Tusen år

Surrabutt: Tänk när jag är tusen år, då kommer jag att vara lång.

Jag: Säkert. Hur gammal är jag då, när du är tusen..?

Surrabutt: Trettio! Mamma, kan man vara tusen år?

Jag: Nej...

Surrabutt: Är man död då?

Jag: Ja.

Surrabutt: Jaha. Precis som din mormor. Och den där flugan.

Rösta på Rana

Behändig

Det är så skönt att inte vara sjutton år längre. Å vad jag ville bli omtyckt, vad viktigt det var att jag var alla till lags. Obs - alla, även de som jag inte ens tyckte om. En gång var det en tant som kallade mig "en behändig en" - en komplimang som man kan spy åt.

Jag tänker på en sak som hände när jag var sjutton år. Det var sommar och dans i folkparken. Jag var där med min pojkvän (det här var året innan jag träffade Mannen) och mina vänner. En liten gubbe bjöd upp till foxtrot. Han såg lite slemmig ut, men möjligheten att nobba fanns inte i mitt huvud. Nå, han var verkligen slemmig. Han frågade om jag hade sällskap och skrockade "ja man ska inte komma med bröd till bagarbarn". Lite omedveten humor från hans håll, eftersom pojkvännen faktiskt var konditor. Guppstrutten började klämma sig intill och sen sa han det sjuka: "Känner du bananen?" Till en sjuttonårig flicka! Gamla äckliga slemgubbe! Och det sjukaste av alltihop var att jag fortsatte dansa med honom. Jag borde ha gått därifrån på fläcken, lämnat den tönten mitt på dansgolvet, knäat honom eller skrikit. Men jag dansade alltså vidare. Väluppfostrad, omtyckt och till lags. Behändig!

Nu är jag trettiofem och bryr mig inte så mycket om att vara till lags. Jag kan lova att idag hade den där gubbstrutten fått precis det han skulle ha.

*

Rösta på Rana

Necessär

En älskad liten stor person, en riktig dam, gick ur tiden förra våren. Min lilla mormor, på sitt hundade år.

Mamma och jag gick igenom alla textilier: spetsar, dukar, tyger, pälsar och fyrtiotalsklänningar. Det blev tre stora högar: spara, sälj och släng.

I gömmorna hittade jag ett brunt tyg med vita hjärtan. Mamma ville inte ha det, jag ville inte ha det. Gulligt, men inte mina färger. Jag behöver klar kylighet för att matcha blå ögon och vitt skinn. Men jag tänkte direkt på en ny bloggvän: Emma Clara med Vacker i brunt. Jag frågade henne om hon ville ha det, hon sa ja. Jag skickade över det och hon sa: vad har du för favoritfärger? Jag berättade om mitt älskade svart, om silver, om cerise och purpur, om kritvitt och isblått. Och då, som tack för tyget som jag skickade till henne, dök denna lilla söta necessär upp.

Jag blev så paff och så glad; hon hade sytt den åt mig. Sytt! Sedan dess ligger den varje dag i min handväska och i den har jag mitt tjejplock. Tack kära söta Emma Clara!

Och japp - det är mina färger.

*

Rösta på Rana

Madonna med knyte

Den här dikten läste min älskade farmor i samband med både Surrabutts och Lille Brottarns namngivning:

LYCKANS MINUT

*

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjädrarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick?

*

Vad är det för tid,

vad är det för år,

vem är jag,

vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn?

*

Jag lever, jag lever!

På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst miljoner år

på denna enda minut.

*

(Erik Lindorm)

Jag kom att tänka på den nu när min Madonna med knyte är färdig. Nu får hon och hennes lilla plutt flytta ut till till sina vänner i galleriet.

Bild: Madonna med knyte, akryl, 60 cm x 10 cm.

*

Rösta på Rana

Hur man vaknar till på väg till jobbet

Nja, det här var lite mer dramatik än jag hade bett om, faktiskt.

