Sorti

Nu tar jag beslutet. Nu är det färdigvelat ("pausa eller döda bloggen?") och därmed färdigskrivet i den här bloggen. Jag är så rörd och glad för alla fina människor som jag har lärt känna genom den här bloggen. Bloggosfären är sannerligen en egen, helt skruvad värld - men bakom varje blogg finns potentiell vän och verklig människa. I nära tre år har jag skrivit i Ranas, och flera av mina närmaste vänner har jag lärt känna genom bloggandet.

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen.

Så Rana lägger av. Men jag heter egentligen inte Rana, och inte lägger jag av heller. Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Varmt välkommen till Från barn och dårar. Kom. Jag vill det.

Elin

Rösta på Rana

Rana lever

Å, så mycket vatten det har runnit under broarna. Jag tänker inte ens försöka blogga ikapp. Men några snabba:

Bodelningen är klar. Huset är sålt. Jag och exet har inte dräpt varandra. Jag bor i en andrahandslägenhet och har en liten trädgård. Och det viktigaste: barnen mår bra. Och så har jag mött en Kärlek.

Rösta på Rana

Möte

Jag måste säga det igen. Jag hade förstått att bloggandet skulle handla om få distans och bekräftelse, om att skriva som hjälp att tänka, om att pröva mina tankar mot andra. Men jag hade faktiskt inte fattat att det i första hand skulle handla om möten. Jag är sällsamt trög för att vara så skärpt.

Igår träffade jag en bloggvän. Jag börja känna mig lite som ett socialt monster. Återigen ett magiskt möte utan garden uppe. Ljuvligt. Det är så skönt att kunna vila i vissheten om välvillighet. Även om man trevar, även om man blir överraskad, så ligger det en mjuk ömsesidig respekt som en skön kudde i botten - när man träffar en person som man har känt länge men egentligen inte känner alls.

Bloggvännen jag träffade var mycket yngre än jag, men jag blev mäkta imponerad av hennes integritet och klokhet. Wow, tänkte jag. Och så är det så underbart med människor som är skitsmarta utan att fatta det själva.

Rösta på Rana

Hemma igen

Nu har vi kommit hem från Lidköping aka Zäta-land aka tokvischan. Jag kände Zäta sen tidigare, men nu har också Förundersökningsledaren, Lilla Svalan och Guldgossen klivit in i våra hjärtan. Vi känner oss hedrade och tacksamma för att de lät oss bo i sitt fina hus och för att de släppte in oss i sina liv under några dagar. Vi har fått klappa kattungar och släktingar (livs levande lantbrukare), hårdturistat i slott och parker, spelat spel och brustit ut i nyktra psykprytsfnissanfall.

Höjdpunkten för mig personligen var när Zäta sjöng för oss. Hon har sannerligen en ängels röst - lyssna själva!

Bild: Lilla Svalan, Surrabutt, Guldgossen och Lille Brottarn.

Bild: Vi är inte ett dugg rädd för Zätas föräldrars 100 bifftjurar. Nej nej.

Bild: Tre förälskade barn och en katt som inte besvarar kärleken.

Rösta på Rana

Zäta

Framme i Zäta-land! Hon bor alltså i ett IRL-hus och har en underbar IRL-familj, denna sköna bloggpudding (inte blodpudding). Det visste jag väl!

Bilden är snodd från hennes blogg.

Rösta på Rana

Karin

Hon satt där på trappan på Södermalms torg. Karin, en Uppsalabrallis på villovägar. Vi hade aldrig träffat varandra, bara bloggkommenterat och mejlat. Nu skulle hon till hufvudstaden och ville passa på att dejta Rana. Hon satt där på trappan och såg så sportig och cool ut. Jag var försenad och därför en smula forcerat ursäktande. Vi gick till Hermans. Jag tror inte vi höll käften en sekund. Det var en toppendejt; vi kunde inte sluta skratta. Jag trodde hon skulle vara Trevlig, men hon var Störtskön.

Imorgon ska vi ses igen, med familjerna. Heldag på Bergianska, middag hos oss, övernattning om de vågar. Maken hennes är Niklas, som både jag och Mannen har haft bloggkontakt med. Vi får se om makarna och ungarna (precis samma ålder) klickar som vi gjorde. Men vem bryr sig - jag kidnappar henne oavsett, så får gubbar och kids klara sig bäst de vill.

Bilden har jag snott från Karins blogg, men det är jag som har beskurit och pajat den färgmässigt.

*

Rösta på Rana

Nätdejt

Jag var på bloggträff i helgen och levde rövare. De andra i gänget var inredningsflickor, så jag kände mig lite som en udda fågel. Dock blev denna fågel mycket väl omhändertagen och helgen var härlig med övernattning på hotell och tjejmys och tokerier. Lilla Flisan (Lilla Flisans hus), Annette (Hallongränd 4), Eva Linnea (Häxor & Änglar) med flera har skrivit mer om denna massblinddejt.

