Asymmetrisk frisyr

"Jag har inga egna idéer alls. Jag gör bara precis som du säger."

Sweet. Det är precis därför jag sätter en sax i händerna på min gode vän Hansolo och låter honom klippa fram denna asymmetriska frilla efter mina skisser. Blicken är läskig, men skit i det. Ni förstår väl att det är skönt med en ny frisyr. Och det är inte lika drastiskt som en tatuering...

Rösta på Rana

Nyfärgad

Ja. Det är verkligen så. Allt blir lite bättre när man är apsnygg i håret. Blåsvart heter färgen.

Rösta på Rana

Funkar

"Och sådan leda bryter ner en bra frisyr" sjunger Winnerbäck, som jag har citerat rätt friskt här på bloggen den senaste tiden.

Men det är ju sant. Så jag färgade håret blåsvart och bad vännen Hansolo (tack!) att klippa mig igen. Att vara så här apsnygg i håret löser ingenting. Men det lindrar.

Skit samma om det låter ytligt. För ni vet ju vad man säger. Allt som funkar funkar.

Rösta på Rana

Pärlor

Barnkalas för Surrabutt igår. Hon önskade sig - och fick - massor av pärlor. Och det innebar att jag strax senare fick massor av halsband och armband. Tack, min flicka.

Rösta på Rana

Tiara

Stort vitt kuvert i famnen på en liten flicka. "Är det till mig..?" utbrister hon förtjust. Så får hon fram den, tiaran. Prinsesstiaran, älvtiaran, skogstiaran, sagotiaran. Lille Brottarn blir inom loppet av en nano först jättearg att den inte är till honom och sen jätteglad att han får rita på kuvertet. Och Surrabutt sitter med tiaran i famnen och säger ett andlöst "nämen...".

Tusen tack, du generösa pärlbesatta människa. Surrabutt hälsar att hon blev "supersupersuperglad".

Rösta på Rana

Vackra gåvor till de små

Donnan Pärlbesatt hade gjort en styrkeamulett åt mig i form av en pärlmuff. Den ser ut som en farligt delikat (läs: giftig) blomma och jag är så glad åt den. Pärlbesatt/muffmakerskan och jag träffades och tycke uppstod. Ungarna var med och tyckte att "den var flickan var så snäll".

-

Efteråt frågade Pärlbesatt vad Surrabutt hade för älsklingsfärger. Svar: "grönt som är blankt, rosa som är blankt, ljuslila som är blankt, gult som är blankt..." Ni fattar. Att Lille Brottarns älsklingsfärg var orange hade redan framgått.

Sen kom ett paket till ungarna: till Surrabutt ett halsband med precis hennes älsklingsfärger och till Lille Brottarn en ORANGE. Otroligt rart! Ungarna kunde inte fatta att den där snälla flickan hade gjort så fina smycken bara åt dem! Tack söta, söta du!

Bild: Surrabutt med sitt halsband av blanka älsklingar och Lille Brottarn med sin ORANGE.

Rösta på Rana

Pärlmuff

Jag såg de här underbara pärlmuffarna hos Pärlbesatt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kände direkt att jag bara måste ha en.

Bilderna är lånade från Pärlbesatt.

Efter att hon noggrant hört sig för om mina önskemål om storlek, köttighet (!) och färger, gjorde hon den här fantastiska muffen till mig. Jag är så glad. Den är min styrkeamulett. Tack, tack, kära muffmakerska!

Jag träffade henne häromdan. På grund av lite sköna missförstånd var jag helt säker på att hon skulle vara jamaicanska. När jag hade kommit över att hon inte var svart, såg jag hur vacker hon var. Jag blev inte mindre såld på henne när hon var en ängel mot mina ungar och dessutom gav mig den vackraste av komplimanger. Tack, raring, din röv är också skitsnygg. Om än inte lika bred som min.

Bild: Rana med sin styrkeamulett (och breda röv).

-

Rösta på Rana

Kusin Cool

Häromdan passade jag lilla Kusin D och stora Kusin Cool. Eller om de passade mig. Lille D var så mjuk och ljuvlig som bara en bebis på nio månader kan vara. Och Kusin Cool - jag var inte beredd på att en åttaårig flickunge skulle sätta mig på plats gång på gång.

-

Scen1:

Jag (delar ut glassar): Gud vad mysigt vi har nu.