Imorse satt jag på bussen på väg till jobbet, djupt och skönt försjunken i en bok. (Varje morgon på E4:ans raksträcka får jag en lyxig kvart med en älsklingsbok. Jag lovar att jag uppskattar det.) Jag såg inte lastbilen som gled upp och intill bussen. Plöstsligt sa det bara pang och krasch och kras. Bussen hade blivit rammad av lastbilen. Spegeln och några fönster gick åt - ingen gjorde sig illa. Busschauffören körde åt sidan och började gaffla med den polska lastbilsschauffören, som också hade stannat. Knaster i högtalaren: "Vi ventar på trafick-ledningen, för jak kan inte pratta polska så bra. Och snart kåmer en buss och plockar er." (Plockar oss?) Och det gjorde det faktiskt, en proppfull en. Omskakade klev vi av krockbussen och på den andra. Busschauffören kom springande efter oss: "Jag bihöver ett vittne, vem kan vittna åt mig??" Han viftade med penna och papper. En gammal dam erbjöd sig att vittna. Det var bara det att hon inte hade suttit på den krockade bussen.

Men jag vaknade till i alla fall.

*

Rösta på Rana

Ta dig i häcken

Men det var väl själva fan att man inte kan få bestämma över sin egen trädgård. Gubben Gran, grannen bredvid, förnekar sig aldrig. Legio är de gånger han har kommit med riktigt flippade kommentarer.

Vi har gemensam häck. Den älskar han mer än sin fru. Jämt håller han och på och putsar på sin sida av den - och det är fint; han får givetvis göra vad han vill på sin tomt. Häcken är tack och lov så hög att vi slipper se varandra, men ofta hör jag honom fnatta runt på sin sida. Och han hör oss leka med barnen, plaska med vatten och kanske dricka en folköl i skymningen - istället för att putsa på häcken. Rött skynke för honom.

Härom kvällen kände han väl att måttet var rågat. Jag låg på näsan i rabatten och Mannen var inne och la barnen. Gubben Gran ropade på Mannen.

Gubben Gran: Är du där, Mannen?

Jag: Nej, det är Rana.

Gubben Gran: Jaha, jag skulle behöva prata om häcken... Var har du Mannen då?

Jag: Han är inne med ungarna.

Gubben Gran (tvekar, ska han verkligen diskutera trädgårdsbestyr med en kvinna, bestämmer sig för trots allt göra det - för precioussss häckens skull): Eh, hur ser häcken ut på er sida..?

Jag: Grön och fin...

Här blir jag avbruten av att den långa, smala gubben kliver rätt igenom häcken (det blir den ju inte precis finare av) för att själv undersöka läget. Till saken hör tvivelsutan, oh yes, att purpurrabatten - min blålila juvel, min stolthet, det enda riktigt vackra i trädgården - ligger precis intill den famösa häcken. Bakom Gubben Grans smala gestalt hörs hans fru ropa "akta hennes fina rabatt". Och jag säger så kallt jag kan: "Du står på mina stockrosor."

Han tittar ner, flyttar sig ett myrsteg åt sidan. Inget "åh, förlåt", inget "ojdå", inget "vilken pajskalle jag är som kliver rätt genom häcken som ett annat smalt ufo och klampar ner denna ljuvliga rabatt bakifrån." Nejdå. Endast en blick utmed häcken, och så denna idiotkommentar: "Nä, man ska ju anlägga rabatter sådär nära häcken!" Nej, man ska ju inte det. Risken är tydligen rätt överhängande att det då kliver in smala gubbar genom häcken och mejar ner rabatten!

Och efter det upplåter han sin klagande stämma, så att orden faller som geggig gröt över trädgården: "Jag ser att häcken behöver klippas på er sida. Det blir ju svårt när rabatten ligger så nära... Jaha, är det säkert att du grejar det. Jaha. Jaha. (paus) Kan man lita på det? Så då klipper du häcken då?

Jag kan utan överdrift säga att hans prat är ett rött skynke för mig.

*samlar mig*

*byter ämne*

För ett tag sen visade jag närbilder på några vackra blomster i purpurrabatten.

Bild: Gurkört, frökapsar.

Österlens saltaste kex, Anna, kommenterade då: "Bedårande individer, vackert fångade i linsen! Egentligen väntar jag nu bara på helheten; hur de samsas och kommer överens. Kan man få en bild på det?"

