27 februari 2009

Bess

Ikväll kommer Bess till Sverige. Sedan flera år är hon lyxhustru (det uttrycket gillar hon) på kontinenten, men kommer hem till Sverige ibland. Hon och jag och Överjaget har känt varandra sen gymnasiet, och den här helgen ska bli vår. Ikväll hämtar vi Bess vid flyget och sen brakar det loss. Överjagets man och barn är utkörda, så vi tre - som har känt varandra i nästan tjugo år - har huset för oss själva. Vi kommer att ta vid där vi slutade. Det kommer att bli prat och skratt och vin och tjejlarv och skvaller och smågodis och allvar och tjejmat och barnsligheter och tårar och mys i en enda röra. Inga ungar, inga män, bara tjejmys. Från fredag kväll till söndag morgon. Så vanvettigt lyxigt att det är svårt att fatta.

Betänklighet 1: Jag har gått ner tretton kilo sen 1 december, men det här helgen kommer min karaktär av flinta att bli hotad av de tuffaste frestelserna hittills. Julgodis - det var väl ingenting! Semlor - bah! Men tjejhelg med vin och smågodis och två fresterskor av stora mått..! Och har jag sagt hur mycket jag älskar turkisk peppar? Rana, be strong!

Betänklighet 2: Vi får se hur mycket sensitivitetsträning Bess pallar den här gången. Eftersom hon förhåller sig lite... eh, avvaktande till för mycket fysisk närhet, brukar jag och Överjaget i rent terapeutiskt syfte klämma in henne i en kramig dubbelmacka. Moahaha. Det brukar inte bli lindrigare efter ett par glas vin.

Betänklighet 3: Med vilka ord ska Överjaget skrämma ihjäl oss i natt? Vi sover alla tre i samma dubbelsäng, och Överjaget talar i sömnen. Senast väcktes jag av att hon plötsligt skrek: "Jaha, det är köttfärs!!" Skrämselhicka, någon? Betänk att jag dessutom är vego.

Ikväll kommer Bess till Sverige - till mig och Överjaget. Välkommen.

Bild: Överjaget och Bess och en våra sammanlagt sju ungar.

*

Rösta på Rana

26 februari 2009

Lögn

"NU KOMMER VÅREN" skriker kvällsblaskornas löpsedlar.

"Vad skönt" tänker jag medan jag betraktar snön som vräker ner.

*

*

Rösta på Rana

Bara en aning lillgammal

Hon ställer sig framför mig, lilla dottern. Hon sätter händerna i sidorna och teatersuckar uppgivet. Så säger hon:

"Mamma. Vilket liv man lever..!"

Bild: Surrabutt funderar över livet.

*

Rösta på Rana

Present i purpur

För en tid sen vann jag en tävling hos Mizty med Söder om landsvägen. Jag blev mycket glad för den mysiga, omtänkasamma, personliga vinsten. Här är hennes egna ord:
*

Du värnar om din person, men din personlighet strålar. [...] Kärleken till man, barn, natur, till skrivandet och målandet. Utifrån detta valde jag dina saker: Väskan - det kvinnliga, sinnliga. Boken - skrivandet. Färg + duk - målandet. Ljusen - mys med maken, modell "candle light evening". Trasan - för tjugo smutsiga små fingrar - småbarnsmammors ständiga behov. Lavendelfrö - för dina prunkande rabatter. Det var där jag valde färgen - purpur.

Tack snälla Mizty! Du gjorde mig så rörd och glad och smickrad med dina fina presenter i purpur!

25 februari 2009

Fågelförvirring

Näpsad av en fyraåring! Surrabutt och jag sitter vid köksfönstret och tittar ut.

Jag: Kolla, en pilfink.

Surrabutt (snabb blick): Nej, nu skojar du.

Jag: Gör jag?

Surrabutt (förebrående): Men mamma..! Det där är ju en gråsparv ser du väl. Pilfinken är väl inte sådär grå på huvudet!

Jag (stukad): Nä just det...

Med andra ord: hennes pappa ornitologen och hennes morfar ornitologen kan vara alldeles lugna.

Bild: Pilfink (foto av Jan Larsson).

*

Bild: Gråsparv (foto av Jan Larsson).