Kusin Cool: Varför säger du att allt är så mysigt hela tiden?

Jag (osäkert): Nä... Gör jag det?

Kusin Cool: Ja, det gör du. Du säger att det är mysigt att vi är här, mysigt att sitta på filten, mysigt att äta glass...

Jag (asgarvar): Erkänner! Skyldig!

-

Scen 2:

Solen gassar, och jag smörjer in fyra ungar med fet solkräm.

Jag (om den överflödiga krämen i mina handflator): Det här vill inte jag ha!

Kusin Cool: Varför ska inte du smörja in dig?

Jag (svamlande): För att jag vill bli brun! Och du vet... barn har ju känsligare hud än vuxna också.

Solen (går i moln).

Jag (drar en lättnadens suck): Gud vad skönt med lite skugga!

Kusin Cool (blixtsnabbt och med ett flin): Jag trodde du ville bli brun..?

-

Sen har vi skönhetssalong. Surrabutt vill bli sminkad till en drottning, Kusin Cool till en fin tant och Lille Brottarn till en snögubbe. Vi har det sååå mysigt.

Bild: Kusin Cool: "Faster Rana, varför säger du 'mysig' hela tiden?"

Rösta på Rana

Svart

Mannen började jobba idag efter tre veckors semester. Ungarna och jag är hemma. Det är lika bra att ögonblickligen göra klart för honom vem som sätter dagordningen här hemma från och med idag. Inga fler turer till Bauhaus eller Hornbach.

Häromdan färgade jag håret svart. Idag var det ungarnas tur. När maken kom hem tittade han på dem och lyckades hålla inne med de värsta invektiven. Sen kom det.

Mannen (något pressad): Men det är inte permanentfärg, va?

Jag: Jo.

Mannen (något osäkert): Haha.

Efter några minuter var han i alla fall tvungen att fråga: "Men du skämtar, va?" Haha, säger jag med. Nu är det mamma som har semester.

Bild: Surrabutt och Lille Brottarn med svarta slingor.

Rösta på Rana

Nyfärgad

Jag erkänner att det är lite bakvänt: det naturliga känns fel och det onaturliga känns rätt.

Mitt hår är alltid svart - alltid, alltid. Det är inte min naturliga färg, givetvis. Jag blir störd när det bruna kommer fram igen. Jag stör mig på det ett antal veckor. Sen färgar jag det kolsvart eller blåsvart igen. Stor lättnad!

Det är en ytlig glädje, men jag tar emot den ändå. Nu är jag äntligen svartskalle igen.

-

Rösta på Rana

Ytlig hårapport

Fem gånger har jag träffat henne, den ljuvliga Annalunda-Annie. Fyra av dessa har hon klippt mig. Och supersnyggt har det blivit varje gång, eftersom Annie är en kvinna som kan sina grejer. Men igår, när jag drabbades av akut jag måste klippa håret nuuu-desperation, var hon inte tillstädes. Hon bor ju i Småland, gubevars.

Tillstädes var däremot vännen Hansolo. Att jag var desperat är uppenbart. Hansolo är nämligen känd för att klippa håret på folk med hjälp av snören samt att en gång rakat en motorväg i en kompis hår när han skulle ha trimmat det. Ändå bad jag honom.

Med mina noggranna instruktioner ringande i öronen samt med ett antal skisser på den önskade frisyren framför sig, skred han till verket. Min plan var följande. Ber jag en ovan kille att klippa mig, kommer han att göra exakt som jag beskriver: kort här, långt där, den här vinkeln, den här kurvan, det här snittet. När jag berättade om planen, höll han med. "Ja visst, jag har inga som helst egna idéer!" Bra, exakt vad jag ville höra.

Trots att han blötte ner håret med hjälp av ungarnas leriga vattenkanna (och hällde ett antal liter innanför tunikan) -

Trots att han använde en påsförslutare som hårklämma -

Trots dialoger som dessa:

Hansolo: Vilket grepp jag har; jag känner mig så proffsig.

Jag: Håller du saxen och kammen i samma hand, eller vad?

Hansolo: Nä, jag håller bara i saxen och så klipper jag - det känns så proffsigt.

Trots det, alltså -

Det blev superbra. En sån fånig ytlig grej, egentligen. Men jag är så nöjd med att vara riktigt fin i håret. Nu ska jag bara färga det svart; sen är det helt perfekt.