Håll alltså härmed till godo:

Bild: Purpurrabattens högra ände med bl.a. iris, lammöron, berslin, stäppsalvia, oktoberaster och anisiop.

Bild: Cikoria, världens vackraste ogräs, som LindaLunda säger.

Bild: Kungsmynta och åbrådd.

Bild: Anisisop och kungsmynta.

Bild: Stäppsalvia.

Bild: Temynta (i bakgrunden anisisop).

Bild: Vit malört ('Silver queen') och rosenmalva.

Bild: Grekisk vädd och gråmalva.

*

Rösta på Rana

"Det är liksom baktakt..."

Ibland är det så skönt att bli oväntat och kärleksfullt näpsad. Härom dan skulle jag förklara för farmor, 83 år, vad reggae är.

Jag: ... och du vet, Mannen lyssnar ju dygnet runt på det, så jag blir helt galen ibland.

Farmor: Jaså, men jag tycker att det finns en del reggae som är riktigt melodiös och fin.

Jag: Ja...

Farmor: Jag tycker att Bob Marley har gjort en del ganska bra bitar.

Jag: Jo...

Farmor (sätter in nådastöten): Och reggae har ju tydligen sitt ursprung i den där ska-musiken.

-

Bild: En dam med koll.

*

Rösta på Rana

Jag är en svartskalle

Varför blir det alltid så här?

Jag sitter med ungarna och väntar på bussen. Vi ska åka på utflykt till Skäris. (Jadå, Lille Brottarn hade feber i natt, men han är ju pigg nu; nu ska vi åka på utflykt.) Bredvid oss på bänken sitter en - enligt egen (oombedda) upplysning - syriansk man.

Mannen (pekar på Surrabutt, i flätor och rosa kläder): Är det en flicka?

Jag: Ja.

Mannen (pekar på Lille Brottarn): Är det en pojke?

Jag (glatt): Ja, han har lila tröja, men det är en pojke.

Mannen (bekymrat): Aj aj aj. Är det (pekar på mig) mamman?

Jag: Just det.

Mannen (ännu mer bekymrat): Är pappan svensk?

Jag: Ja...

Mannen: Är du svensk?

Jag (here we go): Ja.

Mannen (tvivlande): Men dina föräldrar är inte svenska?

Jag (har hört detta så ofta): De är svenska.

Mannen: Men vad...

Jag (rabblar upp): Mormor och morfar och farmor och farfar är svenska.

Mannen (mumlande, gör en gest åt mitt hår): Men du är mörk...

Jag: Ja, barnen har fått pappans färger.

Mannnen tittar på mig som om jag har ljugit ihop allting. Det är väl därför han inte hjälper mig på med vagnen.

*

Jag kommer osökt att tänka på salig farfar. När han hade tagit en snaps eller två, hände det att han gjorde lite svepande rörelser åt mitt och min mors håll och kallade sig själv för "svartskalleälskare", varpå farmor snörpte aldrig så lite på munnen.

*

Rösta på Rana

Gratis underhållning

Stockholmsförort. Jag står och väntar på bussen. Bredvid står ett udda sällskap: sex finklädda, nervösa gamlingar och två små barn, varav en sitter i vagn. På bredaste gävlemål planerar de högljutt och flipprigt den strax förestående bussresan: "Va!??? Tar dom inte kontanter?? Hur ska jag då kunna åka mä!? Jaha, du har köpt remsa te mej mä? Pass på! Pass på nu, för nu kommer bussen!"

Rana Storöra tjuvlyssnar och drar slutsatsen att sällskapet är ett bröllopsfölje. De är uppenbarligen på besök från landet och bor tillfälligt hos ett barnbarn (?). Nu ska de ensamma ta sig med buss till kyrkan.

Bussen kommer. Den äldsta och darrigaste av gubbarna ska köra på vagnen. Det ser inte bra ut.

-

Jag: Vill du har hjälp?

Gubben (morskt): Nä, det behövs inte.

Jag (ser att det är en trappbuss): Eh... är du säker?