*

Rösta på Rana

Blygsamma krav

Surrabutt har satt på teven och kommer springande, överlycklig över "en egen Bolibompa" som hon har hittat. Jag kommer och tittar. Det är comhems infosida: "Läs mer på comhem.se eller ring vår kundtjänst... " med reklamjingel och en animerad luftballong. Filmsnutten är några sekunder lång och går runt runt och jag får inte stänga av. Surrabutt är överförtjust:

"Mamma, mamma, jag har hittat en egen Bolibompa. Den här är jätterolig. Jag älskar den här!"

*

Rösta på Rana

24 februari 2009

Den pigga konvalecenten

Flickebarnet Surrabutt är fortfarande hemma med vattkoppor. Vi börjar så smått klättra på väggarna, både två. Jag försöker hinna plugga utan att vara för tråkig. Nu tar vi en förmiddagsfika och snart går vi ut.

(Apropå fika - imorse vaknade jag halv sex av att Lille Brottarn hoppade ett svanhopp över mig och landade på min mjälte. Som ett litet mongolejon kröp upp till mitt öra och anförtrodde mig med ett jätteleende och stans mest indiskreta teaterviskning: "Du vill ha latte och jag vill ha välling. Vi vill det - nu!!!!!")

Men Surrabutt och jag har lite viktiga saker att stå i. Vi ska laga en kraschad snölykta, skotta, göra spår och gå och posta ett rart brev till morfar, som Surrabutt har skrivit själv. Fullt upp, med andra ord.

Bild: "Konvalecenten" av Helene Schjerfbeck - en personlig favorit.

*

Rösta på Rana

23 februari 2009

Luktsinne

Vi kommer aldrig att skaffa hund. Jag kommer aldrig att skaffa hund och därför kommer vi aldrig att göra det. Jag är rädd för dem. Idag insåg jag dock att vi inte behöver skaffa nån hund.

Surrabutt (vädrar i luften): Det luktar människa.

Jag (fnissar till): Gör det?

Surrabutt: Det kommer utifrån.

Jag (förväntansfull): Jaha..?

Surrabutt (fortsättar sniffa): Det är nog pappa och Lille Brottarn som är på väg hem.

*

Rösta på Rana

Behändig

Det är så skönt att inte vara sjutton år längre. Å vad jag ville bli omtyckt, vad viktigt det var att jag var alla till lags. Obs - alla, även de som jag inte ens tyckte om. En gång var det en tant som kallade mig "en behändig en" - en komplimang som man kan spy åt.

Jag tänker på en sak som hände när jag var sjutton år. Det var sommar och dans i folkparken. Jag var där med min pojkvän (det här var året innan jag träffade Mannen) och mina vänner. En liten gubbe bjöd upp till foxtrot. Han såg lite slemmig ut, men möjligheten att nobba fanns inte i mitt huvud. Nå, han var verkligen slemmig. Han frågade om jag hade sällskap och skrockade "ja man ska inte komma med bröd till bagarbarn". Lite omedveten humor från hans håll, eftersom pojkvännen faktiskt var konditor. Guppstrutten började klämma sig intill och sen sa han det sjuka: "Känner du bananen?" Till en sjuttonårig flicka! Gamla äckliga slemgubbe! Och det sjukaste av alltihop var att jag fortsatte dansa med honom. Jag borde ha gått därifrån på fläcken, lämnat den tönten mitt på dansgolvet, knäat honom eller skrikit. Men jag dansade alltså vidare. Väluppfostrad, omtyckt och till lags. Behändig!

Nu är jag trettiofem och bryr mig inte så mycket om att vara till lags. Jag kan lova att idag hade den där gubbstrutten fått precis det han skulle ha.

*

Rösta på Rana

21 februari 2009

Necessär

En älskad liten stor person, en riktig dam, gick ur tiden förra våren. Min lilla mormor, på sitt hundade år.

Mamma och jag gick igenom alla textilier: spetsar, dukar, tyger, pälsar och fyrtiotalsklänningar. Det blev tre stora högar: spara, sälj och släng.

