Nattvandring

När Mannen och jag var unga (yngre, menar jag givetvis) och nyförälskade, delade vi på en säng som var sjuttio centimeter bred. Sjuttio! Jag fattar inte hur vi fick plats.

Nu har vi 160 centimeter, men är ibland dubbelt så många i sängen. Det innebär små armbågar i magen och små fötter i ansiktet. Det är då den stora nattvandringen börjar. Jag lämnar dubbelsängen och lägger mig i Surrabutts säng. Efter en stund kommer Lille Brottarn efter med sitt rara pip: "Sova hos dig, mamma..!" Sen lägger han sig ofta nog PÅ mig. Hans sexton små kilo är lätta men känns tunga. Jag välter ner honom och lägger mig på en madrass på golvet. Han efter. När han har somnat och i sömnen ligger och knäar mig i ryggen, går jag och lägger mig i soffan. Jag lägger mig där, eftersom Surrabutt vid det här laget har lagt sig i sin egen säng och Mannen snarkar ljudligt i dubbelsängen. I soffan sover jag till klockan sex tills ett eller två barn kommer och leker häst på mammas huvud.

Detta, gott folk, är anledningen att jag nuförtiden ser ut som en nyponros.

Bild: Rana, fräsch som en...

Men ni ser vad jag har på bordet framför mig. Det uttalas latte men stavas "räddningen".

*

Rösta på Rana

Ingen vaggvisa behövs

Efter två hysteriska nätter med den där lilla människan, är jag så trött att det är komiskt. Det är inget synd om mig; jag ska stjäla mig till nån timmes sömn nu innan jag drar till plugget. Jag bara konstaterar att jag är så trött att jag känner mig full: det svartnar för ögonen, det snurrar till, jag går in i väggarna. Precis som en vanlig lördagskväll, med andra ord.

Bild: jag om femton sekunder.

*

Rösta på Rana

Vid bröstet

En utmaning från Anna med den bitterljuva bloggen Vita Stunder: visa den fjärde bilden från den fjärde mappen. Med en kraschad extern hårddisk, behöver jag inte ens tänka "vilken av mina fjärde mappar?". Skönt.

Här är bilden. Den är tagen för fyra år sedan. Nitton timmars värkar, som slutade med akut snitt. Jag visste inte att man kunde bli så slut. Lilla Surrabutt är nån timme gammal och njuter av sitt livs första måltid utanför magen.

Utmaningen skickas vidare till alla som vill ha den.

*

Rösta på Rana

Livselixir

Småbarnsliv, småbarnsliv, småbarnsliv.

*

Rösta på Rana

Mörkrost, tack

Nattstök.

Vaknatt.

Nattuggla.

Tidiga mornar.

Sena kvällar.

Svårt att somna.

Lätt att vakna.

Nattgrubbel.

Svarta ringar.

Småbarnsmor.

Hav dock förtröstan, för det finns hjälp att få:

*

Rösta på Rana

Mamma sover (moahaha)

Lördag morgon, klockan halv sex. Ungarna kör upp varandra och mig. Jag gör välling, slår på Bolibompa och faller i koma i soffan. Jag tänker smyga till mig några minuters sömn till. Detta, mina vänner, är ett skrattretande omöjligt projekt. Små händer som drar i mitt hår och petar mig i öronen. Små armbågar och knän som trycker in mjälten på mig. Små lätta men tunga barn som klättrar och kravlar upp på mig och vill leka häst. Jag ger upp och går och brygger ett stort glas mycket starkt kaffe åt mig.

Nånting sånt var det som inspirerade mig att måla denna tavla. Titeln är Mamma sover.

Fler tavlor finns i webbgalleriet.

*

Rösta på Rana

Bästa väckningen

Tidig, tidig morgon. Jag är fortfarande kvar i drömmen. Kroppen vill inte vakna. Hela sängen gungar när Lille Brottarn häver sig upp i den och klättrar upp på mig. Hans lilla kropp känns som ett enda litet levande jubel. Jag är mör och dödstrött. Jag mer känner än ser hans lilla ansikte tätt intill mitt. När jag tittar upp är hela mitt synfällt fyllt av hans glada ögon. Han gör en tunnel med händerna och kikar in i mina ögon och säger långsamt men glädjestrålande: "Hej på deeej, mammaaa..!"

Känslan av att vara mör och dödstrött? Borta.