För min egen del var den största behållningen alla härliga människor. Mysigt var det också att ramla in på Nationalmuseum en sväng. Liten personlig egoboost var det att kyparen på lunchrestaurangen rusade ut efter oss och ville kidnappa mig.

Kyparen: Kom, jag vill bjuda på en drink i baren.

Jag (med självinsikt): Du, det ska inte vara mer här.

Kyparen: Men jag måste få träffa dig igen, varför får jag inte det?

Jag: Till att börja med är jag så jävla gift.

Kyparen (slår bort): Det är jag med!

Sen ramlade jag dit ändå och hittade inget bra sätt att spisa av honom. Det blev flirtsättet igen, det enda sätt jag vet som är både effektivt och trevligt. Därför hör jag mig säga med ett typiskt filmuttal: "Du är söt, men jag går nu." Sen flydde jag till Flisans väntande armar. Hon trodde att han blev förälskad, men hon är ju också så bedårande naiv.

Några inredningsinköp blev det inte för mig, om nån trodde det. Däremot förlustade jag mig på Indiska och i bokaffärer.

Tack för en superhärlig bloggdejt, Annie, Willewira, Lilla Flisan, Flora, Annica, Viola, Marie, Malin, Anna, Marie, Annette och Eva Linnea!

Bild: Konversation av Auguste Renoir.

*

Rösta på Rana

Möten

Jag behöver verkligen dessa möten. Unga, gamla, kvinnor, män, främlingar jag träffar en gång, de allra närmaste som bor i mitt blod.

Jag kan sitta och stirra in i väggen med tom blick en hel dag, om det är en sån dag. Jag borde plugga, jag borde städa, jag borde flirta med myndigheter, men nej. Det går inte, tom blick i väggen. När jag sen hämtar kidsen på förskolan möter jag kanske den prilliga granntanten. Eller den pratglada busschauffören. Eller den ambitiösa expediten. Eller de där unga blattekillarna i centrum. Och varje gång dras jag upp till ytan, får energi, möter någons blick, blir någon.

Imorgon kväll ska jag möta tre mumsiga kvinnor. Då kommer Annie (Annalunda), Willewira (Mor Karins täppa) och Flisan (Lilla Flisans hus) hit. En drink i skymningen, och sen brakar det loss. Vi drar till stan, middag med asgarv och annat, sen övernattning på hotell. Inga barn, inga karlar. Lyx!!! Stor bloggträff dagen därpå, vi snackar tjugo härliga inredningsfanatiker. Själv tänker jag inte sätta min fot i nån inredningsbutik, har inte nerver och intresse för det, men tänker vara med så fort det vankas latte och vin och umgänge. Jag är med enbart för dessa mötens skull. Om nån inredningsdam inte tycker jag har på bloggträffen att göra, ska jag möta just henne.

*

Rösta på Rana

Paus

Jag hittar inte mina ord. Jag tror jag får ta en paus.

Bild: veckans pausfågel.

*

Rösta på Rana

Dejt med Zäta

Blogglandia är en märklig värld. Jag trodde att det handlade om att skriva och beröra. Men för mig har det kommit att handla om möten. Snart ska jag träffa den här puddingen. ----->

Vi har öst kärleksfulla förolämpningar över varandra ett år. Vi har utbytt finstämda och vulgära kvickheter. Vi har aldrig träffats, inte ens pratat i telefon - förrän idag. Och i det samtalet var det mer fniss än vettigt prat. Jag är mer nervös än hon tror, men mindre nervös än vad jag själv trodde att jag skulle vara. Snart ska jag krama om henne.

Uppdatering:

Japp. Hon var en pudding, ännu sötare än jag trodde. :-)

*

Rösta på Rana

Vårljus

Gårdagens inlägg löd i sin imponerande helhet:

"Det är lite sisådär på Rana-fronten just nu. Jag ämnar återkomma inom en mycket snar framtid. "

Då ramlade plötsligt en massa fina, undrande och värmande kommentarer och mejl in. Jag vill tacka för alla dem! Det är ingen fara med mig - och jag vill inte deppa ner bloggen med min gegga, inte nu. Helt logiskt tolkades "jag ämnar återkomma..." som om ni skulle slippa mig ett tag, men så är det alltså inte. Den mycket snara framtiden jag talade om är redan här, gott folk.

Nyss tog jag med mig en bunt pluggpapper och ett stort glas latte (känns som om det växer fast i min hand snart) och satte mig i vårsolen ute på trappan. Det var väl själva fan om jag inte ens skulle unna mig solens kyssar på mina ledsna kinder.

