30 april 2008

Som varm honung i mitt blod

De vackraste komplimangerna kommer från små ärliga barnamunnar.

Lille Brottarn (slår sina små starka armar hårt om min hals): "Haaa den fina mamman. Min! Min!"

Surrabutt (när jag står och vansinnesgräver iklädd en jordig tunika): "Men mamma, så fin du är i din nya klänning!"

Surrabutt (kryper blundande intill mig när jag svettig ger upp grävandet): "Du luktar så gott!"

Surrabutt (vid kvällsmyset): Du är min varma, mysiga, mjukiga mamma. Du är lika len som lammöron."

Bild: Surrabutt klappar lammöronen i kryddrabatten.

*

Rösta på Rana

Alla goda ting äro...

De två raringarna Anna (Jensens tankar) och Annie (Annalunda) har utmanat mig. Det gäller den famösa TRE-enkäten. Här kommer några snabba.

TRE namn jag går under: Mammilammi (Surrabutt), Snuff (Mannen), Lilla E (mor).

TRE saker som skrämmer mig: hundar, arga kvinnor, egen maktlöshet.

TRE saker jag har på mig: trädgårdshandskar, färgfläckar, brills.

TRE sanningar: gör det nu för "sedan" kommer inte, perfektion är en fiende, jag är på god väg att sparka igång mitt livs projekt.

TRE saker jag verkligen vill ha: en egen atelje, mer tid, mer styrka.

TRE personer jag utmanar: Annica, Nettan och Kaoshouse.

Kramar från Rana.

*

Rösta på Rana

29 april 2008

En stor liten person

Hon har funnits i hela mitt liv.

Hon är den mest charmanta och spirituella person jag känner. Hon har alltid varit nyfiken på det stora och lilla livet. ("Jag ger mig fan på att det är därför hon lever så länge" säger min far.) Hon är humoristisk och kusligt snabbtänkt - den lilla, fina, gamla damen har gång på gång förbluffat mig med sina kvicka infall. Hon är så belevad. Jag har aldrig hört henne höja rösten, aldrig hört henne klaga, aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Min mormor. Född 1908. Hon har levt så länge. Och snart gör hon inte det.

Fram till i julas skötte hon sig helt själv, nittionio år gammal. Sen kom en liten dammöbel - en puff, heter det så? - i vägen för hennes små toffelfötter. Hon berättade efteråt att hon skulle ta ett litet danssteg ("så dumt av mig"). Fallet, lårbenshalsbrottet, avtuppningen, ambulansfärden, operationen, sjukhusvistelsen, komplikationen, Den Stora Tröttheten - var ett faktum. Och nu de sista dagarna har det blivit hastigt sämre.

Jag var och besökte henne igår, tillsammans med min mor. Jag kom dit först. Hon var precis så fågelliknande som jag hade befarat. Jag visste inte ens om hon skulle känna igen mig. Det såg nästan ut som om hon redan hade farit, men hon var kvar. Snabb blick i ögonvrån.

"Det är Rana, mormor!" ropade jag i hennes nästan döva öra. Hon nickade blundande. "Får jag sitta här hos dig? Du kan bara ligga och vila. Får jag hålla så här?" Nick igen. Som att smeka en fågel. Jag höll den lilla smala handen och kämpade med tårarna. Hon försökte säga nåt. "Släpp!" lät det som, vilket gjorde ganska ont i en maktlös dotterdotter. Hon flämtade fram ordet igen. Då hörde jag att ordet hon försökte säga var "trött". Lättnad - hon ville bara förklara för sitt lilla, stora barnbarn varför hon låg där helt utslagen. "Ja, vila du" skrek jag. Sen kom min mor, som var betydligt mer naturlig och glad och vardagligt småpratande än jag.

Mormor var så genomslut att hon domnade bort flera gånger under vårt korta besök. När vi skulle gå, ryckte hon upp sig och vinkade käckt med en hand, som hon knappast orkade lyfta. Och hon, som var så matt att hon nästan inte orkade tala, samlade sina sista krafter och ropade till oss "Tack för besök! Hejhej!".

Jag fulgrinade när vi gick därifrån, men min gamla mormor låg kvar med sin stil, klass och grace. Flaggan i topp, ända till slutet.

-

Min mormor och hennes dotterdotterdotter Surrabutt.

*

Rösta på Rana

27 april 2008

Håll honom mätt

Gårdagens dyrköpta påminnelse: romantik och hungrig make går aldrig - säger aldrig - ihop. Aldrig någonsin, i evighet, amen.

