Sorti

Nu tar jag beslutet. Nu är det färdigvelat ("pausa eller döda bloggen?") och därmed färdigskrivet i den här bloggen. Jag är så rörd och glad för alla fina människor som jag har lärt känna genom den här bloggen. Bloggosfären är sannerligen en egen, helt skruvad värld - men bakom varje blogg finns potentiell vän och verklig människa. I nära tre år har jag skrivit i Ranas, och flera av mina närmaste vänner har jag lärt känna genom bloggandet.

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen.

Så Rana lägger av. Men jag heter egentligen inte Rana, och inte lägger jag av heller. Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Varmt välkommen till Från barn och dårar. Kom. Jag vill det.

Elin

Rösta på Rana

Jag blundar

Skiss: Jag blundar.

Rösta på Rana

Kaos

"Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut."

Det låter som ett vackert och eftertänksamt bokslut. Som om jag såg tillbaka på det som hänt med klokhet och försoning. Som om jag hade det blekaste aning om vad jag talar om.

Så är det inte.

Det är kaos. Det är motsägelsefulla känslor. Det är en snårskog. Det är en mycket smal stig där vi försöker gå fram utan att såra varandra ännu mer. Det är sorg. Det är vrede. Det är rädsla. Det är ovisshet. Det är förbjudna känslostråk av eufori.

Härom dan tog jag av mig ringarna. Jag måste göra det mer verkligt. Efteråt visade det sig att Mannen, utan att vi hade talat med varandra, på sitt håll hade tagit av sig sina precis samtidigt.

Bild: Vigselringen. Inte längre på mitt vänstra ringfinger.

Rösta på Rana

Över

Arton år är en lång tid. Jag har varit kär i honom i hela mitt vuxna liv. Jag vet ingenting annat. Det skulle alltid vara han och jag, alltid. Han var allt jag ville ha och allt jag behövde. Han var stark och underbar - och älskade mig. Jag behövde inte mer. Det räckte liksom att vara förälskad i en riktigt manlig och vacker man som dessutom avgudade mig - år efter år. Vi hade inget annat. Ingen vänskap, ingen själslig samhörighet, ingen intellektuell utmaning i den andre, ingen direkt förståelse, ingen likhet, inget speglande av sig själv i den andres blick. Vi hade bara kärleken, bara sagan. Och det räckte - fattas bara.

Några småbarnsår, dödsfall, sjukdom, inbrott, arbetslöshet och husrenoveringar senare mådde båda skit och ingen kunde ge så mycket som den andre behövde. Frustration. Smärta. Besvikelse. Ångest. Jag säger inte mer än så. Och kärleken? Tilliten? Borta. Och nu har vi inte ett skit att falla tillbaka på. Ingen vänskap, ingenting. Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut.

När jag berättade det här för vännen Oftavilse, fick jag ett vackert svar:

"Det verkar ändå som att ni, om man bortser ifrån den senaste tiden, ändå har haft ett förhållande många bara kan drömma om. Hoppas att ni minns de åren på rätt sätt."

Jag ska låta hans ord bli en tröst. Jag har fått uppleva det.

Rösta på Rana

Ritsch

Terapi. Det måste ut. Ju mer smärta på pappret, desto mindre i mitt bröst.

Bild: Ritsch, blandade tekniker.

Rösta på Rana

I skärvor

Jag leker lite med gamla skisser.

Blyertsskiss: I skärvor, med make up i paint.

Rösta på Rana

Funkar

"Och sådan leda bryter ner en bra frisyr" sjunger Winnerbäck, som jag har citerat rätt friskt här på bloggen den senaste tiden.

Men det är ju sant. Så jag färgade håret blåsvart och bad vännen Hansolo (tack!) att klippa mig igen. Att vara så här apsnygg i håret löser ingenting. Men det lindrar.

Skit samma om det låter ytligt. För ni vet ju vad man säger. Allt som funkar funkar.

Rösta på Rana

Lätt att tappa

Det blir så här ibland. Orden och lusten försvinner för mig och livet rinner mellan fingrarna. Och jag behöver inte ens sätta på skivan; Winnerbäcks ord hör jag ändå. Jag har dem på läpparna:

Tro och ork och lust är lätt att tappa

Lätt när stora drömmar trängs med saknaden

Jag kan inte skriva nånting värt att läsa, ingenting som är underhållande eller som berör. Jag känner mig tom. Jag lyssnar vidare på Winnerbäck och hör att han säger något mer.

Och vinden blåser hårt emot din kappa

Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

Vi säger det.