Oh, vårsol med sitt hårda ljus! Så starkt, så efterlängtat, så obarmhärtigt i sin hårdhet. Allt blir vackrare och fulare. Allt ligger blottat i dess stränga sken. Barnens leriga leksaker, den tomma fröautomaten som vajar i trädet, den trasiga brevlådan som lutar lakoniskt, min glåmiga vinterhud. Det var det fula. Pionernas röda skott som trotsar tjälen, de sista snökristallerna som gnistrar i skuggan, vresrosens blanka nypon som har överlevt vintern, mina ljusblå ögon som bländas i solen. Det var det vackra.

Och nu: mer latte. Allt fixar sig nog.

Bild: Måskille krockar med solen i sin våreufori.

*

Rösta på Rana

Inga fler utmärkelser till Rana

Varje gång jag får en utmärkelse blir jag glad, rörd och tacksam. Och ni som följer min blogg vet att jag propagerar för mer uppskattning och lovebombing mellan människor.

Men! Det är också lite svårt. För det första är tanken att man ska skicka utmärkelsen vidare till ett visst antal andra bloggare. Men vilka ska man välja? För det andra tänker jag mig att det knappast är så underhållande läsning för er när jag visar upp ännu en utmärkelse och tackar för denna. Jag vill absolut inte verka otacksam - jag har uppskattat varje utmärkelse jag har fått - men nu har jag bestämt mig för att det räcker. Jag har fått min beskärda del och är så nöjd.

Jag har haft detta i tankarna ett tag, men fick nu den välbehövliga spark jag tydligen behövde, när jag såg att Flisan och Annie har gjort detsamma. Tack, flickor!

Jag vill återigen tacka för alla utmärkelser jag har fått. Jag kommer inte att visa upp några fler sådana i denna blogg.

Om ni har samma tankar som jag, går det jättebra att sno bilden ovan.

*

Rösta på Rana

Present i purpur

För en tid sen vann jag en tävling hos Mizty med Söder om landsvägen. Jag blev mycket glad för den mysiga, omtänkasamma, personliga vinsten. Här är hennes egna ord:

*

Du värnar om din person, men din personlighet strålar. [...] Kärleken till man, barn, natur, till skrivandet och målandet. Utifrån detta valde jag dina saker: Väskan - det kvinnliga, sinnliga. Boken - skrivandet. Färg + duk - målandet. Ljusen - mys med maken, modell "candle light evening". Trasan - för tjugo smutsiga små fingrar - småbarnsmammors ständiga behov. Lavendelfrö - för dina prunkande rabatter. Det var där jag valde färgen - purpur.

Tack snälla Mizty! Du gjorde mig så rörd och glad och smickrad med dina fina presenter i purpur!

*

*

*

Rösta på Rana

Necessär

En älskad liten stor person, en riktig dam, gick ur tiden förra våren. Min lilla mormor, på sitt hundade år.

Mamma och jag gick igenom alla textilier: spetsar, dukar, tyger, pälsar och fyrtiotalsklänningar. Det blev tre stora högar: spara, sälj och släng.

I gömmorna hittade jag ett brunt tyg med vita hjärtan. Mamma ville inte ha det, jag ville inte ha det. Gulligt, men inte mina färger. Jag behöver klar kylighet för att matcha blå ögon och vitt skinn. Men jag tänkte direkt på en ny bloggvän: Emma Clara med Vacker i brunt. Jag frågade henne om hon ville ha det, hon sa ja. Jag skickade över det och hon sa: vad har du för favoritfärger? Jag berättade om mitt älskade svart, om silver, om cerise och purpur, om kritvitt och isblått. Och då, som tack för tyget som jag skickade till henne, dök denna lilla söta necessär upp.

Jag blev så paff och så glad; hon hade sytt den åt mig. Sytt! Sedan dess ligger den varje dag i min handväska och i den har jag mitt tjejplock. Tack kära söta Emma Clara!

Och japp - det är mina färger.

*

Rösta på Rana

Grodpresent

Hennes första ord på min blogg löd "hej, du är min mammas sambos systers dotter". Så dök Nettan upp. Underbart. En bonuskusin, alltså - som jag inte hade lärt känna om det inte vore för bloggandet. Hon är en riktig sötnos. Kolla in vad jag fick av henne henne. Halsbandet har hon gjort själv och örhängena köpte hon "bara för att". Tack igen, kära BK!