Gubben: Det går bra... (orkar inte lyfta upp vagnen).

-

Jag lyfter upp vagnen på bussen och ger gubben mitt allra vackraste leende. Han tackar och bockar och ser givetvis inte att han blockerar vägen för alla andra resenärer. Sällskapet sätter sig omständigt ner, märkbart lättade över att alla kom med bussen, dessutom med livet i behåll. Nu har jag dem bakom mig och kan njuta av förstklassig underhållning.

-

Gammal tant 1: Ja du vet jag har inte åkt buss sen sjuttiotalet.

Gammal tant 2: Och vi som glömde hjälpa Gunnar med vagnen..! Det var ju hon där (pekar på mig, hänfaller åt en extremt indiskret teatervisning) som fick hjälpa han på med vagnen.

Jag (vänder mig om): Ursäkta, men jag kan inte låta bli att tjuvlyssna på er. Ni är så gulliga.

Tant 1: Så du har fått dagens underhållning nu då? (skrattar jättehögt åt sitt eget skämt) Ja, vi tar inte betalt!! Hahaha!

-

Jag kan inte sätta fingret på det, men såna där gamla tanter och farbröder blir jag alltid lite förälskad i.

*

Rösta på Rana

Hej då

Idag begraver vi mormor. När vi har firat hennes födelsedag de senaste åren, har hon indignerat och nästan spjuveraktigt utbrustit: "Men jag ska väl inte bli hundra år?" Nej, hon blev ju inte det. Bara nästan.

Jag och min bror har låtit beställa en vacker bukett med skira, lätta, fina blommor. För mormor var ju så skir, lätt och fin. På kortet har vi skrivit: "Lilla fina mormor. Vi är så glada att du var vår mormor."

1908-2008

-

Uppdatering:

Vacker och ljus ceremoni med många tårar. Hennes två drygt sextioåriga barn - min mor och morbror - höll ett tal till henne. "Älskade lilla mamma..." De var så vackra där de stod intill varandra bredvid den vita kistan med ljusrosa rosor. De läste en vers som morfar (borta sedan tolv år) hade skrivit till mormor på deras förlovningsdag. Orden, skrivna av en förälskad ung man, lästes nu på den älskades begravning: "... dig jag älskar, älskar endast dig." Vacker musik, bland annat den smärtsamt vackra "Time to say good bye". Fin och varm sammankomst efteråt. Tårarna rinner men jag har en lugn och fin känsla i kroppen. Nu har vi tagit farväl av mormor.

-

Mormor och morfar.

*

Rösta på Rana

Gravida änglar

Koboltblå, marinblå, coelinblå. Gul ockra, rå umbra, bränd sienna. Titanvit. Lackröd, kadmiumröd. Blicken dröjer vid etiketterna på färgtuberna - somliga så gamla och trötta att korken har torkat fast, somliga alldeles oskyldiga och nyinköpta. Igår kväll åkte jag iväg till min målarlya (läs: min mors lägenhet) och fick äntligen tid att färdigställa något som jag påbörjade för flera veckor sedan. - * -

Men det började med ett foto hos Trädgårdsdrömmar: en gravid keramikängel, om vilken Ken skrev att "(hon) brukar stå i vårt vita trädgårdsrum". Jag föll handlöst för henne, och har burit med mig tanken på henne sedan dess. Keramikern Yvonne Järbur har gjort henne efter Carinas önskemål.

Foto: Ken, Trädgårdsdrömmar

De första skisserna hamnade på det papper som låg närmast, i detta fall ett kuvert. Så här nånting tänkte jag mig mina gravida änglaflickor:

Jag började leka med färger. Deras änglalika frodighet började växa fram. Eftersom tavlorna inte var färdiga än, ville jag inte blotta dem i sin helhet, men för ett par veckor sen visade jag upp detta:

Men så igår fick jag äntligen den tid jag behövde för att färdigställa dem. Kanske var mormor med mig och höll lite i penseln när jag drog de sista penseldragen över änglavingarna. Det kändes nästan så. Här är nu mina gravida änglaflickor:

*

Rösta på Rana

Avskedspresent

Min lilla mormor somnade in igår. Jag är så rörd över alla stöttande och fina kommentarer och mejl. Tack!