Igår morse skulle vi blana iväg hela familjen till gamla Skäris; det hade vi otroligt nog bestämt redan kvällen innan. Våra huvudärenden var att klippa håret (Mannen) och köpa målardukar (Rana). Vi skulle hänga på låset och börja med en frukostfika där, eftersom både kaffet och brödet var slut hemma. Mysigt och romantiskt, tyckte jag - naivt intill idioti.

Scen 1, i bilen på väg till Skäris. Jag kör. Bilen känns tung och överlastad och stånkar sig upp för backarna. Efter ett tag upptäcker jag att jag sitter och kör med handbromsen åtdragen. "Men kolla vad kul, handbromsen är ju i" utropar jag. Hånfullt utspottat svar: "Varför är jag inte förvånad?"

Scen 2, vid parkeringen. Jag försöker vara lite flirtig: "Det här känns riktigt romantiskt." Iskallt svar: "Tycker du..?"

Scen 3, på cafét. Vi beställer baguetter och frallor och juice och kaffe - det vill säga en megastor mumsig kaffe latte till mig. Den är het och ljuvlig och ska snart avnjutas i djupa, andaktsfulla klunkar. Är min tanke. Är inte försynens tanke. Helt plötsligt har jag vält ut hela skapelsen över mig själv (som tur var inte över ungarna). Blöta kläder, brännskador (nåja), stans största och pinsammaste lattepöl på golvet. "Men mamma, så mycket du spillde" utbrister Surrabutt imponerat. Men se på Mannen, som äntligen blir på gott humör. "Man ska ju inte gråta över spilld mjölk..." börjar han prövande, men tystas av min svarta blick.

Så var det med den romantiska frukosten. Jag fick i alla fall tag på målardukar.

*

Rösta på Rana

Förståelse

Söndagförmiddag. Efter flera timmars morgonstök ser jag fram emot en stunds egen bloggtid. Mannen och ungarna jagar varandra som galningar fram och tillbaka i huset. Mannen klampar runt som en elefanthjord på acid, Lille Brottarn krockar med väggar och möbler under förvånade jubelrop och Surabutt springer efter och ropar: "När man springer så där fort är det inte så lätt, pappa, när man springer så där fort är det inte så lätt..!" Hon vänder sig till mig och säger: "Kom mamma så letar vi efter skatten!"

Jag (med lite, lite dåligt samvete): Nix! Nu ska jag skriva ett inlägg.

Surrabutt (vänligt): Du får det. Sätt dig i soffan med datorn. Alla får göra som de vill, vet du.

*

Rösta på Rana

26 april 2008

En annorlunda leverans

Jag fick ett paket igår.

Tidigare i våras råkade jag skriva lite lyriskt om min silvervita rabatt - den som inte finns än, utan bara är en jättelik oval som jag gräver och gräver i. Åh, jag ska ha massor av höga, stadiga studentnejlikor (brinnande kärlek) som stomme - vita, vad trodde ni? Intill dem: vit fingerborgsblomma, vit stor blåklocka, vit löjtnantshjärta och vit akleja, som är så lantligt och romantiskt. Det silvergråa inslaget får vit purpurklätt och ludna lammöron stå för. Över alltihop ska jättelökens vita humoristiska bollar sväva, vilket kommer igen i piplökens lite mindre bollar. Vid sidan av de mjuka lammöronen, i rabattens framkant, ska det växa dels vit karpaterklocka - som ett eko av den vita stora blåklockan, dels vit japansk akleja - som ett eko av sin större kusin den vanliga aklejan.

När jag skrev om detta, fick jag ett lika sekundsnabbt som generöst svar från någon: "Jag skickar fröer!" Denna någon överträffade sedan sig själv och skrev: "Jag har ändrat mig, jag skickar plantor!" Och igår anlände ett mystiskt paket med massor av spännande plantor av purpurfärgad vinca, fingerborgsblomma, vit purpurklätt och lammöron. Denna någon, som med omtanke har grävt upp små vänner från sin egen trädgård, fiffigt och omsorgsfullt packat in dem samt skickat till en okänd och nära främling och vän - var Annie. Hon har den superfina bloggen Annalunda - bloggen som är en synonym till "inspiration, värme och skönhet". Om ni inte har upptäckt det än, så unna er själva att göra det nu.

Tusen tack till dig, Annie!

*

Rösta på Rana

25 april 2008

Bevattningskonst

Efter att ha bott här i fyra år, har vi äntligen rinnande vatten i trädgården. En rörmokare var här igår och installerade en utkastare (som jag fick lära mig att det heter). Det var verkligen på tiden att sluta springa med leriga vattenkannor och petflaskor mellan rabatterna och badrummet. Alltså, verkligen. Jag ska ju liksom föreställa trädgårdsmänniska. Pinsamt.

