Typisk bananfärg?

Vi läser Vem är borta? av Stina Wirsén, och njuter av hennes grymt sköna illustrationer.

*

Wirsén: Det finns så många bananer. Vilka är bäst? Några är gröna, andra är gula.

Lille Brottarn (ivrigt): Det finns bruna bananer också!

Surrabutt: Men det tycker jag inte om.

Jag: Vet ni vem som gillar bruna bananer?

Surrabutt (andäktigt): Nä..?

Jag: Mormor! Hehe. Och vet ni vem som gillar gröna bananer?

Surrabutt: Nä..?

Jag: Morfar!

Surrabutt: Jag gillar bara gula bananer! Och gröna!

Lille Brottarn (med myndig röst): Jag gillar bara oranga bananer!

*

Nähä..? Orange? Verkligen?

Bilder: Lille Brottarn gillar ORANGE.

Rösta på Rana

Jag ser dig när du sover

Du ligger tätt intill mig

Din hud är mjuk och varm

Jag känner sådan lycka

Att ha dig i min famn

-

ur Jag ser dig när du sover av Lisa Glans

Bild: Surrabutt och Rana.

Rösta på Rana

På spår igen

Sedan i måndags har jag inget jobb. I måndags borde jag verkligen ha gått raka vägen till Arbetsförmedlingen och skrivit in mig. Det gjorde jag inte. Jag har inte pallat.

På ytan fungerar jag. Jag har till och med kastat ut ett par inlägg här som har varit käcka eller putslustiga. Men inuti har jag befunnit mig i ett märkligt ingenmansland, ett slags vakuum. Jag har inte grinat och deppat, men känt mig apatisk. Avstängd. Jag har psykat väggarna tills de har ropat "vad fan glor du på?" till mig. Jag har inte ens berättat för Mannen att jag inte skrivit in mig på AF. Hade han frågat, hade jag berättat. Men han har inte frågat. Han tror väl att han har gift sig med en normal människa.

Men idag gjorde jag mig fin och åkte och skrev in mig. "Från och med idag står jag till arbetsmarknadens förfogande" deklarerade jag. Gudarna ska veta att jag inte har gjort det tidigare denna vecka. Och så flirtade jag lite med arbetsförmedlaren. Sen satte jag mig på ett fik och njöt av en latte och några tydliga ord av älsklingen Kallifatides. Sen åkte jag hem, tackade ja till en restplats på en spännande kvällskurs på högskolan och gjorde ännu en megagigantisk latte. Och sen vred jag upp stereon på högsta volym och sjöng (läs: vrålade) en duett med Nordman. Och det är helt sant att jag en liten stund kände mig alldeles lycklig och inte alls avstängd.

*

Rösta på Rana

I min bokhylla

Malin med den fina bloggen Mammapappabarn har givit mig en litterär utmaning: Vilken författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Den frågan är ställd till rätt person - tycker jag själv. Jag läser inte många nya böcker. Däremot läser jag gärna om en älskad bok igen och igen och igen. Det har blivit samma sak med författare. Jag upptäcker inte många nya förmågor. Men jag har ett fyrtiotal älsklingar, och slukar gärna allt de skriver (slukar var kanske att ta i; jag är trots allt småbarnsmor). Därför finns det i min bokhylla många böcker men relativt få författare.

Fråga: Vilken författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Svar: Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren, Pär Lagerkvist, Jan Fridegård, Tarjei Vesaas, Wilhelm Moberg. Dessa gubbar är mina absoluta favoriter - tillsammans med Hjalmar Söderberg, men hans romaner är ju inte så många.

Jag utmanar de litterära bloggerskorna Anna med Jensens tankar, Kajsa med Kajsas, Kajsa med Radhustankar och Anna med Min resa - och alla andra som vill ha en litterär utmaning utan att jag hade koll på det.

Bild: en älskling - Theodor Kallifatides.

*

Rösta på Rana

Hur ser en sifaka ut?