En tanke: Att en människa, som har levt länge-länge-länge, som alltid har varit frisk och pigg, som i hela sitt liv har varit älskad, som har fått barn och barnbarn och barnsbarnsbarn... Att den människan på sitt hundrade år somnar in - är ingen tragedi. Det är tvärtom så fint som det någonsin kan bli. Som sagt, det är en tanke. Jag lyckas bara inte göra den tanken till min. För det är precis som Mattis i Ronja Rövardotter säger: "Hon fattas mig. Hon har funnits jämt och nu finns hon inte. Hon fattas mig så att det skär i bröstet."

Men jag ska berätta en sak. Många har skrivit så fint till mig om mormor. En av dem är Carina, som fäste min uppmärksamhet på något fantastiskt. Bakgrunden är att min lilla dotter Surrabutt härom dagen var så otröstlig för att hon på förskolan hade glömt kvar en present till mig, nämligen två stenar och två maskrostussar. Carina skrev:

"Även om man inte tror på ett liv efter detta, så tänk på all kärlek som ni delat, all den kärlek kan inte dö, den finns kvar i all evighet. Hon och din mamma har gett dig förmågan att känna kärlek som du gett till din dotter och hon i sin tur plockar 2 maskrosor och 2 stenar till dig. [...] Släng aldrig dom stenarna, lägg dom i din ficka och håll dom i ena handen, och i den andra handen håller du din mormors."

Med de orden ringande i öronen, åkte jag igår kväll iväg för att ta ett sista farväl av mormor. Hon låg där helt stilla, kall och blek. De hade gjort henne så fin: kammat hennes hår, tagit på henne fina kläder, satt en blomma mellan hennes stela fingrar. Jag smekte de kalla, livlösa händerna. "Det här är från Surrabutt" viskade jag. Och inne i hennes stela, knäppta händer gömde jag en av stenarna.

*

Rösta på Rana

Borta

Mormor dog idag. Jag har inga ord.

*

Rösta på Rana

Gråtfest

Nä, hörrni. Dålig dag. Både jag och Mannen är slutkörda efter målarhelgen och pågående städvecka på förskolan, men det är som det ska. Men mötet idag, det där viktiga... En viss Lundell brukar säga "en kniv av nej". Det funkar för mig med. Och när jag kom hem, ringde mamma och sa att mormor inte är kontaktbar längre. Lilla älskade mormor.

*

Rösta på Rana

En stor liten person

Hon har funnits i hela mitt liv.

Hon är den mest charmanta och spirituella person jag känner. Hon har alltid varit nyfiken på det stora och lilla livet. ("Jag ger mig fan på att det är därför hon lever så länge" säger min far.) Hon är humoristisk och kusligt snabbtänkt - den lilla, fina, gamla damen har gång på gång förbluffat mig med sina kvicka infall. Hon är så belevad. Jag har aldrig hört henne höja rösten, aldrig hört henne klaga, aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Min mormor. Född 1908. Hon har levt så länge. Och snart gör hon inte det.

Fram till i julas skötte hon sig helt själv, nittionio år gammal. Sen kom en liten dammöbel - en puff, heter det så? - i vägen för hennes små toffelfötter. Hon berättade efteråt att hon skulle ta ett litet danssteg ("så dumt av mig"). Fallet, lårbenshalsbrottet, avtuppningen, ambulansfärden, operationen, sjukhusvistelsen, komplikationen, Den Stora Tröttheten - var ett faktum. Och nu de sista dagarna har det blivit hastigt sämre.

Jag var och besökte henne igår, tillsammans med min mor. Jag kom dit först. Hon var precis så fågelliknande som jag hade befarat. Jag visste inte ens om hon skulle känna igen mig. Det såg nästan ut som om hon redan hade farit, men hon var kvar. Snabb blick i ögonvrån.

