannen är och byter en bajsblöja"), ungarnas röj, leksaker, snoriga barnnäsor. Min vardag, alltså. Äckligt gegg i hans öron, alltså. Och det är inte bara det att jag har barn och inte han. Få människor får mig att känna mig så medel-Svensson, som han. Det gör ingenting, det bara slår mig varje gång. Och det blev definitivt inte bättre av det faktum att Mannen snart kom och tog luren (med tvättade händer, får vi anta) och sa:

"... Om vi har några semesterplaner? Jorå, vi ska hyra husvagn."

Då lämnade jag faktiskt rummet. Men för att citera den gode Red Bull: Det är ju bara härligt.

*

Rösta på Rana

Pubertalt minne

Den här familjen präglas - förutom givetvis av en varm, kreativ och eh, harmooonisk atmosfär - av en otrolig taskig framförhållning.

Det är påsk nu, va? Inte en fjäder så långt ögat når. Däremot står forfarande kartongen med julsaker framme, i väntan på att bli undanstuvad på vinden (där alltså påskkartongen står).

Och ta det här med toapapper - varför tar det jämt slut? Nu har vi använt upp alla pappersnäsdukar och julservetter. Sent igår kväll åkte i alla fall Mannen iväg och storhandlade, och kom hem med en gigantisk bal med toapapper. När jag ser en sån där bal blir jag alltid överfallen av ett pubertalt och ångestframkallande minne:

Jag är fjorton år, och står med min minst sagt oglamourösa pappa i konsumkassan. Han hivar upp en sån där jättebal dasspapper på bandet, kastar en snabb blick på sin dotter - som redan tycker att allt är så piiinigt - och säger sen högt till kassörskan: "Nu ska här skitas". Och jag vill bara lägga mig ner och dö.

Rana-pappan.

*

Rösta på Rana

Grattis Mannen - en sorts kärleksförklaring

Idag fyller Mannen år. Vi har varit tillsammans halva mitt liv. Han är mitt liv. En gång fick jag frågan från en väninna, som då låg i skilsmässa, hur det kom sig att Mannen och jag trivdes så bra ihop. "Han har fått för sig att jag är god, och han säger att jag är navet i hans liv... " började jag trevande. Jag insåg omedelbart att det lät högtravande och säkert också patetiskt i hennes öron. Hon låg i skilsmässa och behövde gissningsvis inte höra en massa snutteplutt om oss. Jag skämtade istället snabbt bort det: "... och jag tycker han har snygg kropp."

Det är svårt att tala om kärlek. Den låter sig inte gärna beskrivas, och det kan vara bra så.

*

Jag kan istället dra en story. Den handlar om kärlek, men är inte pretentiös:

Mannen är kampsportare sedan många, många år. Han är snäll som ett lamm och en fridens man, men tar mycket sällan skit. Och ibland kan han tända snett på det mest förtjusande sätt. Storyn tilldrar sig på Centralen. Vissa herrar där är inte stammisar i poesiklubben, om ni förstår vad jag menar. Det var en av dessa herrar, som lite för hastigt närmade sig mig och tog tag i min arm. Jag tror än i dag att han faktiskt bara skulle fråga nåt. Däremot var han stor och full och skitig. Han hade kanske inga skumma avsikter, men det får vi aldrig veta. Mannen kastade sig nämligen fram, bröstade upp sig mot gynnaren och väste: "Peta inte på henne!!" Detta ledde till att gynnaren började veva med armarna; den obligatoriska konsumkassen kluckade hemtrevligt. Och gynnarens polare Jan Banan dök upp och ville agera second. Men Mannen blev svart i synen och ställde sig i position Attackerande Tigern (eller var det Flygande Lotusblomman?) och gjorde sig redo att bunta ihop både gynnaren och Jan Banan. Varpå de ölfryntliga herrarna kom på att de hade ett ärende åt ett helt annat håll. Och jag stod kvar och tyckte det hela var smickrande och pinsamt och spännande och härligt.

*

Vi skjuter upp firandet av Mannen till helgen, men en riktigt god middag ska han åtminstone få ikväll. Det var länge sen han fick nåt godare än fiskpinnar. Jag har inte kommit på nån bra idé än. Det ska vara mättande, gott och rejält - i den ordningen. Förslag mottages ödmjukt och gärna.