Jag stressar runt och försöker göra mig snygg; snart ska jag springa till bussen. Genom bruset från tandborste och hårfön, hör jag plötsligt en liten klar pojkröst: "Sifaka, chimpans, gorilla..." Jag spetsar öronen och smyger upp bakom Lilla Brottarn. Mitt på golvet, med en av husets stora djurböcker i famnen, sitter han djupt koncentrerad. Liten tvååring, som inte pratar rent än, sitter och artar det ena konstiga djuret efter det andra: "thomsongasell, större kuuuudo, impala, tjockhornsfår..."

Jag har närt en liten fältbiolog vid min barm.

*

Rösta på Rana

Att läsa

Fyraårskontroll med Surrabutt. Lille Brottarn (2 år) är med. Varför ballar såna där kontroller alltid ur? När BVC-syster Svetlana frågar om Surrabutt kan räkna till tre, hasplar Lille Brottarn snabbt ur sig "en tå te". Och när Svetlana strängt säger "Så - rita en gubbe till Svetlana", så vägrar Surrabutt och vill istället bara skriva.

Båda ungarna gillar bokstäver. Surrabutt ljudar och läser överallt där det ges möjlighet. Lille Brottarn läser också, men på sitt eget lilla sätt. När boken är slut, vänder han blad och läser:

Lille Brottarn (ljudar): SSS - LLL - UUU - T! Står "bajs"!

Jag: "Slut" står det, gubben.

Lille Brottarn (förorättad): Nej, inte "slut"! Står "bajs" faktis!!

*

Rösta på Rana

Madonna med knyte

Den här dikten läste min älskade farmor i samband med både Surrabutts och Lille Brottarns namngivning:

LYCKANS MINUT

*

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjädrarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick?

*

Vad är det för tid,

vad är det för år,

vem är jag,

vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn?

*

Jag lever, jag lever!

På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst miljoner år

på denna enda minut.

*

(Erik Lindorm)

Jag kom att tänka på den nu när min Madonna med knyte är färdig. Nu får hon och hennes lilla plutt flytta ut till till sina vänner i galleriet.

Bild: Madonna med knyte, akryl, 60 cm x 10 cm.

*

Rösta på Rana

Böcker

Jag är en sådan person som hellre läser en bok femtio gånger än femtio böcker.

ur "84 Charing Cross Road, Brev till en bokhandel" av Helene Hanff.

*

Det fanns en tid då jag bara läste, läste, läste. Alltid en bok nertryckt i handväskan. Stammis på antikvariat, bibliotek och bokhandel. Jadå, ni gissar rätt, det var Tiden Före Barnen.

Jag har fått en bokutmaning av Trollmor. Roligt och lite bitterljuvt, eftersom jag sällan sitter med en bok nu för tiden.

1. Vilken bok läste du senast? "Det andra målet" av Jonas Karlsson.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? "Barbapapa" eller vad som helst som Lilla Brottarn trycker i mina hand.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Ganska jämnt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv? Nej. "Hurra häften"?? Om man blir så glad över att den snart är slut - varför läsa den överhuvudtaget?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? Det varierar.

6. När blir en bok för lång? För "lång" vet jag inte om den kan bli. Dock för tråkig eller för dålig - bara att slänga ifrån sig i så fall.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Nej.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Men... så känner jag sällan. Folk har så olika smak. Vissa av mina älsklingsförfattare kanske andra tycker är mossiga. Och de där superspännande bästsäljarna, som en del tycker är såååå bra, tycker jag ofta är skitdåligt skrivna.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp? Det finns inget som är så lätt. Jag läser ju för upplevelsens skull, inte för att vara duktig och stå ut - eller att få det avklarat. Jag har inte mitt liv till det priset att jag kan lägga ner en enda timme på en läsupplevelse som inte ger något.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls? Klassikerna är nog överrepresenterade; har fyndat så himla många pärlor på loppis genom åren. Vad finns inte? Jag har inga deckare utom "Tre små mästare" av Kerstin Ekman. Om den nu kvalar in om deckare...