*

Rösta på Rana

Perfektion är en fiende

Från ingenstans dök hon upp, Irene med Irmas uthus. Hon skrev så många snälla saker till mig att jag var tvungen att sätta mig och gråta en skvätt. Sen skuttade jag över till henne för att tacka. Hon visade sig vara en överdängare i textning, så jag skrev bland annat

"Du kan gärna få komma hem till mig och texta lite på väggarna här, t.ex. PERFEKTION ÄR EN FIENDE tvärsöver badrumsväggen."

Det tror jag nämligen att den är, åtminstone för mig. Strävan efter perfektion dödar fantasin, lusten, inspirationen och lekfullheten. Så tycker jag; så är det för mig.

Det kom ett svar från Irene:

"Eftersom jag inte kan komma till dig och skriva på din badrumsvägg så gjorde jag en skylt till dig :-) Ge mej din adress så skickar jag den till dig. En present för att du har den roligaste blogg jag läst, fniss!"

Fattar ni? Basådär gjorde hon en skylt. Så otroligt gulligt. Härom dan dök den upp i brevlådan, och så här snygg är den:

Tusen tack, snälla Irene! Du gjorde mig så glad.

Jag har tidigare fått fina gåvor av bloggvännerna Annie, Mizty, Nettan och Emma Clara. Dem visar jag nästa gång.

*

Rösta på Rana

Det kom ett mejl

Det kom ett mejl från en kär vän. Han har ringt ett par gånger, men jag har inte ringt upp. Jag tycker mycket om honom och han vill mig väl, men ändå har jag inte ringt tillbaka. Låter kanske sinnessjukt, men det är verkligen sant att jag inte har förmått.

Han skrev:

Hur är det med dig egentligen? Svår att få tag på, korta svar på mejl och sms men på bloggen ser allt ut som vanligt, trots inlägget den 6 feb. Vet inte om jag är fånig, men jag blir lite nojig och orolig. [...] Jag tänker på dig. Hör av dig när du vill och orkar, kanske för en fika på stan bara?

Jag har telefonfobi när jag är ledsen, men skriva kan jag. Därför svarade jag:

Du är så söt, och du känner helt rätt. Märkligt läge här: apatiskt ingenmansland och tjafs och tårar och oro. Telefonen brukar jag lägga under en kudde så att jag inte ska höra när det ringer. Däremellan är det klarhet och ljuspunkter och tillförsikt och mys. [...] Alltså: du känner rätt i att det är lite knas på Rana-läget. Däremot behöver du inte oroa dig för mig, vännen. Den här stormjäveln rider jag ut.

Om bloggen skrev jag:

Japp. Bloggattityden är som den är. Inte ljug men bara en del av sanningen. Vill inte deppa för mycket på den.

Svar från honom:

Vad glad jag blir att höra av dig, även om det är knas. [...] Förut var du så himla ärlig på bloggen, men nu känns det lite mer vältvättat på något vis, som att du väljer vad du vill visa och inte visa.

Jag har alltid valt vad jag vill och inte vill visa. Men jag antar att jag blev lite provocerad av ordet "vältvättad" (även om jag förstår vad han menar). Det är väl helt enkelt därför jag lägger ut mejlväxlingen här. Och hallå hallå hallå, det är också nånting jag väljer att göra.

*

Rösta på Rana

Vad kan du inte vara utan? frågade Karin

Karin med Karins fotoblogg kastade en liten utmaning i knät på mig: Lista fem saker som du inte kan vara utan. Jag känner på mig att mina svar är lätt färgade av dagsformen.

1. Kaffet - det som dunkar igång mitt system varje morgon.
2. Orden - de som besvärjar och håller kvar mig på jorden.
3. Familjen - de som är mitt liv.
4. De andra människorna - de som jag ser om dagarna och som ser mig.
5. Hoppet - det som sjunger att allting kommer att lösa sig.

Jag utmanar alla som känner sig manade: vad kan du inte vara utan?

* -

Jag vill passa på att slå ett slag för Karins Fotoblogg. En liten varning dock: gå inte in där om du ogillar klara, vackra, roliga, poetiska foton.

Dessa foton är lånade från Karins Fotoblogg.

*

Rösta på Rana

Mammablogg

De fina bloggerskorna Elizabet, Vaniljlatte, Zäta och Willewira har alla skänkt mig den här hedrande utmärkelsen. Tack ska ni ha, ni är så gulliga!

Tänk, efter den här vansinnesnatten känns det nästan som om jag är värd den. Notera mitt matta leende.

Jag skänker utmärkelsen vidare till alla mammor, med eller utan bloggar.

*

Rösta på Rana

30 000

Mon dieu (eller "monjö monjö" som Surrabutt säger), jag har passerat 30 000 unika läsare. Det är verkligen inte vettigt. Hörrni, jag tror jag måste fira. Gudarna ska veta att jag kan behöva livas upp. Jag återkommer, kamrater!

*

Rösta på Rana