På spår igen

Sedan i måndags har jag inget jobb. I måndags borde jag verkligen ha gått raka vägen till Arbetsförmedlingen och skrivit in mig. Det gjorde jag inte. Jag har inte pallat.

På ytan fungerar jag. Jag har till och med kastat ut ett par inlägg här som har varit käcka eller putslustiga. Men inuti har jag befunnit mig i ett märkligt ingenmansland, ett slags vakuum. Jag har inte grinat och deppat, men känt mig apatisk. Avstängd. Jag har psykat väggarna tills de har ropat "vad fan glor du på?" till mig. Jag har inte ens berättat för Mannen att jag inte skrivit in mig på AF. Hade han frågat, hade jag berättat. Men han har inte frågat. Han tror väl att han har gift sig med en normal människa.

Men idag gjorde jag mig fin och åkte och skrev in mig. "Från och med idag står jag till arbetsmarknadens förfogande" deklarerade jag. Gudarna ska veta att jag inte har gjort det tidigare denna vecka. Och så flirtade jag lite med arbetsförmedlaren. Sen satte jag mig på ett fik och njöt av en latte och några tydliga ord av älsklingen Kallifatides. Sen åkte jag hem, tackade ja till en restplats på en spännande kvällskurs på högskolan och gjorde ännu en megagigantisk latte. Och sen vred jag upp stereon på högsta volym och sjöng (läs: vrålade) en duett med Nordman. Och det är helt sant att jag en liten stund kände mig alldeles lycklig och inte alls avstängd.

*

Rösta på Rana

Hej då jobbet

Sista dan på jobbet idag. Inte bara för mig, utan för fyra till. Vilken gråtfest. Jag har grinat ögonen ur mig, skrattat, grinat igen, kramats, lyssnat på tal och grinat ännu mer.

Det är ju människorna jag kommer sakna. Jag fäster mig så vid dem. Jämt gör jag det, och jag vill det, och det är det som gör så ont sen, men jag vill hellre ha dem i mitt hjärta än inte. Så mycket det smärtar när de försvinner, men det är värt det, det är ett val jag gör, å vad pretentiöst, men så är det.

Och nu bor de i mitt hjärta: Söta, fina Mona-Lisa, som på sitt smeksamma sätt från allra första stund bara har sagt rara saker till mig. Klippan Cath, som har backat upp och räddat mig igen och igen. Galningen Carro, som har tjusat mig med sitt vakna, snabba, modiga, naiva, närgångna sätt. Sötnosen Kaj, som är ung som dagg och så snabb och kul. Nallebjörnen Marcus, som är så snäll, så snäll. Jenny, som även är min vän privat. Kicki, som varje dag har sagt "Rana, när kommer boken?" Kristina, som är femtio, men ser ut som tjugo. Vackre Yaseem, som verkar så stöddig, men är snäll som ett lamm. Isabelle, som har sån koll, men ändå dyrkar Lantz. Raringen Kicko, som har kramat mig hela dan idag och pussat mig och kallat mig sin "gullvippa".

De och många till. Hej då.

*

Rösta på Rana

Gryningsluft

Tre dagar framför Gustavsberg får räcka. Eller som Cath så picksäkert uttryckte det: "Inte kul praying to the porcelain god."

Men nu anar jag hopp, jag vädrar gryningsluft. Jag är ynklig och blek, men jag är också nyduschad och nyvaxad (herre gud). För första gången på tre dygn kan jag stava till åttiotalsordet "fräsch", som jag inte har råd att garva åt just nu. Jag sitter vid köksbordet med fin och rak hållning, istället för att ligga nersunkad utan ryggrad i ett soffhörn. Jag har en enorm latte och en mumsig kavringsmacka bredvid mig, istället för en pytteliten, äcklig, brun bananbit - vars anblick gör en mer sjuk än frisk. Detta är min första latte på fyra dygn; en del av er fattar hur gott denna kommer att göra - i min gom, i min hjärna, i hela mitt ljuvligt koffeinförgiftade system.

Och i hela köket dånar Winnerbäcks hoppfulla ord: "Inga planer men ett steg, inte där än men på väg, det är visst nån som är tillbaka..."

Nu så. Imorgon jobbar jag igen - det blir min näst sista dag. Jag kan inte förklara hur ledsen jag är för det, but I won't go there, nu ska jag vara glad och tacksam för att jag börjar bli frisk. Gråtit för detta har jag gjort och gråta igen kommer jag att göra. Men inte idag.

*

Rösta på Rana

Kyss mig mer

Ja, hörrni. Skit och piss att jag kommer bli av med jobbet! Jag är ledsen, ledsen, ledsen. Men jag blir glad av allt fint ni skriver för att peppa och stötta. Det värmer verkligen. Jag har varit dålig på att kommentera den senaste tiden, men jag kommer snart igen. Tack alla ni som hälsar på mig ändå. Jag har planer på att kravla upp ur gropen före jul.

Och ikväll målade jag; det är ett gott tecken. Först hade jag ingen lust, men så fick jag det.