*

Och nu ska jag iväg på en hastigt och lustigt uppdykande jobbintervju. Håll tummarna. Håll dem hårt.

*

Rösta på Rana

Att slå in öppna dörrar

Igår eftermiddag satt jag i ett hörn och slickade mina sår. Mannen skulle ta ungarna till lekparken, så att jag kunde ladda om batterierna efter en riktig kaosdag.

Mannen: Men kan du inte följa med..?

Jag: Nej!!!

Mannen: Men det skulle vara så mysigt..?

Jag: Nej!!!

Mannen: Snälla?

Jag: Nej!!! Jag kan inte! Det går inte, det är inte värt det!! Jag måste ta ansvar för det här nu; om jag inte får vara ifred blir jag galen. Jag vill inte!! Jag måste få vara ensam en stund om jag ska hålla hela kvällen!! Jag pallar inte. (nära gråten) Det spelar ingen roll om du inte kan fatta det här, jag följer inte med, jag måste ta ansvar för mina egna behov.

Mannen (oändligt milt): Jag fattar det här...

*

Rösta på Rana

En stor liten person

Hon har funnits i hela mitt liv.

Hon är den mest charmanta och spirituella person jag känner. Hon har alltid varit nyfiken på det stora och lilla livet. ("Jag ger mig fan på att det är därför hon lever så länge" säger min far.) Hon är humoristisk och kusligt snabbtänkt - den lilla, fina, gamla damen har gång på gång förbluffat mig med sina kvicka infall. Hon är så belevad. Jag har aldrig hört henne höja rösten, aldrig hört henne klaga, aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Min mormor. Född 1908. Hon har levt så länge. Och snart gör hon inte det.

Fram till i julas skötte hon sig helt själv, nittionio år gammal. Sen kom en liten dammöbel - en puff, heter det så? - i vägen för hennes små toffelfötter. Hon berättade efteråt att hon skulle ta ett litet danssteg ("så dumt av mig"). Fallet, lårbenshalsbrottet, avtuppningen, ambulansfärden, operationen, sjukhusvistelsen, komplikationen, Den Stora Tröttheten - var ett faktum. Och nu de sista dagarna har det blivit hastigt sämre.

Jag var och besökte henne igår, tillsammans med min mor. Jag kom dit först. Hon var precis så fågelliknande som jag hade befarat. Jag visste inte ens om hon skulle känna igen mig. Det såg nästan ut som om hon redan hade farit, men hon var kvar. Snabb blick i ögonvrån.

"Det är Rana, mormor!" ropade jag i hennes nästan döva öra. Hon nickade blundande. "Får jag sitta här hos dig? Du kan bara ligga och vila. Får jag hålla så här?" Nick igen. Som att smeka en fågel. Jag höll den lilla smala handen och kämpade med tårarna. Hon försökte säga nåt. "Släpp!" lät det som, vilket gjorde ganska ont i en maktlös dotterdotter. Hon flämtade fram ordet igen. Då hörde jag att ordet hon försökte säga var "trött". Lättnad - hon ville bara förklara för sitt lilla, stora barnbarn varför hon låg där helt utslagen. "Ja, vila du" skrek jag. Sen kom min mor, som var betydligt mer naturlig och glad och vardagligt småpratande än jag.

Mormor var så genomslut att hon domnade bort flera gånger under vårt korta besök. När vi skulle gå, ryckte hon upp sig och vinkade käckt med en hand, som hon knappast orkade lyfta. Och hon, som var så matt att hon nästan inte orkade tala, samlade sina sista krafter och ropade till oss "Tack för besök! Hejhej!".

Jag fulgrinade när vi gick därifrån, men min gamla mormor låg kvar med sin stil, klass och grace. Flaggan i topp, ända till slutet.

-

Min mormor och hennes dotterdotterdotter Surrabutt.

*

Rösta på Rana

Blod

(Känsliga tittare varnas.) Nu har jag haft näsblod i flera timmar. Jag hade det igår också. Jag får inte stopp på det. Näsduk efter näsduk går åt. Inte för att jag gör så särskilt mycket åt det. (Och nu kommer det.) Jag tycker att det är lite coolt på nåt sätt. Det är samma sak när jag skär mig; med blodet rinnande ner för fingrar och handleder jagar jag Mannen runt köket för att visa hur "otroligt mycket blod det kommer" - medan han blir alltmer stressad och irriterad: "Men sätt på ett plåster för fan." Och medan jag skriver detta, mysryser jag åt att blodet tränger ut förbi papperstussarna i näsan. Förmodligen är jag inte klok. Eller så har på tok för lite dramatik i mitt liv.