Naturligtvis hade vi ingen slang som passade till nya, fina utkastaren - märkte jag imorse. Men herre gud, vad begär ni, ett steg i taget. Det kändes i alla fall som en triumf att stå utomhus och fylla kannorna, medan vattnet stänkte på mig och kidsen. Och så vattnade vi. "Tänk att de gör en insats på riktigt" tänkte jag förundrad. Men sen såg jag att Surrabutt vattnade uteslutande på stenar, och Lille Brottarn sina egna ben, under häpna utrop: "Vatten! Byssorna! Bött!" I sanning säger jag eder: en annan trädgårdsidyll önskar jag mig icke.

*

Rösta på Rana

24 april 2008

Överdrift

Visst, vårsolen sken starkt idag. Men det var väl ändå lite överdrivet att smeta in hela ungen med solskyddsfaktor 30?

*

Rösta på Rana

23 april 2008

Varm och stark

Varifrån kommer denna plötsliga skaparlust? Jag tar emot den med varm och öppen famn.

I vintras mådde jag inte bra alls. Många tårar blev det. Absolut ingenting var roligt. Allt jag ville, var att njuta av mina fina ungar. Men jag bara grinade.

Tidigt i våras började det vända. Ofta mådde jag okej, men allt var så skakigt, skört och ömtåligt. Jag var hudlös. Om någon ville putta mig över kanten, var det löjligt lätt.

Men nu känner jag hur jag bara blir starkare och starkare. Jag har återfått glittret i ögonen, skrattet, lusten och orken. Jag är inte framme än - och visst fattar jag att det finns gropar och hinder längs vägen - men jag är på mycket god väg. Jag hyser tillförsikt. Det här blir bra.

-

*

Rösta på Rana

22 april 2008

Tre inredningsköp

Kaoshouse, som har den sköna bloggen Drömmar om Gotland, har utmanat mig: visa tre inredningsinköp - det senaste, det bästa och det sämsta.

Senaste inredningsköpet: zinkkrukor från IKEA. Stora, snygga, billiga - och precis det jag var på jakt efter. Det kommer att bli så fint till det grus vi ska lägga på framsidan.

Bästa inredningsköpet: det finns många, men jag väljer garderoberna. Också från IKEA. Törs jag säga att två meter är mina, och en meter är Mannens? Livet är orättvist. :-)

Sämsta inredningsköpet: det finns många, men jag väljer den här skithyllan från IKEA. Hur vi än gör så lutar den betänkligt ut från väggen. Undrar vem som ska få den i huvudet först? Ser inte alls ut som i katalogen. Beror det på konstruktionen, väggen, IKEA eller - hemska tanke - oss?

Jag skickar härmed denna utmaning vidare till Anna (Jensens tankar), Helena (Fläckvis fint) och Anna-Lena (Anna-Lena-Nära).

*

Rösta på Rana

21 april 2008

Tiden tog ett skutt

För inte så länge sen ammade jag den första och hade den andra i magen. För inte så länge sen läste jag sagor för den första medan jag ammade den andra. För inte så länge sen bytte jag blöjor i stereo. För inte så länge sen hade jag den första på höften och samtidigt den andra i bärselen. Det kändes som om jag alltid hade minst en unge PÅ mig.

Men nu, endast ett ögonblick och dryga året senare, är jag ensam i köket och hör kvittrande små röster från barnkammaren. Surrabutt läser sagor för Lille Brottarn. Modershjärtat blir hett och mjukt när jag hör hur storasyster förklarar kluriga detaljer för sin koncentrerade lillebror. Och jag tänker häpet: de klarar sig själva..!

*

Rösta på Rana

20 april 2008

Grannprat

Ibland är jag verkligen ett socialt pucko.

Jag gräver och gräver i min stora oval - den som ska bli en ljuvlig, silvervit rabatt. Vi har tung, tung lerjord. Jag gräver inte upp spadtag med jord; jag gräver upp KUBER AV LERA. Satte jag ner en drejskiva i jorden, kunde jag starta ett krukmakeri direkt. För att en rabatt ska funka på vår tomt, måste jag jordförbättra det hela rejält. Så nu när ovalen är utgrävd, står jag och myllar ner två hundra liter torvmull i leran.

Jag tänker skylla följande på Helena, för hon kommenterade igår: "Jag har nog läst för många deckare, men när folk står och gräver i mörkret, ja, då börjar jag ana ugglor i mossen..." Det var väl något sånt jag hade i bakhuvudet när två nyinflyttade grannar gick förbi och jag som vanligt stod och grävde. De frågade artigt: "Vad ska det bli här då?", varpå jag snabbt svarade "En grav..!". De tittade osäkert på varandra och gick vidare.

