Vad är fel?

Det är nåt fel på den här bilden, men vad? Nej, det är inte glassen fullproppad med färgämnen och syntetiska godsaker. Nej, det är inte resterna av nagellack på lilla pojkhanden. Det är nåt fel den här bilden. Om jag bara kunde komma på vad.

Bild: Det ska börjas i tid?

Rösta på Rana

Ingen vaggvisa behövs

Efter två hysteriska nätter med den där lilla människan, är jag så trött att det är komiskt. Det är inget synd om mig; jag ska stjäla mig till nån timmes sömn nu innan jag drar till plugget. Jag bara konstaterar att jag är så trött att jag känner mig full: det svartnar för ögonen, det snurrar till, jag går in i väggarna. Precis som en vanlig lördagskväll, med andra ord.

Bild: jag om femton sekunder.

*

Rösta på Rana

Tjejhelg

Tjejhelg med allt vad därtill hör! För manliga läsare kan jag berätta att det innefattar vulgärt mycket vin, förevisande av brasserakade kroppsdelar, sång- och fistävlingar, intima hemligheter, kvinnligt stöttande, ohämmat prat om mens, sex och mäns toavanor samt flatgarv så höga att väggarna skakar. Med andra ord: tre ljuva kvinnoblommor i sitt esse.

I en kommentar skrev Hemma hos Bröderna Bus: "Din beskrivning tar mig snabbt tillbaka 20 år, den tid då man delade dubbelsäng med kompisen, åt godis i sängen och snackade killar."

Just så! Jag önskar kanske bara att jag hade låtit bli vissa av de mest pubertala fasonerna. Var det till exempel nödvändigt att springa ut barfota i snön (vi pratar elva minusgrader) bara för att försöka imponera på Bess och Överjaget? Jag kan tillägga att de endast uttråkat gäspade åt detta tilltag. Var det nödvändigt att försöka bjuda in en granntant till sängkammarn? Och var det nödvändigt att svepa de där sista glasen rött och efter det falla på knä framför porslinsguden?

Bild: från vänster Rana, Överjaget och Bess. Foton: Överjaget.

*

Rösta på Rana

Ånej, i år igen?

Förväntningarna inför julen kan se ut så här: glittrande barnaögon, glam med goda vänner, mumsig mat, klappar och familjemys. Det kan också se ut så här:

Kväll i förorten. Jag har hämtat ungarna och är på väg till bussen. Jag har en liten pladdrande ängel i varje hand. Bakom mig går två medelålders, något slitna kvinnor. De är inte berusade, men förmodligen inte heller helt nyktra. Den ena till de andra, med totalt uppgiven stämma: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."

Deras jul kommer nog inte se ut så här:

Men vems gör det?

*

Rösta på Rana

Fylleplantering

Det är min lediga kväll ikväll. Min. Lediga. Kväll. Efter ett glas vin med Mannen, lämnade jag honom med ett diskberg och två övertrötta barn. Jag gick ut i trädgården och föll på knä i purpurrabatten och hängav mig åt mina blålila vänner. Jag flyttade bland annat ett par Allium cyaneum, som stod och grät under en silvergrön matta av lammöron, som skamlöst bredde ut sig. (Jag köpte dem på en trädgårdsmarknad på Öland för ett par år sedan, av en kvinna som sa att de saknade svenskt namn. Inte förrän för en minut sen googlade jag på namnet och såg att det svenska namnet är blålök. Där ser man.)

I alla fall. Nu flyttade jag blålökarna från sin undanskymda plats till en mer lämplig. Jag placerade dem längst fram i den blåa änden av purpurrabatten, framför franska blåmunkar och bergslin som snällt håller sig på sin plats. Det är bara det att jag hade blandat ihop jordsäckarna. Jag upptäckte efteråt att jag hade planterat de små vippande blålöksplantorna direkt i gödsel. Inte planteringsjord. Gödsel.