I gömmorna hittade jag ett brunt tyg med vita hjärtan. Mamma ville inte ha det, jag ville inte ha det. Gulligt, men inte mina färger. Jag behöver klar kylighet för att matcha blå ögon och vitt skinn. Men jag tänkte direkt på en ny bloggvän: Emma Clara med Vacker i brunt. Jag frågade henne om hon ville ha det, hon sa ja. Jag skickade över det och hon sa: vad har du för favoritfärger? Jag berättade om mitt älskade svart, om silver, om cerise och purpur, om kritvitt och isblått. Och då, som tack för tyget som jag skickade till henne, dök denna lilla söta necessär upp.

Jag blev så paff och så glad; hon hade sytt den åt mig. Sytt! Sedan dess ligger den varje dag i min handväska och i den har jag mitt tjejplock. Tack kära söta Emma Clara!

Och japp - det är mina färger.

*

Rösta på Rana

Fyra

Fredrik Hallgren med bloggen med samma namn - ruskigt kul och välskriven blogg, för övrigt - utmanade mig med The Magic Four.

*

Mina fyra favoritprogram: nej... jag zappar ju bara. Jag ser ta mig sjutton mer Bolibompa med ungarna än nåt annat.

Fyra saker jag gjorde igår: pluggade, skrattade, bråkade, lekte.

Fyra saker jag ser fram emot: våren, stekarjobbet, getingmidjan, att Lille Brottarn börjar sova hela nätterna.

Fyra favoritrestauranger: libanesiskt, grekiskt, japanskt och... inget fjärde.

Fyra saker på min önskelista: lust, ork, tid, möjlighet.

*

Vad har ni för Magic Fours?

*

Rösta på Rana

Grodpresent

Hennes första ord på min blogg löd "hej, du är min mammas sambos systers dotter". Så dök Nettan upp. Underbart. En bonuskusin, alltså - som jag inte hade lärt känna om det inte vore för bloggandet. Hon är en riktig sötnos. Kolla in vad jag fick av henne henne. Halsbandet har hon gjort själv och örhängena köpte hon "bara för att". Tack igen, kära BK!

20 februari 2009

Perfektion är en fiende

Från ingenstans dök hon upp, Irene med Irmas uthus. Hon skrev så många snälla saker till mig att jag var tvungen att sätta mig och gråta en skvätt. Sen skuttade jag över till henne för att tacka. Hon visade sig vara en överdängare i textning, så jag skrev bland annat

"Du kan gärna få komma hem till mig och texta lite på väggarna här, t.ex. PERFEKTION ÄR EN FIENDE tvärsöver badrumsväggen."

Det tror jag nämligen att den är, åtminstone för mig. Strävan efter perfektion dödar fantasin, lusten, inspirationen och lekfullheten. Så tycker jag; så är det för mig.

Det kom ett svar från Irene:

"Eftersom jag inte kan komma till dig och skriva på din badrumsvägg så gjorde jag en skylt till dig :-) Ge mej din adress så skickar jag den till dig. En present för att du har den roligaste blogg jag läst, fniss!"

Fattar ni? Basådär gjorde hon en skylt. Så otroligt gulligt. Härom dan dök den upp i brevlådan, och så här snygg är den:

Tusen tack, snälla Irene! Du gjorde mig så glad.

Jag har tidigare fått fina gåvor av bloggvännerna Annie, Mizty, Nettan och Emma Clara. Dem visar jag nästa gång.

*

Rösta på Rana

Vattkoppor

Bästa hälsningar från Pricklandia!

Bild: Dubbelt så många Surrabutt, foto av Johanna Norin.

*

Rösta på Rana

19 februari 2009

Innan jag fick barn

Innan jag fick barn

- behövde jag inte tömma fickorna på harbajs innan jag slängde kläder i tvättmaskinen

- hittade jag aldrig små stenar under min kudde

- kändes det inte som höjden av lyx att få vara ifred på toa

- var det ingen som gömde telefonen i dockhuset

- fick jag inte njuta av dialoger som den nedan (från imorse):

*

Surrabutt (sitter på toan): Mamma, nu ska du få höra.

Jag: Jaha?

Surrabutt: Först trodde jag att det skulle bli bajssås...

Jag: Mm?

Surrabutt: Och bajset ville också bli bajssås - faktiskt.