Nu utmanar jag:

Anna - Jensens tankar (när din skärmavvänjning är över)

Kajsa - Kajsas

Maria - Marias rum

Anna - Min resa

Nettan - Nettans blogg

Alla bokälskare som vill är förstås välkomna att haka på utmaningen!

*

Rösta på Rana

Dotter

Att ha en liten flicka innebär tusen källor till glädje. Med Märta Tikkanens ord: "du i mig och jag i dig, vi båda, sak samma hur olika vi än kan vara [...] ändå vet vi båda genast, bottnar i varandras kvinnovärldar, din är ett dygn gammal, min är åttatusen gånger äldre, ändå vet vi, känner vi varandra bortom överraskningar och oväntade svängar, ändå är det alltid vi långt in i döden och långt efter döden, alltid nära" (ur: Rödluvan, 1986).

Ja, så många källor till glädje. En av dessa är att fläta in små band i hennes blonda hår. Så enkelt kan det också vara.

*

Rösta på Rana

Avskedspresent

Min lilla mormor somnade in igår. Jag är så rörd över alla stöttande och fina kommentarer och mejl. Tack!

En tanke: Att en människa, som har levt länge-länge-länge, som alltid har varit frisk och pigg, som i hela sitt liv har varit älskad, som har fått barn och barnbarn och barnsbarnsbarn... Att den människan på sitt hundrade år somnar in - är ingen tragedi. Det är tvärtom så fint som det någonsin kan bli. Som sagt, det är en tanke. Jag lyckas bara inte göra den tanken till min. För det är precis som Mattis i Ronja Rövardotter säger: "Hon fattas mig. Hon har funnits jämt och nu finns hon inte. Hon fattas mig så att det skär i bröstet."

Men jag ska berätta en sak. Många har skrivit så fint till mig om mormor. En av dem är Carina, som fäste min uppmärksamhet på något fantastiskt. Bakgrunden är att min lilla dotter Surrabutt härom dagen var så otröstlig för att hon på förskolan hade glömt kvar en present till mig, nämligen två stenar och två maskrostussar. Carina skrev:

"Även om man inte tror på ett liv efter detta, så tänk på all kärlek som ni delat, all den kärlek kan inte dö, den finns kvar i all evighet. Hon och din mamma har gett dig förmågan att känna kärlek som du gett till din dotter och hon i sin tur plockar 2 maskrosor och 2 stenar till dig. [...] Släng aldrig dom stenarna, lägg dom i din ficka och håll dom i ena handen, och i den andra handen håller du din mormors."

Med de orden ringande i öronen, åkte jag igår kväll iväg för att ta ett sista farväl av mormor. Hon låg där helt stilla, kall och blek. De hade gjort henne så fin: kammat hennes hår, tagit på henne fina kläder, satt en blomma mellan hennes stela fingrar. Jag smekte de kalla, livlösa händerna. "Det här är från Surrabutt" viskade jag. Och inne i hennes stela, knäppta händer gömde jag en av stenarna.

*

Rösta på Rana

Tiden tog ett skutt

För inte så länge sen ammade jag den första och hade den andra i magen. För inte så länge sen läste jag sagor för den första medan jag ammade den andra. För inte så länge sen bytte jag blöjor i stereo. För inte så länge sen hade jag den första på höften och samtidigt den andra i bärselen. Det kändes som om jag alltid hade minst en unge PÅ mig.

Men nu, endast ett ögonblick och dryga året senare, är jag ensam i köket och hör kvittrande små röster från barnkammaren. Surrabutt läser sagor för Lille Brottarn. Modershjärtat blir hett och mjukt när jag hör hur storasyster förklarar kluriga detaljer för sin koncentrerade lillebror. Och jag tänker häpet: de klarar sig själva..!

*

Rösta på Rana

Från en sängkant

Det kom ett sms från brorsan:

"Läser en bok. Somna utan gråt heter den. Kan bara inte koncentrera mig för allt skrik från spjälsängen."