Rösta på Rana

Lattetårar

Låt oss betrakta den här kvinnan utifrån:

Rätt sliten ser hon allt ut. Inget spår av nån törnrosasömn, precis. Otvättat hår, för tillfället gömt under en sjal. Osminkad. Blek under den kvardröjande solbrännan. Urtvättad sommarklänning som borde gå till Myrorna. Och inget leende får man. Hon står i köket och gör i ordning en latte. Mollbergs blandning, hett vatten, pressobryggare. Nyöppnad mjölk. Två delar kaffe, en del mjölk, glaset är husets största. Nånting som liknar lystnad glimtar till i hennes ögon. Men vad nu? Hon tar en klunk - men sväljer inte, utan stirrar ner i glaset. Sen spottar hon ut klunken- tillbaks i glaset. Fräscht.

Är det klumpar i latten; var glaset inte diskat? tänker hon.

Hon diskar ur glaset och bryggaren, slänger ner fyra nya rågade skopor Mollbergs i presson, sätter på vattenkokaren med en liten snärt med långfingret. Moget. Gör om samma procedur, precis hela, men den här gången spottar hon i diskhon istället.

Men vad ända in i helvetes jävla fan? tänker hon.

Hon inser äntligen att det måste vara mjölken som är dålig, trots att den är nyöppnad. Hon diskar presson och tar fram ett nytt glas. Sliter åt sig kaffepaketet och börja skopa upp kaffe för tredje gången. Det är bara det att hon står och skopar pulver direkt i glaset. Nå, det är ju bara att hälla över. Men när hon inser att det är det odiskade glaset hon har öst kaffepulver i - lutar hon ansiktet i händerna och faller i hejdlös gråt.

Vi kan således konstatera att människan inte är helt i form.

Rösta på Rana

Hammockhopp

Lilla Brottarn tar sats, börjar rusa som en galning och slänger sig som en berusad älg i (den dynlösa) hammocken, där jag sitter och pillar bort gammal målarfärg. Hans lilla fot fastnar i hoppet, och han dyker med huvudet rätt in i ryggstödet; resten av kroppen som ett trassel.

Jag: Men hur gick det, hjärtat?

Lille Brottarn (andfådd och lite blodig, redan på väg att hoppa igen): Bra! Det gjorde ont, men jag gjorde inte illa mig.

Bild: Lille Brottarn är en tålig typ.

Rösta på Rana

Läkande trädgård

När tårarna bränner bakom ögonlocken, när ovissheten river i min kropp, när inte ens ungarnas glada pladder får mig att skratta - är arbetet i trädgården nånting som lindrar och lenar. Jag vet inte om det beror det terapeutiska arbetet med händerna eller den sinnliga upplevelsen av skönhet och dofter. Jag skiter i vilket.

Bild: Purpurrabatten, trädgårdens ANDRA drottning, om ni fattar. På bilden syns riddarsporre, blå bolltistel, svärdslilja, lammöron, stäppsalvia, kungsmynta, oktoberaster och azurlök.

Bild: Temynta framför anisisop.

Bild: Temynta, närbild.

Bild: Enkel pionvallmo, rosa.

Bild: Enkel pionvallmo, vinröd.

Bild: Lupinens ludna frökapslar, som viskar "smek mig".

Bild: Cikoria framför stäppsalvia. Världens vackraste ogräs.

Rösta på Rana

Skisser utan hyfs

De här skisserna vet inte hut. Tro mig; just nu är det en bra sak.

Bild: I skärvor, blyertsteckning.

-

Bild: Slut mina ögon, blyertsteckning.

-

Bild: Plåster är för töntar, blyertsteckning.

-

Bild: Kristina gungar, blyertsteckning.

-

Bild: Höga klackar, blyertsteckning.

-

Bild: Naken i ditt knä, blyertsteckning.

-

Bild: Tack för mig, blyertsteckning.

-

Rösta på Rana

Post it-lappar

Inte lätt att leva ihop. Inte lätt att kriga. Och pappersnäsdukar har ju blivit så dyra på sistone, betänk det. Ett dygn av sårighet och elak tystnad. Det är svårt att höja blicken och njuta av den feta sommaren som öser på med sin solvärme, sin lust och fägring stor.

Vägen till mannens hjärta kanske går via magen. Vägen till mitt hjärta går genom intelligenta men idiotiska skämt. I morse mötte han äntligen min blick.

Mannen: Kan du köpa hem post it-lappar nästa gång du handlar?

Jag (hatar lappar men är tillmötesgående): Mm, visst.

Mannen: Då kan vi börja skriva lappar till varandra, så att vi kan börja kommunicera på nåt sätt i alla fall.

Jag (flinar till genom tårar): Fan vilken bra idé.

Mannen (ömt): Jävla knäppo.

Jag: Pucko. Jävla pucko. Tur för dig att du är så snygg; det är verkligen din smala lycka.