Jag: Jaha..?

Surrabutt (triumferande): Men... men jag gjorde så att det blev vanligt bajs!!

Bild: liten oskyldig flicka besvärjer bajssåsen.

*

Rösta på Rana

18 februari 2009

Ovanor

För ett tag sedan blev jag utmanad av Bubbel i vardagen att berätta om åtta ovanor jag har. Jag slår väl till med dessa:

1. Jag zappar snabbt som blixten. Under tiden sitter Mannen bredvid och skiker "hur fan hinner du se vad det är för program?" Det är lätt. Fotboll - bort, amerikansk såpa - bort, ekonominytt - bort, hästar som springer - bort, lekprogram - bort, Beck (går ju alltid) - bort, babbelskallar som avbryter varandra - bort, förnedringsprogram - bort, b-filmer - bort, beskäftiga programledare med gigantiska egon - bort, krig och jävulskap - bort, bajsnödiga män som leker viktiga - bort.

2. Jag zappar för länge. När jag har gått varvet runt (alltmedan jag tvångmässigt upprepar "det spelar ingen roll hur många kanaler man har, det är ändå bara skit") i racerfart, börjar jag om. Sen zappar jag igenom utbudet igen och igen tills Mannen sliter fjärren ur handen på mig och säger (varje gång) med betoning på alla ord: "Du. Kan. Verkligen. Inte. Zappa."

3. Jag nynnar jämt: i affären, hemma, på jobbet, på bussen. Det kanske är mer en vana än en ovana. Jag tror inte att jag nynnar alltför falskt.

4. Jag svär. Som lingvist är min bestämda åsikt att svordomar är en del av språket. Däremot är det dumt att såra andra i onödan (hej mamma).

5. Jag packar för lätt. Jag tänker "äh, en blöja räcker" och tar ungen under armen. Jag tänker "äh, jag lyssnar så bra" och tar inte med anteckningspapper till föreläsningen. Jag tänker "äh, jag fryser aldrig", kränger på mig en kofta och går ut i minusgraderna.

6. Jag blir för privat med främlingar. Oftast ska frågan "hur mår du?" inte tolkas bokstavligt, Rana.

7. Jag är en obotlig nattuggla. Det är så tråkigt att gå och lägga sig. Jag tror jag bävar för att ligga vaken när huset sover.

8. Jag är lättprovocerad. Om någon säger "Lennart Ekdal" eller "Partick Ekwall" ser jag rött och vill slå någon, förslagsvis någon av dem.

Bild: Lennart Ekdal.

Bild: Patrick Ekwall.

Häng på, alla ni som känner er (ut)manade. Jag vill gärna läsa om era ovanor.

*

Rösta på Rana

17 februari 2009

Det kom ett mejl

Det kom ett mejl från en kär vän. Han har ringt ett par gånger, men jag har inte ringt upp. Jag tycker mycket om honom och han vill mig väl, men ändå har jag inte ringt tillbaka. Låter kanske sinnessjukt, men det är verkligen sant att jag inte har förmått.

Han skrev:

Hur är det med dig egentligen? Svår att få tag på, korta svar på mejl och sms men på bloggen ser allt ut som vanligt, trots inlägget den 6 feb. Vet inte om jag är fånig, men jag blir lite nojig och orolig. [...] Jag tänker på dig. Hör av dig när du vill och orkar, kanske för en fika på stan bara?

Jag har telefonfobi när jag är ledsen, men skriva kan jag. Därför svarade jag:

Du är så söt, och du känner helt rätt. Märkligt läge här: apatiskt ingenmansland och tjafs och tårar och oro. Telefonen brukar jag lägga under en kudde så att jag inte ska höra när det ringer. Däremellan är det klarhet och ljuspunkter och tillförsikt och mys. [...] Alltså: du känner rätt i att det är lite knas på Rana-läget. Däremot behöver du inte oroa dig för mig, vännen. Den här stormjäveln rider jag ut.

Om bloggen skrev jag:

Japp. Bloggattityden är som den är. Inte ljug men bara en del av sanningen. Vill inte deppa för mycket på den.