*

Rösta på Rana

Så kan man ju också säga

Av vissa orsaker dök jag upp mitt i lunchen på ungarnas dagis idag. Slog mig ner i skocken av kladdiga ungar, tog Lille Brottarn i knät och njöt av alla små knasiga beteenden till höger och vänster. Och min lilla prinsessa, min ljusa, ljuva, väna flickunge la upp stans raaaaap. "Jag rapade" anförtrodde hon förtjust fröknarna - en något överflödig upplysning. "Vad säger man då?" replikerade Strängaste Fröken. Och då öppnade sig min mun och jag sa, utan att tänka, en fras som jag är uppväxt med, vilken alltid har använts i liknande lägen; en gammal tradition på mitt fäderne: "Förlåt, jag blev mest överraskad själv". Argt ögonkast från Stränga Fröken: "Vi säger ursäkta."

Effektiv men opålitlig social begåvning

Bekännelse: ibland har jag inte alla mina sociala getter hemma.

Oftast går det som på räls. Jag vet ungefär vad som ska sägas och jag vet banne mig precis hur det ska sägas. Jag fixar det där med undertoner och metabudskap. Jag ser vad som pågår under ytan: Jan Banan tigger om bekräftelse, Mango-Mange förlorar gruppens statustävling, Fru Fikon vill att alla ska vara med. Jag ser, jag hör, jag fattar. Och jag är trevlig, smidig och snabb.

Alltså oftast. Ibland går det käpprätt åt ett freakigt, asocialt pucko-helvete. Ett exempel ur mängden: Jag sitter på ett fik med min då tämligen nyfödda dotter. Bakgrunden är (och här är mitt försvar) att jag är dimmig av sömnlöshet. Jag tror också att alla andra nyblivna mammor känner som jag; att de ständigt ammar eller bär runt på sitt lilla krävande knyte och inte heller någonsin får var ifred. Jag sitter således på fiket med min lilla vakna bebis. Bredvid sitter två mammor med varsin sovande bebis. Mammorna bredvid tittar på min bebis och gullepluttar lite med henne. Jag säger då, med ett tonfall som jag har för avsikt att göra rappt (så snabb jag är), initierat (vi nyblivna mammor emellan) samt trevligt (inte ska väl ni), men som istället låter ilsket och allmänt stört, jag säger alltså när två främmande mammor pratar med min unge:

"Prata inte med henne, era sover ju!"

Och log de rappt, initierat och trevligt tillbaka? Nej, se, de gjorde inte det. Mina sociala getter på rymmen kom dock tillbaka just precis så att jag kunde observera och korrekt tolka de främmande mammornas mentalt tappade hakor, deras perfekt synkade huvudrörelser och hur de såg på varandra i tystnad precis så länge som de skulle och hissade upp sina ögonbryn exakt så högt som situationen krävde. Getjävlar.

Farmor har koll

Så oväntat skönt att bli ömsint näpsad av sin farmor. Jag var hos henne igår. Vi hade tjejkväll utan vare sig småungar eller fyrtiotalister. Bara hon och jag, farmor-mat och en flaska vin. Pratade om väsentligheter och skitsaker. Erbjöd mig ladda ner hennes musikaliska favoriter och bränna dem åt henne (jaaaa, jag har precis lärt mig hur man gör).

Jag: du kanske vill ha nåt av... säg Thore Skoman?

Farmor: ja, han har ju gjort massor av fina bitar.

Jag (babbligt SAMT sjungande): mmm, själv kan jag typ bara Gulligullan Koko Som En Gök...

Farmor (med snett flin): det var Jockmocks-Jocke.

Anatomisk sensation, någon?

Nackdelen med att ens lilla dotter har en välartikulerad och klar liten stämma är följande.

Elegant och möjligen något livstrött herre med sydländskt utseende sitter på en soffa. I närheten finns endast en liten snart treårig flicka och dennas mor. Plötsligt utbrister flickan högt och överlyckligt:

"Men mamma, den där farbrorn har SKÄGG PÅ HÄNDERNA!!"