*

Rösta på Rana

Gästbloggare: Boye

Till någon som är mycket ung

*

Späda nymåne,

vita nymåne,

blekskimrande låga, tänd

i nattens vida rum,

*

skira blåvinge,

sköra blåvinge,

yrvaken och väntansspänd

då skymningen faller ljum,

*

spröda blomklocka,

klara blomklocka,

glasbräckliga flarn,

*

alf och vårväsen,

sylf och vårväsen -

lycka må ske dig, barn!

*

ur Härdarna av Karin Boye

Trädgårdens rum - moa-ha-ha

Vi har en trädgård. Den är som den är. Vacker här och där (kommer att bli till våren, that is) och en örtagård med fler sorters örter än en nybörjarkryddmupp brukar ha. Det var de fina bitarna; resten är sorgebarn som vi skippar just nu. Igår råkade jag låna Trädgårdens rum av Christel Kvant och Heidi Palmgren. Vackra bilder. Välskriven, förstås. En sammanfattning av den skulle kunna låta så här: "Glöm pyntet tills du fixat helheten". Eller "Tänk först, gör sen, pucko". Eller "Jaså, du har anlagt rabatter utan en tanke på helhetsperspektivet, du borde fanimig skjutas, ditt äckel".

När jag började läsa, var jag ivrigt kunskapstörstande. Jag förstod vad som avsågs med trädgårdens väggar och rum, helhetstanken och hela kittet. Det är bara det att nånstans på vägen förvandlades ljusgrön inspiration och vårlust till mörkbrun hopplöshet. Jag kan gott lägga till att det inte är författarnas fel. Så här nånting såg min tankekedja ut: vad fint det skulle kunna bli - vad mycket som jag inte trivs med - det där kommer vi aldrig orka eller ha råd med - och det allra värsta: jag vill ju ändå kanske inte ens bo här.

Ta-da.

En dotter och en son

Jag har en dotter och en son. En av varje sort - vilken fröjd. Jag älskar dem båda mer än livet, men jag älskar dem på olika sätt. Jag kan inte beskriva skillnaden, men det kan Märta Tikkanen:

"varför är det olika från början, lika intensivt och lika oerhört men annorlunda

varför detta kända och igenkännande med en flickvalp, du i mig och jag i dig, vi båda, sak samma hur olika vi än kan vara [...] ändå vet vi båda genast, bottnar i varandras kvinnovärldar, din är ett dygn gammal, min är åttatusen gånger äldre, ändå vet vi, känner vi varandra bortom överraskningar och oväntade svängar, ändå är det alltid vi långt in i döden och långt efter döden, alltid nära [...]

medan allt är främmande och obekant och okänt, farligt fascinerande och hotande med nya horisonter, fjärran utmanande världar som hon äntligen ska kunna få en inblick i, aldrig fatta helt men kanske ändå nångång ana vad som rör sig i män [...] när hon möter blicken från en nyfödd pojkvalp, redan djupt förälskad, tusen band som aldrig brister mellan hennes pojkvalpar och henne hur de än beter sig, stövlar fram och luktar och har ljud och tusen krav och våldsamhet och föga hänsyn, och sin ömhet, och sin tillit

hon älskar dem besinningslöst och häftigt

som hon genast älskar sina flickvalpar, inte mer och heller inte mindre men fullständigt annorlunda genast från den allra första stunden, varför?"

Ur: Rödluvan av Märta Tikkanen (1986)

Blygsammare krav

För fyra år sedan uppskattade jag

• en flott middag med många rätter
• en maratonvideokväll (minst tre filmer i streck)
• att få tid att läsa en älskad roman från pärm till pärm.

Nu uppskattar jag

• att äta varm mat utan att behöva byta bajsblöjor mellan tuggorna
• att hinna lägga ungarna innan Let's dance börjar
• att hinna skumma DN innan Lille Brottarn har gjort strimlor av den.

Det kan man undra

"Min mormor var en mycket religiös människa. Icke desto mindre var hon grov i munnen. Jag minns en gång då man i hennes kök pratade om en kvinna som hade lämnat sin man och följt en annan.

'Varför det?' sade mormor. 'Luktade hans fjärtar bättre?'"

Ur: Afrodites tårar av Theodor Kallifadides