*

Rösta på Rana

19 april 2008

Spadtag och romantik

Ibland känner jag mig inte helt balanserad.

Igår kväll drabbades jag av plötslig frustration över hur mycket som ska göras och hur lite som blir gjort. Vid klockan tio stegade jag ut och började gräva. Det visade sig att frustration och ofokuserad vrede var en rätt bra motor. Jag hivade iväg tunga jordklumpar så att svetten lackade. Sen kom Mannen ut lite otippat: "Jag saknade dig. Vill du ha sällskap?" Sen grävde vi båda två som idioter (jorå, vi hade fönstren öppna så att vi skulle höra om barnen vaknade). Och plötsligt kändes allt ganska romantiskt.

*

Rösta på Rana

17 april 2008

Det naturliga urvalet

Jag nämnde tidigare att jag köpte ett gäng härliga rotklumpar och lökar från Trädgårdsmässan. Då kommenterade Zäta: "Oj, vad duktig du är som vågar köpa knölar. Jag skulle aldrig klara att övervintra dem så jag låter bli sådana vidlyftiga expriment." Och Annica höll med: "Jag tycker också du är jätteduktig. Småbarn, hus OCH trädgård. Respekt."

Låt mig bara klargöra en sak. I detta hem råder Darwin: survivel of the fittest. Det gäller både inne och ute. Porslin som inte klarar mikro och diskmaskin - adjö med er. Växter som inte klarar frost, utan ska fjäskas för med halm och torv och vermiculit och sågspån och sand och all möjlig specialbehandling - glöm det. Det här är den första våren, sen vi köpte huset, som jag inte har en unge i magen eller vid tuttarna eller i bärselen eller på höften. Då tänker jag banne mig inte slösa bort tiden på en massa komplicerade övervintringsfjanterier. All heder åt dem som pallar med det. Jag gör det inte. Om nu dessa rotknölar och trasselsudd som jag köpte på mässan inte överlever vintern, så var de icke ämnade för denna trädgård.

Men tack för era höga tankar om mitt trädgårdstålamod.

*

Rösta på Rana

16 april 2008

Driv mig gärna till vansinne

Lilla flickungen. Hon har så många funderingar. Jag vill inte överdriva detta, inte alltför hårt slå fast det och helst inte heller projicera nån egen dynga på henne. Men.

Hon är den lenaste, mjukaste, mest smekfulla lilla person jag vet. Denna lilla mjuka unge driver mig ibland till vansinne med sina förvisso stillsamma, men ack så omständliga betänkligheter. Det ska lirkas och förklaras och tröstas och övertalas och envisas i det oändliga. (Förtydligande: jag ligger inte framstupa på asfalten och försöka övertala henne gå på bussen - till exempel. Alltsomoftast lyfter jag henne ur en situation till en annan. Men jag vill också ta hennes tankar och känslor på allvar.)

Man kan se dessa omständliga trixanden som baksidan på en gåtfull och komplicerad personlighet. Men jag tar så gärna dessa besvärliga kneperier. Driv du din mor till vansinne, barn. Det är värt det, för framsidan ser ut så här:

Mitt i leken: "Mamma, jag tittar på dig, för du är så gullig."

Efter dagis: "Å, vad jag har saknat dig..!"

Sovdags: "Jag vill att du ska vara här hos mig. Du ska krama och pussa på mig. Jag höver dig."

Apropå ingenting: "Mamma, jag älskar dig - och plåster."

-

(Surrabutt och en av hennes "ungar".)

-

*

Rösta på Rana

14 april 2008

Nordiska trädgårdar

Igår var vi - utan barn, tack så mycket - på trädgårdsmässan Nordiska trädgårdar. Mycket vackert, mycket trängsel, mycket stålars i omlott. Det fiffiga med att vara där på mässans sista dag var att de slumpade ut knölar och lökar och rötter till trevliga priser.

Jag köpte bland annat de här jordiga vännerna, som kommer att sväva som bollar ovanför purpurrabatten - nämligen jättelök, i färgerna rosa och syren.

Och vad har vi här för gynnare med trassligt förflutet? Men ser ni inte att det är den stolta riddarsporren, som kommer att utgöra fonden i den blå änden av ovan nämnda purpurrabatt?

Jag passar på att visa blåklinten på tillväxt. Den ser ut att vara i gängligaste laget. Men den lever!

Dagens konstfoto på samma tema: en liten balkansippa som har tittat för djupt i glaset.

*

Rösta på Rana

Långhårig prins

Det här är mina två ungar. Den högra är en pojke.

