En titt i backspegeln

För en tid sedan blev jag utmanad av Anna med den skarpa och glasklara bloggen Jensens tankar: Vad gjorde du för fem, tio, femton respektive tjugo år sedan? När man ska trippa längs minnenas allé, bör man göra det med lätta fötter. Jag gör ett försök.

För 5 år sen (2003): Ett dramatiskt och sorgligt år. Min svärfar, som jag håller mycket av, går bort. Vi får missfall. Sommaren det året får vi trösta varandra. Våra självklara ungar finns inte än. Obegripligt.

För 10 år sen (1998): Jag pluggar på universitetet och jobbar extra. Livet snurrar. Om ett år gifter jag mig med Mannen.

För 15 år sen (1993): Jag börjar på universitetet. En ny värld - den akademiska - öppnar sig för mig. Det känns som om jag kan flyga. Det var två år sen Mannen ramlade in i min famn och mitt liv.

För 20 år sen (1988): Högstadiet. Ångest. Åttiotalskyla. Olycklig kärlek. Kvinnan från 2008 vill sträcka ut handen till flickan från 1988 och viska att det är okej, att hon är fin, att allt kommer att ordna sig.

Nej, så värst lätta fötter blev det inte. Nu bollar jag kvickt som tusan över den här utmaningen till Humlan (En humlas dagbok), Anna-Lena (Anna-Lena-Nära) och Maria (Marias rum). Vad gjorde DU för fem, tio, femton respektive tjugo år sen?

*

Rösta på Rana

Bliv vid din läst?

Jag glider runt bland alla fina inredningsbloggar. Jag imponeras av dessa vitmålade loppisfynd, stickade sockor och blomsterarrangemang. Ni verkar så otroligt händiga, kreativa och driftiga.

I tre års tid har jag stört mig på att man ser en massa bråte under en bänk i badrummet. Sa jag bråte? Let's be frank; jag talar om smutstvätt och bajsblöjor samt en tvättmaskin. Hur käckt vore det inte med ett draperi framför detta? Sagt och gjort - tanke och handling är ett hos mig, och därför köpte jag efter tre år ett draperi på IKEA och en vajer och skruvöglor på Bauhaus.

Nu ska jag försöka säga detta utan att hemfalla åt pupertala svordomar. När jag skulle fixa draperiet, gav symaskinen mig sitt bildliga (vad annars) finger och ville inte prestera en raksöm värd namnet. Skruvöglorna var ovilliga att sitta rakt och var dessutom för långa, så att de gick igenom bänkskivan. Vajern skar naturligtvis in i hullet på mig och orsakade blodvite när jag skulle knyta fast eländet. Trots detta slokade densamma på ett ytterst otillfredställande sätt. En glipa, stor som en cirkustältöppning, visade allt det junk som draperiet alltså skulle dölja. Sen insåg jag att jag skulle ha trätt på de där klämmorna eller kniporna eller vad nu de där jävla ringarna heter, som skulle hålla upp hela spektaklet - innan jag förankrade vajern from hell. Iii-diii-oot. Jag försökte fästa draperiet med andra klämmor, ackompanjerad av Mannens uppskattande ord "det ska väl inte se ut så där sen". Jag rev ner skiten. Jag ser fortfarande lika mycket smutstvätt och bajsblöjor, men med den skillnaden att det nu hänger en slapp vajer framför hela härligheten.

Hur gör ni..?

Balsam för självkänslan (men mackorna såg verkligen förjävliga ut)

Det gäller att verkligen verkligen VERKLIGEN komma ihåg att man är bra, att man får finnas, att man duger - även när man träffar de där personerna som har allt, kan allt och har varit överallt. Det blev plötsligt lite aktuellt. Men jag kommer i alla fall hem till Mannen som tycker att jag är söt i svanken och som ger mig slarvigt uppskurna mackor (en cm på ena sidan och fyra cm på den andra) och fulvin (från låda och ja, i billigt mjölkglas). Han lyssnar snällt på alla komplex jag kan tänkas ha eller kanske kan skaffa. Sen ber han mig hålla käft på det mest angenäma sätt som tänkas kan.