*

Rösta på Rana

Vårljus

Gårdagens inlägg löd i sin imponerande helhet:

"Det är lite sisådär på Rana-fronten just nu. Jag ämnar återkomma inom en mycket snar framtid. "

Då ramlade plötsligt en massa fina, undrande och värmande kommentarer och mejl in. Jag vill tacka för alla dem! Det är ingen fara med mig - och jag vill inte deppa ner bloggen med min gegga, inte nu. Helt logiskt tolkades "jag ämnar återkomma..." som om ni skulle slippa mig ett tag, men så är det alltså inte. Den mycket snara framtiden jag talade om är redan här, gott folk.

Nyss tog jag med mig en bunt pluggpapper och ett stort glas latte (känns som om det växer fast i min hand snart) och satte mig i vårsolen ute på trappan. Det var väl själva fan om jag inte ens skulle unna mig solens kyssar på mina ledsna kinder.

Oh, vårsol med sitt hårda ljus! Så starkt, så efterlängtat, så obarmhärtigt i sin hårdhet. Allt blir vackrare och fulare. Allt ligger blottat i dess stränga sken. Barnens leriga leksaker, den tomma fröautomaten som vajar i trädet, den trasiga brevlådan som lutar lakoniskt, min glåmiga vinterhud. Det var det fula. Pionernas röda skott som trotsar tjälen, de sista snökristallerna som gnistrar i skuggan, vresrosens blanka nypon som har överlevt vintern, mina ljusblå ögon som bländas i solen. Det var det vackra.

Och nu: mer latte. Allt fixar sig nog.

Bild: Måskille krockar med solen i sin våreufori.

*

Rösta på Rana

På spår igen

Sedan i måndags har jag inget jobb. I måndags borde jag verkligen ha gått raka vägen till Arbetsförmedlingen och skrivit in mig. Det gjorde jag inte. Jag har inte pallat.

På ytan fungerar jag. Jag har till och med kastat ut ett par inlägg här som har varit käcka eller putslustiga. Men inuti har jag befunnit mig i ett märkligt ingenmansland, ett slags vakuum. Jag har inte grinat och deppat, men känt mig apatisk. Avstängd. Jag har psykat väggarna tills de har ropat "vad fan glor du på?" till mig. Jag har inte ens berättat för Mannen att jag inte skrivit in mig på AF. Hade han frågat, hade jag berättat. Men han har inte frågat. Han tror väl att han har gift sig med en normal människa.

Men idag gjorde jag mig fin och åkte och skrev in mig. "Från och med idag står jag till arbetsmarknadens förfogande" deklarerade jag. Gudarna ska veta att jag inte har gjort det tidigare denna vecka. Och så flirtade jag lite med arbetsförmedlaren. Sen satte jag mig på ett fik och njöt av en latte och några tydliga ord av älsklingen Kallifatides. Sen åkte jag hem, tackade ja till en restplats på en spännande kvällskurs på högskolan och gjorde ännu en megagigantisk latte. Och sen vred jag upp stereon på högsta volym och sjöng (läs: vrålade) en duett med Nordman. Och det är helt sant att jag en liten stund kände mig alldeles lycklig och inte alls avstängd.

*

Rösta på Rana

Hej då jobbet

Sista dan på jobbet idag. Inte bara för mig, utan för fyra till. Vilken gråtfest. Jag har grinat ögonen ur mig, skrattat, grinat igen, kramats, lyssnat på tal och grinat ännu mer.

Det är ju människorna jag kommer sakna. Jag fäster mig så vid dem. Jämt gör jag det, och jag vill det, och det är det som gör så ont sen, men jag vill hellre ha dem i mitt hjärta än inte. Så mycket det smärtar när de försvinner, men det är värt det, det är ett val jag gör, å vad pretentiöst, men så är det.

Och nu bor de i mitt hjärta: Söta, fina Mona-Lisa, som på sitt smeksamma sätt från allra första stund bara har sagt rara saker till mig. Klippan Cath, som har backat upp och räddat mig igen och igen. Galningen Carro, som har tjusat mig med sitt vakna, snabba, modiga, naiva, närgångna sätt. Sötnosen Kaj, som är ung som dagg och så snabb och kul. Nallebjörnen Marcus, som är så snäll, så snäll. Jenny, som även är min vän privat. Kicki, som varje dag har sagt "Rana, när kommer boken?" Kristina, som är femtio, men ser ut som tjugo. Vackre Yaseem, som verkar så stöddig, men är snäll som ett lamm. Isabelle, som har sån koll, men ändå dyrkar Lantz. Raringen Kicko, som har kramat mig hela dan idag och pussat mig och kallat mig sin "gullvippa".

De och många till. Hej då.