Svar från honom:

Vad glad jag blir att höra av dig, även om det är knas. [...] Förut var du så himla ärlig på bloggen, men nu känns det lite mer vältvättat på något vis, som att du väljer vad du vill visa och inte visa.

Jag har alltid valt vad jag vill och inte vill visa. Men jag antar att jag blev lite provocerad av ordet "vältvättad" (även om jag förstår vad han menar). Det är väl helt enkelt därför jag lägger ut mejlväxlingen här. Och hallå hallå hallå, det är också nånting jag väljer att göra.

*

Rösta på Rana

Pricksjuka

Då var det dags. Lilla Surrabutt har fått vattkoppor. "Jag vill inte haaa vattenkoppar..." piper hon, och det kan man ju förstå. Egentligen är nog febern jobbigare än klådan. I natt vaknade hon och grät. Jag försökte trösta henne.

Jag: Såja, såja älskling. Mamma är här. Lägg dig här på din mjuka kudde nu...

Surrabutt: Nej, för den är blö-höööt. På båda sidorna är den blöt.

Jag (oj, har hon så mycket feber?): Men hjärtat...

Surrabutt: För det har kommit så många tå-hååårar på båda sidorna..!

Nu väntar vi bara på att Lille Brottarn ska pricka till sig.

*

Rösta på Rana

16 februari 2009

Du får fråga nån annan

Vad skönt det är att få vara helt ohämmat dryg ibland. Och Jante är nu en gång för alla utslängd från den här bloggen. Och från mitt liv också, för sjutton!

Surrabutt: Mamma, hur ritar man fult?

Jag (med ett flin): Jag vet inte. Jag kan inte det.

Surrabutt (tänker till): Inte jag heller.

Bild: "Förvånad giraff" av Surrabutt.

*

Rösta på Rana

15 februari 2009

Komplimang

Bekräftelse - fint att få, fint att ge. Jag vill gärna ge bekräftelse och komplimanger till andra, men tänker så här: komplimangen ska vara uppriktig och jag vill bara ge den när jag har lust, inte för att vara duktig eller bli omtyckt. Så ungefär ser min komplimangsfilosofi ut.

Det är så enkelt att glädja någon annan med en komplimang. Det kostar inget mer än lite mod, och dessutom blir man ju glad själv.

Jag minns fortfarande komplimanger som jag har fått för många år sedan.

På en fest (på en aikidoklubb av alla ställen) stod jag mitt på dojon och dansade med mina vänner. Plötsligt kommer en okänd kvinna fram till mig och säger att hon har tittat på mig länge och att hon nu vill bara säga att det är en njutning att titta på mig eftersom jag "rör mig så himla kvinnligt". Den komplimangen har jag gömt vid hjärtat.

Och när Mannen och jag just hade träffats, gav han mig en komplimang som blåste mig av vägen. Vi var på en skogspromenad; jag minns fortfarande vid vilken vägkrok i min barndoms skogar vi befann oss. Så tog Mannen (då nästan bara Pojken) den just fyllda artonåriga flickan - mig - i famn och sa inte "du är så söt". Nej, han sa "dina ögon lyser av intelligens". Efter det har han flera gånger kallat mig pulver och pucko och knäppgök, men det spelar ingen roll. En gång sa han att mina ögon lyste av intelligens och det glömmer jag aldrig.

För några dagar sen var jag så djärv att jag sa till en främmande karl att han luktade gott. Han var stor och tjock och såg jättesur ut. Man ska vara försiktig med att placera folk i fack, men what the heck, det här var en typisk IT-nörd. Men jag tog mod till mig.

Jag: Får jag säga en sak? Vad du luktar gott.

IT-nörden (nästan tjurigt): Jaha.

Jag (försökte se rar ut): Vad har du för rakvatten?

IT-nörden (fortfarande tjurigt): Hugo Boss.

Jag: Luktar jättegott.

IT-nörden (konverserar motvilligt): Jaha, då får jag väl fortsätta använda den.

Ett tag tänkte jag "jädra torrboll". Här kommer en ung kvinna och säger att han luktar gott (snacka om intim och flirtig komplimang) och människan kan inte ens säga "tack". Men sen kom jag på att det var irrelevant. Komplimangen gav jag för att ge, inte för att vara duktig och bli omtyckt. Skit samma om han inte såg glad och tacksam ut. Verkligen skit samma. Jag menade vad jag sa och jag blev själv på gott humör över mitt vardagsmod.