Tavlan heter Kyss mig mer, och den målade sig själv. Fler alster finns i webbgalleriet.

*

Rösta på Rana

Lågkonjunktur

"Värsta lågkonjunkturen sedan trettiotalet..."

"Krisen blir lång..."

"Rekordstor arbetslöshet..."

"Dämpad tillväxt..."

"Den svenska konjunkturen försvagas i snabb takt..."

"Lågkonjunkturen kommer att bli djup och utdragen..."

I veckan smällde de av varselbomben på mitt jobb, som på så många andra. Den sista januari säger jag hejdå till jobbet och till människorna där, som jag har kommit att hålla så mycket av. Och jag har så ont i magen.

*

Rösta på Rana

Även jag

Jag sjösatte tema LOVEBOMBING för några veckor sen. Jag har lovebombat vänner, kollegor och bloggfavoriter. Men idag ska jag lovebomba mig själv, för idag blev jag varslad.

*

Rösta på Rana

Schlående likhet

Just hemkommen från konferens, kanske något på dojan. Saker jag önskar att jag inte just hävt ur mig till min sex år äldre chef (och kom ihåg att jag är hyfsat ny på jobbet):

"Du är sötare och yngre - annars är du precis som min pappa!"

Sen gjorde jag inte så här:

*

Rösta på Rana

Jobbet och brorsan

Inte nog med att jag för första gången jobbar på ett normalt ställe där det finns rutiner och ramar, där beslut fattas på vettiga grunder, där folk är hjälpsamma och roliga och där bussförbindelserna till hemmet är gudabenådade. Inte nog med det, alltså. Om ett par månader (när han är klar med pappaledighet nr 2) kommer min bror att börja jobba i byggnaden bredvid. Det finns ganska många hus i Stockholm, men just intill kommer jag att ha min underbara, jättecoola lillebror. Jag tänker "lunchdejt". Jag tänker "ofta".

Den enda nackdelen med jobbet är att jag inte gör ett dyft av det jag är en utbildad stjärna på - att analysera språk, nämlingen. Nej, det är administration och fix och trix för hela slanten. Men jag trivs så bra ändå; jag har ett jobb där jag skrattar om dagarna. Och snart har jag brorsan i huset bredvid. Det här jobbet blir bara bättre och bättre.

*

Rösta på Rana

Ja, men när?

För ett halvår sen hade jag inte lust med nånting. Allting var tråkigt. Det enda jag ville, var att kunna njuta av våren, ljuset, trädgården, Mannen och våra ljuvliga små barn - men jag bara grinade. Jag hade så mycket att vara glad åt, men jag kände ingen glädje. Jag ska inte dra den där storyn igen; jag har gjort det ett par gånger på bloggen.

Men nu - det finns så mycket jag vill. Jag har fler projekt på gång än någonsin tidigare, men jag hinner ingenting. Jag vill måla mina tavlor, dra igång mitt företag, skriva, anlägga grusträdgård och fler rabatter, testa några syprojekt, fixa till hemma, leka med barnen och Mannen (på olika sätt). Och så jobbet, förstås, där jag trivs och skrattar och vill vara. Och huset och familjen och vännerna och föräldrakooperativ - jag hinner inte!

Men faktiskt, vilken skillnad. Då ville jag ingenting. Nu hinner jag ingenting, men vill allt. Det är en enorm skillnad, mina vänner.

*

Rösta på Rana

Inte värt göra sig till

En trevlig sak med att ha börjat jobba, är att jag kan tjuvlyssna på kollegornas samtal. Sånt piggar upp. Häromdan satt kollegan Carro och pjollrade med sin make i telefon.

Carro (mjuk röst): Och hur har du det, är det bra..?

Maken: Fan vad konstig du låter.

Carro: Jag försökte bara låta gullig.

Maken: Du låter som ett psykfall.

-

Ridå.

*

Rösta på Rana

Låt det klirra om mig

Jag är inte så van att smycka mig. Men nu går jag runt och rasslar med handlederna så att det är en fröjd åt det. Och jag tänker: "Vad härligt med ett jobb där man kan ha stora, drälliga armband; det kunde jag inte ha på mitt förra ställe..." -

Jag kommer av mig. Kunde jag inte? Varför inte det? Vad pratar jag om; jag har väl alltid bara jobbat på kontor..? Men så kommer jag på det. Jag har ju varit mammaledig i hundra år. Det är ju det som har varit mitt jobb. Det har inte varit direkt läge att byta bajsblöjor och leka på golvet med långa smycken slängandes runt hals och armar. Men det är det nu. Äntligen lite flärd.

*

Rösta på Rana

Välkommen

Ååååååhhh. Det här har jag saknat.