Bild: Hansolo med värsta proffsgreppet.

Rösta på Rana

Närmare himlen

Till skillnad från mina mer flärdfulla medsystrar, har jag ingen koll på skor. Jag har förstått att det finns människor som tittar på andras skor. Inte jag; jag tittar ju inte ens på mina egna. Halva våren har jag gått med leriga vinterkängor, och sen dess har jag glidit fram i trasiga gympaskor.

Men nu är sommaren här och plötsligt har jag lust att vara flärdfull och vacker. Idag köpte jag två par riktigt högklackade skor. För runda vader och lår blir mer välformade med högklackat (har jag hört), hållningen blir snyggare (har jag hört) och dessutom skickas jag dryga decimetern närmare himlen (har jag räknat ut).

Klapperi-klapperi-klapp. Och jag vinglar inte ens.

Bild: en av fyra nya pjuck.

*

Rösta på Rana

Jeanshäck

Jag har inga skrupler när det gäller att smyga upp bakom människor och ta bilder av dem i smyg. Inte när man är gift med människan i fråga. Och inte när människan i fråga är så här uppenbart nöjd med det senaste jeansköpet.

*

Rösta på Rana

Blomma bakom örat

Så här fin är Surrabutt när hennes mamma fyller år. Imorgon blir det midsommarkrans; idag är det födelsedagsblomma.

Bild: en blomma med en blomma.

*

Rösta på Rana

Röda naglar

Litet barn med ögoninflammation. Det betyder frisk unge hemma från förskolan. Och det betyder mamma som betar av aktiviteter: måla, plantera, bygga koja, leta mask, leka kurragömma, städa, klippa, klistra, bada, springa, klä ut sig. Nu har turen kommit till detta:

Men vem är det? Sonen förstås.

*

Rösta på Rana

Stryktipset

Mannen i morse, jäktad och sen: "Älskling, kan inte du stryka en skjorta åt mig?"

Jag lystrar och häpnar. Inte över klichén, för genom åren har han definitivt strukit mer åt mig än jag åt honom. Men de två gånger (på arton år) som jag har strukit en skjorta åt honom, har han strukit om den efteråt. Hur bra känns det? Jag påminde honom om detta medan jag tog mig an uppgiften.

Jag: Vi vet båda att du kommer att stryka om den efteråt.

Mannen (ropar från duschen): Nejdå. Men ta först ärmarna, sen baksidan, sist framsidan.

Jag (himlar med ögonen): M-hm. Men du ska få ett stryktips som spar lite tid.

Mannen (visar inte tillbörlig tacksamhet): Va?

Jag: Det är ju helt onödigt att stryka skjortan här nere; det är ju instoppat i brallerna.

Mannen (orolig): Klart du måste stryka hela.

Jag: Ja ja. Men vad är det för mening?

Mannen: Om skjortan åker upp så får den ju inte vara skrynklig nertill, fattar du väl.

Jag: Åker upp! Hur ofta springer du runt och drar upp skjortan på kontoret och visar rutorna?

Mannen (kliver ur duschen): Precis. Är du redan klar? Fan, vad du är snabb.

Han tar emot skjortan, som jag med en stolt gest räcker över. Han tittar på den. Och så stryker han om den.

Bild: ett annat slags stryktips.

*

Rösta på Rana

Kärleksfullt dissad

Jag tror ungen har diplomatiska talanger. Jag står och provar en svart tunika. Det är ett favoritplagg, men nu ser jag att den börjar bli urtvättad. Jag speglar mig, är det okej att ha i plugget, hur urtvättad ser den ut egentligen? Surrabutt följer mig med blicken och kommer att dissa min tunika på ett synnerligen behagligt sätt.

Surrabutt: Mamma, vad söt du är.

Jag: Tack min plutt, vad snäll du är.

Surrabutt: Du passar verkligen jättefint i LJUSSVART.

*

Rösta på Rana

BH:n blommar

Det här var inte bra.

Jag håller ju på och gå ner i vikt. Det är en bra sak. Tolv kilo sen 1 december. Jag har tacksamt och förundrat noterat att det är på rätt ställen som Rana har försvunnit.