*

Rösta på Rana

13 februari 2009

Pinsamt på tunnelbanan

Lille Brottarn och jag åker tunnelbana. Han är överlycklig och spiller sin flirtiga glädje på alla runt omkring i vagnen. Mittemot oss sitter två svarta killar, varav den enda skojar med oss. Lille Brottarn stirrar förtjust på honom, på hans kompis, tillbaka till honom. Sen utbrister han glädjestrålande:

"Mamma! Titta-kolla på dem! Samma likadan, samma likadan!!"

Jag är ändå nöjd med att jag inte högg honom över munnen och sa "Grabbar, grabbar! Ungen är bara två år och jag ser skillnad på er. Är ni förresten tvillingar?"

*

Rösta på Rana

12 februari 2009

Skisser

Jag tror att jag är lite ömhetstörstande. Jag visste det inte, men nu ser jag det - tydligt. Där ser man.

Om du är sugen på mina tavlor så kika in i mitt webbgalleri.

*

Rösta på Rana

11 februari 2009

Nattstök och utmärkelser

Vilka nattfasoner han har, den där Lille Brottarn. Halv två var jag uppe och gav honom välling. Halv fem också. Efter det började han löpa amok och vill inte sova i sin säng: "Jag sova din säng, mamma, jag vill det! På en gång!!!" Där sov dock två andra, så jag tog med mig honom till storasysters tomma säng och stupade där med honom i famnen. I mitt dimmiga huvud fanns bara ett ord: "Sov!" Men i örat hörde jag hans lilla envetna röst: "Mamma, ha nallen. Ha två nallar. Jag höööver det." Morr, upp och leta nallar. Och efter det: "Mamma, ha bok. Jag höver det." Mitt mumlande svar i kudden: "Det kan du glömma, inte läsa bok nu, klockan är halv fem, det är natt, nu sover vi." Svar från honom: avgrundsskri så aggressivt att jag blev mörkrädd. Men ta bokfan då. Unge! Och nästa sekund: "Mamma? Jag vaken. Nu leker vi." Och sen satte han sig på mitt huvud.

Så har vi det. Men nu över till nåt helt annat. Jag har blivit förärad med några fina utmärkelser, som jag vill passa på att tacka för.

Vaniljlatte gav mig denna fina utmärkelse. Tack du sköna! Hennes profilbeskrivning lyder kort och gott "Vaniljlatte is teh sheit!" och jag kan inte göra annat än att hålla med. Jag tycker utmärkelsen ser lite scrapbookaktig ut och bara för det skänker jag den vidare till två begåvade kvinnor med just scrapbloggar: bloggvännerna Jenny med Himmel och ord och Elina med Elinas Gottåblandat.

Godingen med bloggen Hemma hos Bröderna Bus förärade mig med den här gulliga utmärkselsen. Tack, du söta! Jag skänker den vidare till samtliga gullungar i min länklista.

Slutligen fick jag denna utmärkelse av Karin med Karins fotoblogg. Tack snälla du! Jag har gjort reklam för Karins foton förut och gör det gladeligen igen. Hoppa gärna dit och kika. Hennes foton är vackra, klara, roliga och poetiska. Utmärkelsen skänker jag vidare till alla ärtiga pinglor i min länklista, manliga som kvinnliga.

*

10 februari 2009

Längtan

De kryddiga dunsterna lockar. Timjan, salvia, koriander och citronmeliss. Humlorna surrar. Lavendel, lammöron, fänkål och åbrådd. Färgerna brinner. Solhatt, gräslök, blåklint och isop.

Jag längtar efter min örtagård.

Bild: lavendel.

*

Rösta på Rana

09 februari 2009

Kasta nån annan, tack

Mannen har börjat träna jujutsu igen. Det är nåt som verkligen gynnar mig. Inte nog med att han åker iväg sur och kommer hem glad. Han får dessutom ut aggressionerna där istället för hemma - och har sålunda slutat upp med sin irriterande ovana att ta strypgrepp på mig medan jag lagar mat ("ta dig loss nu då") och jabba mig i fejan medan jag försöker borsta tänderna ("upp med garden").