"Det är Rana, mormor!" ropade jag i hennes nästan döva öra. Hon nickade blundande. "Får jag sitta här hos dig? Du kan bara ligga och vila. Får jag hålla så här?" Nick igen. Som att smeka en fågel. Jag höll den lilla smala handen och kämpade med tårarna. Hon försökte säga nåt. "Släpp!" lät det som, vilket gjorde ganska ont i en maktlös dotterdotter. Hon flämtade fram ordet igen. Då hörde jag att ordet hon försökte säga var "trött". Lättnad - hon ville bara förklara för sitt lilla, stora barnbarn varför hon låg där helt utslagen. "Ja, vila du" skrek jag. Sen kom min mor, som var betydligt mer naturlig och glad och vardagligt småpratande än jag.

Mormor var så genomslut att hon domnade bort flera gånger under vårt korta besök. När vi skulle gå, ryckte hon upp sig och vinkade käckt med en hand, som hon knappast orkade lyfta. Och hon, som var så matt att hon nästan inte orkade tala, samlade sina sista krafter och ropade till oss "Tack för besök! Hejhej!".

Jag fulgrinade när vi gick därifrån, men min gamla mormor låg kvar med sin stil, klass och grace. Flaggan i topp, ända till slutet.

-

Min mormor och hennes dotterdotterdotter Surrabutt.

*

Rösta på Rana

Positivt tänkande

Puttar mig själv varsamt åt tänk positivt-hållet. Det funkar aldrig på andras befallning, men om jag slipper ta till stora ord, som jag ändå inte känner nåt för - kan det kanske gå bra. Tre saker som jag glädjer mig åt just nu:

1. Mitt goda kaffe.
2. Att det var mycket lättare att berätta för pappa och farmor om vad som hänt (under isen, jobb from hell, sjukskrivning...) än vad jag trodde. Båda ringde igår och båda visste redan.
3. Ungarnas kommentarer. Surrabutt sa igår kväll, när hon trodde att jag ville att hon skulle lägga sig på alla gosedjuren: men mamma, man kan inte ligga på sina vänner, jag får ligga här bredvid... HI-LENG-KELL (= helt enkelt; ordet uttalat med koncentration och förväntansfull stolthet). Och så lille Brottarn, som brutalt kapar slutvokalen på alla sina verb. När han ser en buss, när han bygger sina torn, när hittar en halv kaka under bordet - viftar han med sina små armar, pekar och skriker i glädje: koll, koll, koll!!!

Det får räcka. Mer har jag inte täckning för just nu. Förstå - jag hittar lätt ytterligare trettio saker som jag borde vara glad åt, men som jag just nu inte känner uppriktig glädje inför. Och framkrystade, icke-autentiska glädjeyttringar gör mig skitdeprimerad.

Farmor har koll

Så oväntat skönt att bli ömsint näpsad av sin farmor. Jag var hos henne igår. Vi hade tjejkväll utan vare sig småungar eller fyrtiotalister. Bara hon och jag, farmor-mat och en flaska vin. Pratade om väsentligheter och skitsaker. Erbjöd mig ladda ner hennes musikaliska favoriter och bränna dem åt henne (jaaaa, jag har precis lärt mig hur man gör).

Jag: du kanske vill ha nåt av... säg Thore Skoman?

Farmor: ja, han har ju gjort massor av fina bitar.

Jag (babbligt SAMT sjungande): mmm, själv kan jag typ bara Gulligullan Koko Som En Gök...

Farmor (med snett flin): det var Jockmocks-Jocke.

Rynkor skräms inte

Idag tog jag med mig lilla Surrabutt, 3 år, på en åktur för att överlämna klappar till dem som vi inte träffar förrän efter jul (tack, är själv rätt imponerad av framförhållningen). Jag bävade lite för besöket hos mormorsmor, 99 år. Hon är fortfarande ungdomligt spirituell, men let's face it - hon ser verkligen gammal ut. Hon låg där som en liten sparv i en gigantisk säng, plockade med sina små papperslappar och frågde samma sak fem gånger.

På väg därifrån frågade jag Surrabutt om hon tyckte att det hade varit lite läskigt eller konstigt att träffa mormorsmor. Hon svarade överseende "men mamma, gamla människor är inte farliga" och sen lite mer uppfordrande "jag tycker om gamla männsikor; det gör du med".