(Bilder är fejkad. En riktig bild vill ni inte se.)

*

Rösta på Rana

Gott tecken

"I natt sov Lille Brottarn hela natten. Hela natten! Se, jag har inte ens svarta ringar under ögonen."

Så jublade jag här på bloggen härom dagen. Det var givetvis en engångsföreteelse - ett skämt, som den lilla lustigkurren behagade bjuda på.

Men ändå. Någonting har skiftat. I natt var jag uppe med honom klockan två, tre och fyra. Tungt att gå upp, ja visst. Och ändå, när jag gick där och skakade vällingflaskan medan jag försökte låta bli att krocka med alltför många möbler, tänkte jag ganska ljusa och lätta tankar: "Imorgon ska jag börja dagen med två gi-gan-tis-ka kaffe latte". Fastän jag praktiskt taget gick i sömnen, insåg jag med otippad skärpa att jag faktiskt nästan var på gott humör.

*

Rösta på Rana

Halleluja

I natt sov Lille Brottarn hela natten. Hela natten! Se, jag har inte ens svarta ringar under ögonen. Kaffet denna morgon känns mer som en njutning än som en överlevnadsprodukt.

Jonatan, jag ser ljuset!

*

Rösta på Rana

Bra början

Ingen sömn, taskig dagsform och febriga barn. Men inga uppgivna pip nu, Rana. Se till att bejaka hela härligheten och hantera läget. Hur var det Levengoods mormor sa? "Det är bara att bryta ihop och gå vidare". Detta är bra början:

*

Rösta på Rana

Även småbarnspappor

Intressant artikel om stress och trötthet i DN idag. Stressforskaren Aleksander Perski hävdar att "småbarnsföräldrar är en grupp med dubbla krav från familj och yrkeskarriär, samtidigt som de förväntas leva upp till alla sociala förväntningar". Hm. Har jag aldrig märkt.

Han säger vidare att "småbarnsföräldrarna är en intressant grupp, där vi nu hittar allt fler män. I dag kan inte längre alla män göra karriär på sina kvinnors bekostnad, och de drabbas nu av samma flerdubbla krav som kvinnorna. De reagerar likadant, med stress och sjukdom."

Länge leve jämnställdheten, liksom.

En oskyldig fråga

Hur mår du?

Jag vet inte. Jag kan inte svara på det. Ärligt talat, jag vet inte. Jag är inte van att vara så här förvirrad. Känslan av att vara glad åt vardagsmyset är lika sann som känslan av att vara ledsen för alla mina tillkortakommanden. När jag varsamt tänker några veckor eller timmar framåt, är känslan av tillförsikt lika sann som oron. Förtydligande: jag har inga problem med motstridiga och motsägelsefulla tankar och känslor. Dessa brukar vara mina trogna följeslagare. Hm, kom osökt att tänka på ett citat från filmen Elling: "yrseln och svimmelheten er mine enda venner". Men jag gillar inte känslan av att jag ljuger. Jag kan känna mig slut och genomynklig, tills jag plötsligt kommer på att allting kommer att fixa sig. Jag kan känna mig stark och glad, tills någon säger "du låter glad " och då plötsligt tappa allt. Utan förvarning känner jag inte längre det, som jag vet att jag nyss gjorde.

Jag vet inte vad sånt handlar om. Martyrskap? Kemikalier? Oundviklig emotionell berg och dal-bana? Bristande självinsikt? Jag tänker präktigt att denna nya förvirring säkert ingår i bilden, vid sidan av tårarna, sömnlösheten, kraftlöshet och annat käckt. Men den nyktra kunskapen hjälper mig föga när jag är mitt i det. Till och med nu känner jag mig förvirrad. Vad är det jag ljuger om?

En bra sak

Igår gick jag till läkaren. Sjukskriven en månad. Aldrig mer behöver jag sätta min fot på det där stället igen. (Aldrig mer - ett melodramatiskt uttryck som smakar gott i min törstiga mun.) Vetskapen om detta gör att jag mår bättre än på många veckor. Ordet jag håller fram, mina damer och herrar, är LÄTTNAD.