Efter träningen är han så slutkörd och foglig att jag kan använda honom som fotpall. Vilket jag också gör.

*

Rösta på Rana

Kära lilla mamma

Surrabutt, 4 år. Lilla fröken Mjukstrul. Å vad det ska krånglas och lirkas ibland. Ikväll tog det henne tio minuter att få på sig pyjamasen, alltmedan hon omständligt förklarade varför hon inte kunde klä på sig fortare. Mitt tålamod tröt på slutet.

Jag: Men snälla unge, kan du ta på pyjamasen nu!!

Surrabutt (slår om): Ja visst, min kära lilla mamma.

Jag (rörd): Gumman...

Surrabutt: Varför skrattar du?

Jag: För att du är så himla söt.

Surrabutt (förnärmad): Jag vet, men det är ingenting att skratta åt.

*

Rösta på Rana

08 februari 2009

Måste bara säga...

Mitt i en tugga hoppar Surrabutt ner från stolen och springer iväg från köksbordet. Framme vid badrummet vänder hon och springer tillbaka till köket. Hon står och studsar otåligt på stället.

Surrabutt (förklarar): Jag är jättekissnödig, förstår du, mamma.

Jag: Men...

Surrabutt: Jag skulle bara säga att jag är jättejättekissnödig.

Jag: Men spring!

Surrabutt: Kisset håller nästan på att komma.

Jag: Men spring på toa, älskling!!

Surrabutt (eftertänksamt): Ja, det kan jag göra.

-

Ungen hann.

*

Rösta på Rana

06 februari 2009

På spår igen

Sedan i måndags har jag inget jobb. I måndags borde jag verkligen ha gått raka vägen till Arbetsförmedlingen och skrivit in mig. Det gjorde jag inte. Jag har inte pallat.

På ytan fungerar jag. Jag har till och med kastat ut ett par inlägg här som har varit käcka eller putslustiga. Men inuti har jag befunnit mig i ett märkligt ingenmansland, ett slags vakuum. Jag har inte grinat och deppat, men känt mig apatisk. Avstängd. Jag har psykat väggarna tills de har ropat "vad fan glor du på?" till mig. Jag har inte ens berättat för Mannen att jag inte skrivit in mig på AF. Hade han frågat, hade jag berättat. Men han har inte frågat. Han tror väl att han har gift sig med en normal människa.

Men idag gjorde jag mig fin och åkte och skrev in mig. "Från och med idag står jag till arbetsmarknadens förfogande" deklarerade jag. Gudarna ska veta att jag inte har gjort det tidigare denna vecka. Och så flirtade jag lite med arbetsförmedlaren. Sen satte jag mig på ett fik och njöt av en latte och några tydliga ord av älsklingen Kallifatides. Sen åkte jag hem, tackade ja till en restplats på en spännande kvällskurs på högskolan och gjorde ännu en megagigantisk latte. Och sen vred jag upp stereon på högsta volym och sjöng (läs: vrålade) en duett med Nordman. Och det är helt sant att jag en liten stund kände mig alldeles lycklig och inte alls avstängd.

*

Rösta på Rana

Vad kan du inte vara utan? frågade Karin

Karin med Karins fotoblogg kastade en liten utmaning i knät på mig: Lista fem saker som du inte kan vara utan. Jag känner på mig att mina svar är lätt färgade av dagsformen.
  1. Kaffet - det som dunkar igång mitt system varje morgon.
  2. Orden - de som besvärjar och håller kvar mig på jorden.
  3. Familjen - de som är mitt liv.
  4. De andra människorna - de som jag ser om dagarna och som ser mig.
  5. Hoppet - det som sjunger att allting kommer att lösa sig.

Jag utmanar alla som känner sig manade: vad kan du inte vara utan?

* -

Jag vill passa på att slå ett slag för Karins Fotoblogg. En liten varning dock: gå inte in där om du ogillar klara, vackra, roliga, poetiska foton.

Dessa foton är lånade från Karins Fotoblogg.

*

Rösta på Rana

05 februari 2009

BH:n blommar

Det här var inte bra.