Sedan fyra dagar tillbaka har jag arbetat. Arbetat, hörrni. Jag har umgåtts med vuxna människor. Jag har lagt ett trettiotal nya namn på minnet. Jag har blivit insatt i en massa skumma arbetsrutiner. Jag har hamnat mitt i ett härligt gäng som har välkomnat mig med generös och ta mig sjutton omhänder-tagande värme. Jag har inte bytt bajsblöjor mitt i lunchen. Jag har inte torkat några snoriga näsor. Jag har fått visa att jag kan vara snabb och skärpt - och inte bara en överdängare på att rita bajsande elefanter. Jag gick in till chefen och tackade för den vackra blomsterbuketten och den seriösa introduktionen - och berättade att jag kände mig så välkommen. "Du är välkommen" svarade han. Jag är så glad för detta att det nästan är larvigt.

*

Rösta på Rana

Första dan på nya jobbet

Första dan på nya jobbet. Ah..! Vilken enorm skillnad från det där skitstället, som jag var på tidigare i år. Där möttes jag av en tyst vägg när jag sa "god morgon" eller "trevlig helg". Så icke här. Folk är hjärtliga, tar hand om mig, är intresserade, välkomnande och välvilliga. Och surprise - det innebär att jag också kan vara naturlig, varm och faktiskt rätt kvick. På förra stället låtsades folk glömma bort vad jag hette. Så icke här. Hela dagen har jag gått runt och besvarat leenden. Och vet ni vad? Alldeles nyss kom ett blomsterbud och lämnade den här vackra buketten. På kortet stod det "Välkommen till oss". Då var det inte långt ifrån att jag började lipa.

*

Rösta på Rana

Slutslaskat kring fotknölarna

Så nere i skorna som jag var i vintras och våras, har jag nog aldrig tidigare varit. I januari bet jag ihop, i februari bröt jag ihop, i mars gick jag balansgång och i april höjde jag blicken. Så ungefär kan det sammanfattas. Det låter melodramatiskt, men så var det ju.

En längre tid har jag alltså haft något som har slaskat runt kring mina fotknölar; vad tusan är det där, nämen kolla, det är ju min självkänsla. Den har varit låg, låg, låg.

MEN. Nu börjar det röra på sig. Lusten och styrkan kommer tillbaka till mig. OCH. Vem var det som var på jobbintervju på ett spännande ställe i måndags, vem fick komma tillbaka dagen därpå för en massa tester? Det var Rana. Och vem - tralala - tror ni fick jobbet?

Jag börjar på tisdag.

*

Rösta på Rana

Personlighetstester

Jobbintervju i måndags. Jag började inte prata bajsblöjor med personalchefen. Jag avhöll mig från att prata snor med ekonomichefen. Det var en bra sak. Så bra att jag ombads komma tillbaka för att göra en massa personlighetstester. Vilket jag alltså gjorde igår.

Men ärligt talat. Vill de att folk ska bryta ihop, flumma ut i filosofiska diskussioner eller hänge sig åt självterapeutisk introspektion??

Fråga: Vad vill du ha ut av livet?

Jag vet inte hur ärligt jag vill svara på det inför okända, presumtiva arbetsgivare. Och inte har jag lust att ljuga ihop nåt som låter bra heller, fast gudarna ska veta att jag har talang för det. Nu skrev jag något som balanserade mellan "privat och naket" och "allmänmänskligt". För det har jag också talang för. Jag skrev bl.a. om varma och nära relationer, som är så livsviktiga för mig.

I efterhand kom jag på ett bättre svar.

Fråga: Vad vill du ha ut av livet?

Svar: Ett glas vin med Mannen en tisdagkväll. Skratta åt maskbajs med barnen. Gråta med en vän och bli älskad ändå.

*

Rösta på Rana

Lätt ironiskt

Mannen kom just hem från jobbet. Han var lite sen från ett möte, som drog ut på tiden. De skulle sluta fem. Men tjugo över fem satt folk fortfarande och orerade. Ämnet de hade fastnat i? "Varför avslutar vi aldrig våra möten i tid?"

*

Rösta på Rana

Förskjutna perspektiv

Det känns plötsligt så futtigt att klaga på sömnbrist och oförklarliga gråtattacker.

En nära vän lades in på sjukhuset igår. Det kan vara mycket allvarligt - eller så är det inte det. Ingen vet, inte läkarna och inte heller hans oroliga fru, som just nu är på jobbet med ihopbitna käkar och svullna ögon. Tusen kramar till dem båda och deras tre ljuvliga pojkar.

Inte en meter till

Nej, nu går det inte längre. Nu pallar inte ens autopiloten mer.

Det är redan en larvigt hög tröskel att ta sig över för att duscha, laga lite mat och ta hand om ungarna utan att grina alltför mycket. Fatta då att motståndet mot att i morgon bitti gå och jobba - på ett ställe där folk i bästa fall bara låter bli att hälsa tillbaka och i värsta fall ger sig hän åt något mer avancerad psykning - är hyfsat gigantiskt. Ja, jag är extra hudlös nu. Nej, jag borde inte ta det personligt. Ja, jag kanske bara missförstår en gammal klämmig jargong som ingenting betyder.

Men faktum kvarstår; nu går det inte längre.

Flytväst

Hur idiotisk jag än känner mig om dagarna, kommer jag på kvällen hem till två små personer som tycker att jag är en gudinna. Ibland är det tre som tycker så.