För att detta faktum skulle bli lite mer uppenbart, var jag till slut tvungen att falla till föga - och göra så här:

-

Uppdatering: När Mannen - tillika den ömma fadern - kom hem några timmar senare, såg han ingen skillnad på gossebarnet. Och det är inte utan att jag förstår honom. Jag var uppenbarligen en mes med saxen.

*

Rösta på Rana

12 april 2008

Gula blommor

Jag hyser en oklar och möjligtvis orättvis motvilja mot gula blommor. Jag spenderade förra våren och sommaren med att i heligt raseri hugga, hacka och förbanna bort tre kvadratmeter praktlysing. Deras rötter gick halvvägs till Kina, och klängde sig fast i den tunga lerjorden så att rötterna vitnade. (I böckerna står det att den är härdig. "Skojar du" har jag skrivit bredvid denna århundrades underdrift.) Klargul daglilja, en gåva från en kär vän - hejdå. Påskliljor i rabatten, ett minne från en tidigare husägare - adjö. När den franska dragonen går i blom, är jag där som blixten och halshugger den. Jag vet inte varför jag hyser denna orubbliga idiosynkrasi mot gula blommor.

Men nu har jag otroligt nog inte mindre än två gula blomster i mitt hem, som jag suckar ganska hänfört åt. Det första är gula tulpaner, som vi fick från två älskvärda personer härom dan. De är så läckert grönstrimmiga (blommorna, inte personerna), varför de ändå vann mitt hjärta. Det andra är en liten gul krokus, överräckt av lilla Surrabutt tidigare idag. Stjälklösa blommor i små jordiga nävar går aldrig att motstå.

*

Rösta på Rana

11 april 2008

Vass matlagningskonst

Jag vet inte. Ska det vara så här?

För en gångs skull började jag förbereda middagen flera timmar i förväg. Det händer ungefär en gång vart tionde år. Jag hade fyllt en ungsfast glasform med mumsiga, marinerade auberginbitar, brynta champinjoner, lök och vitlök. Över detta hade jag hällt äggsmet med mjölk och creme fraiche. Kryddor. Ovanpå detta hade jag lagt generösa bitar av mozzarella och fina flagor av parmesan. Middagen var helt förberedd, skulle bara in i ugnen om några timmar.

Vad skulle jag upp i skåpet att göra? Jag minns inte. Men när jag öppnar ena köksskåpet, ramlar en glasburk ut - ursäkta språket, men vad är det för bajsfleppo som pressar in glasburkar i skåpet, så att de flyger ut så fort man öppnar? Glasburken landar på kanten av glasformen. Givetvis. Pang! Glasbitar och glassplitter och glasskärvor överallt. Jag lägger huvudet i händerna. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska börja grina eller inte. (Jorå, så labil är jag, att det är ett frestande alternativ.) Ungarna, som forfarande äter lunch, tittar på mig. Jag motstår impulsen att svära vansinnigt osande. Jag hämtar. Faktiskt. Ett. Förstoringsglas. Och. Börjar. Närskåda. Maten. Den kanske går att rädda? Men nej, det ligger väl en tjugo-trettio synliga små glasskärvor i maten. Och hur många osynliga..?

Jag får en flashback från den där gången, då jag - höggravid - råkade tappa ut all spagetti i vasken, när jag skulle hälla av vattnet. Den gången ställde jag mig och tokbölade.

Men nu är jag inte gravid. Mycket sammanbiten tar jag därför formen med auberginbitar, champinjoner, lök, vitlök, ägg, creme fraiche och mozzarella - toppad med parmesan och glasskärvor - och trycker ner den i soporna. (Jag kanske gräver upp och källsorterar den senare.)

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag gillar inte när duktighet straffar sig så här omedelbart.

*

Rösta på Rana

Många tårar

Igår morse läste jag hos Anna om hennes morgonkrasch med skrik, tappad kontroll och en svartögd jäntunge som ställde en fråga som nästan fick modershjärtat att brista. Jag ville trösta. "Du är bara människa..." svarade jag käckt.

Några timmar senare var jag mindre käck och mer benägen att säga som Anna: "Jag återkommer när jag har plockat ihop mig själv." Min lilla Surrabutt hade en sån dag. Allt var fel. All beröring gjorde ont, lillebror var bara dum, kläderna var för varma och för kalla, maten för matig, ljuden för höga, vinden för blåsig, vattnet för blött, ljuset för ljust. Detta var ingenting hon klagade på. Detta storgrät hon över. Länge. Ofta. Igen. Igen och igen. Och naturligtvis! Den glada lilla brorsan blev bråkig och arg. Den inte längre så flänga mamman blev ledsen och irriterad - och fläng.