Jag vill informera ej trädgårdsnördar om att man inte ska gödsla direkt på rötterna - än mindre plantera i gödsel. Då bränns rötterna och plantan säger god natt. Men vinet var gott.

Bild: Allium cyaneum, alltså blålök.

*

Rösta på Rana

Jag är en svartskalle

Varför blir det alltid så här?

Jag sitter med ungarna och väntar på bussen. Vi ska åka på utflykt till Skäris. (Jadå, Lille Brottarn hade feber i natt, men han är ju pigg nu; nu ska vi åka på utflykt.) Bredvid oss på bänken sitter en - enligt egen (oombedda) upplysning - syriansk man.

Mannen (pekar på Surrabutt, i flätor och rosa kläder): Är det en flicka?

Jag: Ja.

Mannen (pekar på Lille Brottarn): Är det en pojke?

Jag (glatt): Ja, han har lila tröja, men det är en pojke.

Mannen (bekymrat): Aj aj aj. Är det (pekar på mig) mamman?

Jag: Just det.

Mannen (ännu mer bekymrat): Är pappan svensk?

Jag: Ja...

Mannen: Är du svensk?

Jag (here we go): Ja.

Mannen (tvivlande): Men dina föräldrar är inte svenska?

Jag (har hört detta så ofta): De är svenska.

Mannen: Men vad...

Jag (rabblar upp): Mormor och morfar och farmor och farfar är svenska.

Mannen (mumlande, gör en gest åt mitt hår): Men du är mörk...

Jag: Ja, barnen har fått pappans färger.

Mannnen tittar på mig som om jag har ljugit ihop allting. Det är väl därför han inte hjälper mig på med vagnen.

*

Jag kommer osökt att tänka på salig farfar. När han hade tagit en snaps eller två, hände det att han gjorde lite svepande rörelser åt mitt och min mors håll och kallade sig själv för "svartskalleälskare", varpå farmor snörpte aldrig så lite på munnen.

*

Rösta på Rana

Be my Black Prince

Försöker få fatt i vårkänslorna igen. Drog iväg med en febrig liten flicka till Plantagen - inte så många god-mamma-poäng där (neeeej, hon hade inte feber när vi drog iväg, sluta bråka). Jag råkade köpa ett gäng fröpåsar: rosenböna, gurkört, lejongap, vit blåklint, flera sorters rosenskära. Ahh. Det var ett utmärkt tilltag - förutom att det blankögda flickebarnet med feberrosor (passande, med tanke på miljön) på kinderna viskade "det är inte så roligt här, mamma".

För övrigt kan man undra varför blomsorterna låter som åttiotalsdrinkar: Sunset (rosenböna), Black Prince (lejongap), Snowman (vit blåklint), Candy Stripe och Daydream (rosenskära). Eller är det kapplöpningshästar jag tänker på?

Motsägelsefulla människor

Varför är det så fascinerande med motsägelsefulla människor? Jaaaa, vi är alla komplexa och absurda på något sätt, men en del människor är motsägelsefulla på ett alldeles särskilt förtjusande sätt.

Sån är vännen Rufus, fast han inte vet om det. Han är grabbarnas grabb och min allra barnsligaste kompis. Han leker och larvar och vill inte bli vuxen. Och samtidigt är han Moralens Väktare och Hela Stans Ordningspolis. Min vuxnaste vän. Jag är övertygad om att han har tatuerat Pilutta dej och tvärs över det Ordnung muss sein i hjärnan.

Jag bjuder på ännu ett till exempel. Han är den som hellre dricker läsk när vi andra dricker vin - en nykter och proper kille. Men han är samtidigt den ende som jag har sett ligga snorfull på fel persons toagolv och med skrattblandade gråtattacker ringa sin mamma (!) och tigga skjuts hem. Jag har också sett honom ligga på rätt persons toagolv och på likaledes skrattgråtande vis klä av sig halvnaken och i toalettstolen be om förskoning. Varvid en ond person drullade runt och hällde cola på Rufus och räckte över telefoner med folk i luren. Men det kan ju knappast höra hit.