Det har varit lite jobbiga tongångar och obekväm ärlighet här på bloggen den senaste tiden, jag vet. Jag har också för avsikt att fortsätta så. Men jag är ju inte helt nertryckt i skiten. Jag ämnar således simma lite vid ytan ett tag och passa på att bjuda på en scen i genren läkar-patient-samtal.

Tänk smal, stressad läkare i femtioårsåldern. Tänk stiligt Tusen och en natt-utseende, tänk förort och språkförbistring. Tänk konstant gråtande kvinna.

Kvinnan: Det har varit jobbigt för länge...

Läkaren: Du harr jåbbat för länge.

Kvinnan: Nej, nej... tvärt om.

Och sen kulturkrockar det igen, när Alladin inte vill dra vanära över kvinnan (tänker jag mig) - men när läkaren ändå måste fråga sin patient vissa saker. Så med flera artiga, österländska krumbukter samt snubblande över Libanons månbelysta faraoiska kullar, frågar han med sin kantiga brytning: "Ferlåt, ursäkta mig att jag frågar, ferlåt men har do missbrukat alkohål eller narkåtika? Känner do att do vill skada dig själv?" Och jag, storgråtande: "Nej, jag vill bara vara gla-had med mi-hina baaarn igen."

Han kisar på mig och säger ödesmättat: "Jag ska ge dig ett papper." Och jag tror givetvis att han ska hämta en broschyr om nedstämdhet eller nåt liknande. Men han jäktar iväg och kommer tillbaka med en bit grovt hushållspapper att torka tårarna med.

Summa summarum. Han förstod inte allt jag sa och jag förstod inte allt han sa. Han klottrade mitt sjukintyg fullt med saker som låter lite barnsligt ("gråter för lilla minsta" och "patienten anger nu orkar ej"). Men han var bra och mänsklig. När vi var klara, tittade han på mig medan mina tårar bara rann och rann. Han sa lite sorgset stillsamt mitt namn, och sen anförtrodde han mig något: "Vet du vadd, jag tror do är känslig."

Inte en meter till

Nej, nu går det inte längre. Nu pallar inte ens autopiloten mer.

Det är redan en larvigt hög tröskel att ta sig över för att duscha, laga lite mat och ta hand om ungarna utan att grina alltför mycket. Fatta då att motståndet mot att i morgon bitti gå och jobba - på ett ställe där folk i bästa fall bara låter bli att hälsa tillbaka och i värsta fall ger sig hän åt något mer avancerad psykning - är hyfsat gigantiskt. Ja, jag är extra hudlös nu. Nej, jag borde inte ta det personligt. Ja, jag kanske bara missförstår en gammal klämmig jargong som ingenting betyder.

Men faktum kvarstår; nu går det inte längre.

Fast ärligt talat

Någon kanske tror att jag har lagt upp mitt nakna hjärta här i denna moderna biktstol. Nej, nej. Jag försäkrar att blödande sår och personliga tillkortakommanden har presenterats med svalkande ironi och befriande amen vad fan-attityd. Hittills i alla fall.

Ärligt talat är det rätt tuffa tider nu. Börjar umgås med tanken att vara lite mer sanningsenlig här. Tänk om det är en bra sak? Det funkar ju i alla fall inte att gråta och INTE säga som det är (det har jag nämligen provat rätt länge). Och hur är det, då? Det är så att jag ofta känner mig rent ut sagt genomledsen och helt slut. Jag sover inte och inget är roligt. Så känns det inte alltid, men när det känns så, känns det som om det alltid känns så. Om nån fattar. Det är också så att Mannen tycker att jag ska gå till farbror Doktorn och få lyckopiller. Och jag letar försvar (?) och förklaringar. Till exempel som att jag var hemma med de små förvisso ljuvliga ungarna alldeles för länge. För tungt, för ensamt, för deppigt, för mycket, för länge. Och sen tre veckor tillbaka är jag på ett ställe (s.k. arbete) där jag inte ska vara. För skumt, för ovälkomnande, för muppigt, helt enkelt för skitdåligt. Och så andra motgångar som jag ännu inte är beredd att slänga ut här. En klok och kärleksfull kvinna i min närhet påminde mig nyligen om att jag inte behöver försvara att jag känner som jag gör. Jag vet inte. Sant naturligtvis, och viktigt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Så är det.