(Och så börjar vi tala om oss själva i tredje person - hyfsat psykigt. Men herre gud, nu talar jag om mig själv som "vi" - visserligen i första person, men i pluralis! Knappast bättre!!! Ursäkta mig, jag kommer från ämnet.)

Det är magen som ryker, tack så mycket, midjan som blir slankare, tack så mycket. Men just precis idag upptäcker jag det: BH:n är ta mig sjutton för stor. Det måste ha kommit över natten. Det här var inte bra.

Som tur är finns det bra användningsområden för urbantade BH:ar.

*

Rösta på Rana

Snedtändning

Jag är en fridsam själ, en vit flagga, en kvinnoblomma. Men ibland tänder jag så vanvettigt snett. Oftare på saker än på personer - sannolikt för att de inte gapar tillbaka. Om det kanske Freud och grabbarna har en del att säga (om förskjutning och så vidare) men det struntar vi i nu. Ett burklock som vägrar lossna, ett säkerhetsbälte som krånglar, datorn som segar sig, en knut som inte går upp... Jag kan bli helt skogstokig.

Härom dan skulle jag vässa en kajalpenna över toan. Det var tidigt på morgonen och jag gick praktiskt taget i sömnen. Jag minns att jag tänkte "nu får jag varken tappa pennan eller locket". Vad händer? Givetvis tappar jag vässaren istället. Då blev jag så förbannad så att jag ögonblickligen - helt utan logik - spolade ner den. Se där en liten arla snedtändning i hela sin poetiska skönhet.

Men sen fick jag en ny vässare av Mannen. Den ska jag inte spola ner.

*

Rösta på Rana

Mindre av Rana

Åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid.

Bakgrund: Jag är inte känd för min hälsosamma livsstil. Vadå mat? Vadå träna? När vissa mopsiga kollegor skanderar "frukosten är dagens viktigaste mål", tar jag en enorm latte som frukost och har det bra. När Mannen tjurar över att söndagsmiddagen är fyra sekunder försenad, säger jag "men gud, jag har glömt att äta lunch idag igen". Varpå Mannen mulnar ihop ännu mer. (Hahaha, bara jag tänker på hur omotiverat provocerad han blir av sånt, blir jag på gott humör.) Och när chefen muppar iväg på spinningpass efter spinningpass, hör jag mig själv ropa "jädra hurtbulle" efter honom. Och han slänger tillbaka ett flin och säger "äsch, det är ju bara det femte passet den här veckan".

Nån benhård karaktär är jag inte heller känd för. "Jag börjar banta efter den här bullen" har mer varit min melodi. Eller som en god väns farmor sa: "Jag bantar idag, så jag tar bara två wienerbröd."

Men så hände nåt. I slutet av november bestämde jag mig. Inget sött (enda undantaget är glögg) och bara pyttesmå portioner för Rana från och med nu. "Jag ska bli den enda människan i Sverige som går ner i vikt över jul!" utbrast jag med klädsam ödmjukhet. Och sen i slutet av november har jag innehaft Södertörns vassaste karaktär. Vänner, min moraliska styrka är av flinta. Tro det eller ej, men på hela december har jag bara ätit en enda lussebulle och fem små lakritsknäck. Inget annat mumselimums. Ingen efterrätt, ingen kaka, ingen bulle, ingen marsipan, ingen glass, ingen ischoklad, inga praliner på hela julen. Jag är så imponerad av mig själv så det är larvigt. Hur går det då? Jo tack. Jag har gått ner sju kilo och brallorna flaxar runt midjan.

Som sagt: åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid. Jobbet ryker all världens väg. Ekonomi och sysselsättning och husköp och vägval och barnens skola är vita fläckar på framtidskartan. Men jag går ner i vikt i alla fall.

Jag måste bara klä i ord ett minne som alltid stiger fram, när ämnet viktminskning kommer på tal. Jag gick på Viktväktarna, och längst fram stod en donna som skulle peppa oss. Hon var smal som en gammal åra, vevade amerikanskt med händerna och skrek i extas till alla runda kvinnor i pupliken: "Vi kommer bli smala som trådar, allesamman!!!" Hon ville väl höra ett rungande "JA" men möttes bara av tysta, avundsjuka blickar. Hahaha. Jag vet inte varför min hjärna tar upp plats med det minnet.

Nu får ni ursäkta mig, jag har ett par brallor att sy in.

*

Rösta på Rana