(Detta blev inte bättre av att Mannen kom hem klockan sju och antydde att flickebarnet nog var understimulerat. Grrr! Mitt försvar: klart som fan det är mer drag på dagis, men när hon tigger och ber att få vara hemma med sin lillebror, som måste vara hemma på grund av nån ögonhistoria - ska jag tvinga iväg henne då?? Och vadå understimulerad? Vi letar maskar i jorden, sår fröer, cyklar, bygger lerhus, läser, målar, gungar, sjunger, spelar, leker kurragömma, går balansgång, bygger kuddtorn... Fast ondast gör det så klart eftersom det ligger nåt i det han säger.)

Dagen blev sannolikt inte heller bättre av att jag blödde näsblod som en galning precis hela tiden. Det känns freudianskt på nåt sätt, fast jag inte vet hur.

Idag har vi en BRA dag. Men gårdagen såg ut så här:

(Lille Brottarn ler genom tårarna.)

(Surrabutt. Älskade unge. Förlåt att jag inte orkade ännu lite mer.)

*

Rösta på Rana

10 april 2008

Blod

(Känsliga tittare varnas.) Nu har jag haft näsblod i flera timmar. Jag hade det igår också. Jag får inte stopp på det. Näsduk efter näsduk går åt. Inte för att jag gör så särskilt mycket åt det. (Och nu kommer det.) Jag tycker att det är lite coolt på nåt sätt. Det är samma sak när jag skär mig; med blodet rinnande ner för fingrar och handleder jagar jag Mannen runt köket för att visa hur "otroligt mycket blod det kommer" - medan han blir alltmer stressad och irriterad: "Men sätt på ett plåster för fan." Och medan jag skriver detta, mysryser jag åt att blodet tränger ut förbi papperstussarna i näsan. Förmodligen är jag inte klok. Eller så har på tok för lite dramatik i mitt liv.

(Bilder är fejkad. En riktig bild vill ni inte se.)

*

Rösta på Rana

09 april 2008

Från barn och dårar

Härom dagen målade jag en frodig ängel. Hon hade brett ut sina skyddande vingar över hela tavlan.

Surrabutt: Mamma, mamma, en örn!! Du har målat en örn.

*

Rösta på Rana

Mer än vad jag visste

Surrabutt: Undrar vem som har gjort mig?

Jag: Men det är ju jag och pappa.

Surrabutt (tvärsäkert): Neeej..! Det är ju grannen.

*

Rösta på Rana

Kung Bore, din pajskalle!

Det började ju så härligt. Vi (läs: Mannen) har grävt upp ett stort område i trädgården. Där ska vi ha en storslagen, purpurfärgad rabatt, som kommer att omgärda en rund gräsmatta. I vägen låg emellertid ett litet jordgubbsland, som icke skulle platsa bland vajande, härliga, blålila perenner. Away with you. Jag (läs: jo, faktiskt jag) grävde upp ett nytt land till jordgubbsplantorna. Jag jordförbättrade, planterade om och marktäckte enligt konstens alla regler. Duktig-duktig.

Jag lämnade ett par rader för frösådd. I en av mina härliga trädgårdsböcker, Stora Örtboken, har jag nämligen läst att gurkört ska vara så fiffigt att samplantera med jordgubbar: "Gurkört, med sina vackra blå blommor, förbättrar tillväxten hos jordgubbar så att frukterna blir friska och goda och bladen motstår svampangrepp och andra sjukdomar." Det måste jag prova!

Imorse hade jag tänkt skrida till verket. Jag och ungarna skulle så gurkört så det stod härliga till. Men hallå - vad möts man av när man slår upp sina blå??

Nu räcker det faktiskt.

*

Rösta på Rana

08 april 2008

Violent love

Först får man en mjuk, försiktig, stillsam, smeksam, ljuv och len liten ängel. Lilla Surrabutt. Då kan jag berätta att man står lite handfallen, när den andra ungen visar sig vara en plöjande, aktiv, klättrande, hetlevrad, påstridig liten en. Lille Brottarn.

Nyss knuffade den lille vilden sin storasyster i magen. Stor dramatik. Ni ska inte tro att storasyster knuffar tillbaka, nej, hon blir olycklig och skriker i högan sky. Och sen kommer utskällningen: "Inte göra så!! Sluuuuuta! Nu blir jag ARG på dig! Jag ska ta hårt i din arm nu!!"

Men döm om min förvåning och framförallt varma glädje, när Lille Brottarn (som vanligt helt opåverkad av den verbala avhylningen) tar sats för att putta storasyster igen - men plötsligt kommer av sig och istället börjar kramas: "Kamas! Mysi. Pussa! Mysi."