*

Rösta på Rana

Ledsen

Varför åker den här kvinnan alltid berg- och dalbana? Nu är det (no shit) en dal. Jag har känslorna på utsidan och säger som det är. Det hjälper heller inte att ungarna är sjuka, att sömnen är ett skämt och att jag är osams med en till mig extremt närstående idiot.

Det här är inget inlägg värt namnet. Men jag ville berätta varför jag just nu inte kan skriva sådana.

*

Rösta på Rana

Hej då

Idag begraver vi mormor. När vi har firat hennes födelsedag de senaste åren, har hon indignerat och nästan spjuveraktigt utbrustit: "Men jag ska väl inte bli hundra år?" Nej, hon blev ju inte det. Bara nästan.

Jag och min bror har låtit beställa en vacker bukett med skira, lätta, fina blommor. För mormor var ju så skir, lätt och fin. På kortet har vi skrivit: "Lilla fina mormor. Vi är så glada att du var vår mormor."

1908-2008

-

Uppdatering:

Vacker och ljus ceremoni med många tårar. Hennes två drygt sextioåriga barn - min mor och morbror - höll ett tal till henne. "Älskade lilla mamma..." De var så vackra där de stod intill varandra bredvid den vita kistan med ljusrosa rosor. De läste en vers som morfar (borta sedan tolv år) hade skrivit till mormor på deras förlovningsdag. Orden, skrivna av en förälskad ung man, lästes nu på den älskades begravning: "... dig jag älskar, älskar endast dig." Vacker musik, bland annat den smärtsamt vackra "Time to say good bye". Fin och varm sammankomst efteråt. Tårarna rinner men jag har en lugn och fin känsla i kroppen. Nu har vi tagit farväl av mormor.

-

Mormor och morfar.

*

Rösta på Rana

Lilla följeslagaren

Surrabutt, tre och ett halvt, följer mig med blicken. Jag erkänner att det värmer mitt modershjärta att hon alltid, alltid vill göra som jag, vara som jag. Och det lär bergis inte pågå i evighet.

Surrabutt: Mamma, jag har jätteont i ryggen.

Jag: Din stackare, har du?

Surrabutt: Ja, för jag har grävt så mycket.

Jag: Har du?

Surrabutt: Ja, jag har grävt så mycket i din fina narabatt (ett av två ord hon uttalar galet).

Jag: Jaså..?

Surrabutt (tänker till): Och vi har ju så tung lerjord, vet du.

-

Uppdatering:

Lilla Brottarn springer fram till mig, försöker klappa sig på ryggen och utbrister: "Yggen, yggen! Ont!" Jag studsar till: "Men älskling, har du ont i ryggen..?" Hans lilla ansikte, som i flera sekunder har sett så bekymrat ut, spricker upp i ett lyckligt leende: "Nää..! Koja!" (skojade)

*

Rösta på Rana

Avskedspresent

Min lilla mormor somnade in igår. Jag är så rörd över alla stöttande och fina kommentarer och mejl. Tack!

En tanke: Att en människa, som har levt länge-länge-länge, som alltid har varit frisk och pigg, som i hela sitt liv har varit älskad, som har fått barn och barnbarn och barnsbarnsbarn... Att den människan på sitt hundrade år somnar in - är ingen tragedi. Det är tvärtom så fint som det någonsin kan bli. Som sagt, det är en tanke. Jag lyckas bara inte göra den tanken till min. För det är precis som Mattis i Ronja Rövardotter säger: "Hon fattas mig. Hon har funnits jämt och nu finns hon inte. Hon fattas mig så att det skär i bröstet."

Men jag ska berätta en sak. Många har skrivit så fint till mig om mormor. En av dem är Carina, som fäste min uppmärksamhet på något fantastiskt. Bakgrunden är att min lilla dotter Surrabutt härom dagen var så otröstlig för att hon på förskolan hade glömt kvar en present till mig, nämligen två stenar och två maskrostussar. Carina skrev:

"Även om man inte tror på ett liv efter detta, så tänk på all kärlek som ni delat, all den kärlek kan inte dö, den finns kvar i all evighet. Hon och din mamma har gett dig förmågan att känna kärlek som du gett till din dotter och hon i sin tur plockar 2 maskrosor och 2 stenar till dig. [...] Släng aldrig dom stenarna, lägg dom i din ficka och håll dom i ena handen, och i den andra handen håller du din mormors."

Med de orden ringande i öronen, åkte jag igår kväll iväg för att ta ett sista farväl av mormor. Hon låg där helt stilla, kall och blek. De hade gjort henne så fin: kammat hennes hår, tagit på henne fina kläder, satt en blomma mellan hennes stela fingrar. Jag smekte de kalla, livlösa händerna. "Det här är från Surrabutt" viskade jag. Och inne i hennes stela, knäppta händer gömde jag en av stenarna.

*

Rösta på Rana