Jag håller ju på och gå ner i vikt. Det är en bra sak. Tolv kilo sen 1 december. Jag har tacksamt och förundrat noterat att det är på rätt ställen som Rana har försvunnit.

(Och så börjar vi tala om oss själva i tredje person - hyfsat psykigt. Men herre gud, nu talar jag om mig själv som "vi" - visserligen i första person, men i pluralis! Knappast bättre!!! Ursäkta mig, jag kommer från ämnet.)

Det är magen som ryker, tack så mycket, midjan som blir slankare, tack så mycket. Men just precis idag upptäcker jag det: BH:n är ta mig sjutton för stor. Det måste ha kommit över natten. Det här var inte bra.

Som tur är finns det bra användningsområden för urbantade BH:ar.

*

Rösta på Rana

I min bokhylla

Malin med den fina bloggen Mammapappabarn har givit mig en litterär utmaning: Vilken författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Den frågan är ställd till rätt person - tycker jag själv. Jag läser inte många nya böcker. Däremot läser jag gärna om en älskad bok igen och igen och igen. Det har blivit samma sak med författare. Jag upptäcker inte många nya förmågor. Men jag har ett fyrtiotal älsklingar, och slukar gärna allt de skriver (slukar var kanske att ta i; jag är trots allt småbarnsmor). Därför finns det i min bokhylla många böcker men relativt få författare.

Fråga: Vilken författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Svar: Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren, Pär Lagerkvist, Jan Fridegård, Tarjei Vesaas, Wilhelm Moberg. Dessa gubbar är mina absoluta favoriter - tillsammans med Hjalmar Söderberg, men hans romaner är ju inte så många.

Jag utmanar de litterära bloggerskorna Anna med Jensens tankar, Kajsa med Kajsas, Kajsa med Radhustankar och Anna med Min resa - och alla andra som vill ha en litterär utmaning utan att jag hade koll på det.

Bild: en älskling - Theodor Kallifatides.

*

Rösta på Rana

04 februari 2009

Naturkraften Lille Brottarn

Han har alltid varit en intensiv person. Redan från början stod det klart att den här lilla temperamentsfulla ungen var av en helt annan kaliber än sin mjuka, smeksamma storasyster. Han har alltid varit full av kraft, full av lust att invadera rummet med sin lilla kralliga kropp - kort sagt en liten brottare. Men nu på sistone har hans eldfängda humör svingat sig upp till nya höjder. Han blir så arg så att han hoppar; han blir så förbannad så att kroppen skakar. Jag kan riktigt se hur snett han tänder, hur slint det slår. Jag står bredvid och förundras över denna naturkraft. Det är så uppenbart att han inte kan göra annat än att rasa på i den - att han blir själv drabbad av den.

Vid middagsbordet:

Jag: Kom, vi drar upp dina ärmar så att det inte kommer mat...

Lille Brottarn (rycker åt sig armen): Nej!!!! Kan själv!!

Jag: Bra där, gubben.

Lilla Brottarn (kämpar): Det gååååår inte...

Jag: Men då hjälper jag dig...

Lille Brottarn (jättearg): Nej!!! Jag kan själv!!

Jag: Visst, gör det.

Lille Brottarn (kämpar förgäves): Jag kaaan inte, mamma hjälpa mig...

Jag: Kom med armen då...

Lille Brottarn (blir helt vansinnig): Nej, min tur!! Kan själv!!! Dumma mamma!!!

*

Rösta på Rana

03 februari 2009

Nu är nu

Jag greppar inte tjusningen med vintern, förlåt, jag gör inte det. Jag lider varken av kylan eller mörkret, men vad är prylen med snö? Jag vill ha gräs under fötterna, solens kyssar i ansiktet och mjuk jord under mina händer. Nu!

Men det finns en del personer som har vett att uppskatta nuet. De kallas barn.

*

Rösta på Rana

02 februari 2009

Nej, det är klart

Surrabutt (stjärnögd blick över fiskbullarna): Åh, mamma, den här såsen smakar underbart.

Jag: Nämen det var väl bra.

Surrabutt (sakligt): Men jag vet inte om jag tycker om den.

-

*

Rösta på Rana