-

*

Rösta på Rana

07 april 2008

Målarväder

Mulet väder och snoriga barn. Då åker färgerna fram - Lille Brottarns, Surrabutts och mina:

-

Jag är så glad. Jag har börjat måla igen, och har några projekt på gång. Det viktigaste, när man skapar, är dock givetvis att man upprätthåller ett jämnt och rikt kaffe latte-flöde. Ett tips bara: kolla så att ingen liten unge doppar sin pensel i den.

(Surrabutt, målargrejer och den nödvändiga latten.)

*

Rösta på Rana

Stor risk?

Surrabutt gillar bara tysta djur. Fiskar, daggmaskar och kaniner, till exempel, är trevliga djur. Eller som hon säger: "Mamma, du och jag gillar inte hundar och kossor. De säger ju så högt. Vi gillar bara taxar, vi, för det är hundens barn."

Men nu känner jag att den här antipatin mot högljudda djur börjar skena. Det blir bara fler och fler djur som - enligt Surrabutt - är högljudda, dumma och farliga. Alldeles nyss gick hon bakom mig och sköt igen alla de fönster som jag öppnade. Hon förklarade: "Jag stänger fönstren så att inte ringduvorna ska flyga in. De säger ju du-duu-du-du-du så väldigt högt ju. Tänk om ringduvorna skulle flyga in här till mig, det skulle vara väldigt tokigt, vet du."

-

*

Rösta på Rana

06 april 2008

Trädgårdens tjusningar

Det här med trädgård. Mannen lusläser alla beskäringsböcker han kommer över och sågar i träd och buskar så det står härliga till. Själv slår jag i mina ljuvliga trädgårdböcker, mäter, skissar, sätter fröer och drömmer om den silvervita trädgården, den stora praktfulla purpurrabatten och örtagården.

Men ungarna bryr sig föga om beskäringskonstens ABC, trädgårdsdesign eller förföriska färgkompositioner. Allt de bryr sig om är daggmaskar. Lille Brottarn pekar och skriker i skräckblandad förtjusning: "Omm! Omm! Falig!" Och Surrabutt samlar maskar i en burk som börjar se riktigt otäck ut. Jag kan meddela att det inte kändes jättefräscht när vi satt ute och fikade och ungarna krävde att få ha maskburken med vid sitt lilla fikabord.

(Rana och ungarna tittar på en daggmask.)

*

Rösta på Rana

05 april 2008

Lovande helg

Förra helgen var (för att uttrycka mig finstämt och poetiskt) en riktig skit- och pisshelg. Orsaken till detta var troligtvis alla strandade projekt, förväntningarna som kom på skam, kommunikationen som icke var. Jag fick nästan skrämselhicka över min egen naivitet, när jag igår undslapp mig ett litet aningslöst, oförsiktigt "äntligen fredag".

Men..! Med förväntningarna medvetet vid fotknölarna, hade jag en jättemysig fredag. Surrabutt och jag festade loss på must och russin medan Lille Brottarn sov. Och sen kom barndomsväninnan över med döttrar och hembakta bullar.

Och idag har vi haft en kanonlördag där vi har har fått ihop följande ibland omöjliga ekvation: effektivt fixande i trädgården, mys och lek med ungarna, besök av goda vänner och fika i solen.

Så vad som än händer imorgon, har den här helgen hittills varit störtskön.

*

Rösta på Rana

04 april 2008

Inte jätteteknisk

Jag tror att barnsdomsvänninan är på ingång, när hon plötsligt ringer: "Jag kan inte komma. Bensinen är slut." Jag frågar henne var hon är (var har stackarn fått motorstopp, tänker jag). Hon svarar kort: "På macken." Eh, okej..? Det visar sig att hon inte får upp tanklocket, eftersom hon aldrig hade tankat den bil som hon har kört runt med ett halvår.

Nu skulle man kunna göra sig lustig över detta, och det gjorde jag också en kort stund. Tills jag kom på att själv gick jag runt hela onsdagen och väntade på att strömmen - som hade gått - skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Iställer ringde Mannen på mobilen: "Larmfirman ringde. De säger att vår kyl och frys har varit avstängd flera timmar." (Hur fan visste de det?) "Men skojar du, det är ju liksom strömavbrott" utbrast jag. "Du har väl kollat jordfelsbrytaren..?" frågade han med en röst som lät mer hotfull än kärleksfull. Mitt svar var lika kort som begåvat: "Va?" Tre sekunder senare var huset återigen ljust och lätt brummande.

Och barndomsväninnan, då? Hon kom ändå. Hennes pappa kunde berätta hur man öppnade tanklocket.

*

Rösta på Rana

03 april 2008

En titt i backspegeln

För en tid sedan blev jag utmanad av Anna med den skarpa och glasklara bloggen Jensens tankar: Vad gjorde du för fem, tio, femton respektive tjugo år sedan? När man ska trippa längs minnenas allé, bör man göra det med lätta fötter. Jag gör ett försök.

För 5 år sen (2003): Ett dramatiskt och sorgligt år. Min svärfar, som jag håller mycket av, går bort. Vi får missfall. Sommaren det året får vi trösta varandra. Våra självklara ungar finns inte än. Obegripligt.

För 10 år sen (1998): Jag pluggar på universitetet och jobbar extra. Livet snurrar. Om ett år gifter jag mig med Mannen.

För 15 år sen (1993): Jag börjar på universitetet. En ny värld - den akademiska - öppnar sig för mig. Det känns som om jag kan flyga. Det var två år sen Mannen ramlade in i min famn och mitt liv.

För 20 år sen (1988): Högstadiet. Ångest. Åttiotalskyla. Olycklig kärlek. Kvinnan från 2008 vill sträcka ut handen till flickan från 1988 och viska att det är okej, att hon är fin, att allt kommer att ordna sig.

Nej, så värst lätta fötter blev det inte. Nu bollar jag kvickt som tusan över den här utmaningen till Humlan (En humlas dagbok), Anna-Lena (Anna-Lena-Nära) och Maria (Marias rum). Vad gjorde DU för fem, tio, femton respektive tjugo år sen?

*

Rösta på Rana

Surrealistisk installation

Mannen är härlig och fin på alla möjliga sätt. Men ibland är han så bisarr och förvirrad att jag blir matt.

Jag vet ingen som har tappat bort så många nycklar, plånböcker och kläder som han. Han måste inneha stockholmsrekordet i borttappade persedlar. Och när vi ska åka iväg nånstans, vet jag att han kommer att springa tillbaka in minst en gång för att hämta eller lämna nånting eller vad han nu gör därinne - varje gång. Tror ni mig om jag säger att jag har hittat fjärrkontrollen i kylen? För övrigt rätt iskallt av mig att leta efter den där, i minst två bemärkelser. När han har förlagt ungarnas ytterkläder, börjar jag alltid med att kolla i mikron och brödrosten.

När han stack iväg till jobbet imorse, var hans avskedsord inte "ha det så bra idag, min ängel" eller nåt annat ömsint. Han sa istället "om du undrar varför det hänger toapapper i trädet har jag inget riktigt bra svar på det". Lika bra det, för jag förväntar mig inget.

*

Rösta på Rana

Rana Temporaria

Några ord om mitt namn, Rana Temporaria. Det är latin och betyder vanlig groda. Den ursprungliga tanken var att bloggen skulle skildra livet och dess galenskaper underifrån, ur ett grodperspektiv, från en grodas horisont. Alltså från Ranas horisont. Sen blev Rana jag, grodperspektiv eller inte.

02 april 2008

Brottarkram

Lille Brottarn är en kramig kille. "Kamas, kamas!" ropar han och sträcker armarna efter mig. När jag lyfter upp honom, lindar han sina små starka armar om min hals, kramas hårt och säger "mysi, mysi".

Han har en liten väninna som heter Linlugga. När de ses, vill han krama och pussa henne hela tiden. Och lilla hon fredar sig så gott hon kan.

För övrigt var det Linluggas fantastiska mamma som peppade och uppmuntrade mig att börja blogga. Och nu är det jag som vill krama och pussa henne, som tack för det!

-
(Linlugga och Lille Brottarn.)

*

Rösta på Rana

Bokstavligt talat

Jag glömmer ibland att Surrabutt bara är tre år. Hon konverserar och diskuterar och levererar små förtjusande vuxenkommentarer. Som igår, när hon fick syn på några pyttesmå märken på min hand.

-

Surrabutt (förskräckt): Vad har du gjort här, mamma..?

Jag: Jag stack mig på några buskar för ett tag sen.

Surrabutt (ömsint): Men mamma..! Känns det bättre nu?

-

Ja, jag glömmer ibland. Men precis som andra treåringar tar hon ALLTING bokstavligt. Som igår kväll, när jag allt mindre roat leddde henne tillbaka till den säng hon gång på gång sprang upp ifrån. Mitt från början så vackra tålamod var på upphällningen.

-

Jag: Vad springer du upp för hela tiden?!

Surrabutt (försöker förstå frågan): Golvet..?

Jag: Jamen varför springer du upp hela tiden?

Surrabutt: För att jag vill det..?

*

Rösta på Rana

01 april 2008

Drunkningsrisk

Uttrycket "att dränkas i snor" känns plötsligt mer bokstavligt än bildligt.

*

Rösta på Rana