Taggar

Den här kursen jag går är förbannat trevlig. Nu har jag byggt en hemsida. Fatta, byggt! Inte med hjälp av mallar. Inte med hjälp av Dreamweaver. Jag har byggt den från grunden med xhtml-taggar och CSS:er. Snygg blev den inte, men allt funkar. Länkar, undersidor, lay out, rubbet. Jag är så imponerad av mig själv att det nästan är stötande. Men just nu kan jag behöva det.

För att förtydliga - det är inte såna här taggar jag har jobbat med:

Utan såna här:

*

Rösta på Rana

Bokstavligt eller bildligt

Ibland är det inte självklart om nånting ska förstås bokstavligt eller bildligt. Som lingvist skulle jag gärna skriva en uppsats (till...) om detta, men nu får det bara stå där. Och så vill jag gärna illustrera med en dialog från imorse.

Mannen: Jag råkade krascha den externa hårddisken.

Jag (ids inte tycka att det är konstigt): Jaha, hur då?

Mannen: Eh, du vet...

Jag: Du skulle installera nåt nytt häftigt program eller vad?

Mannen: Nej, jag kraschade den. Mot golvet.

*

Rösta på Rana

Bevattningskonst

Efter att ha bott här i fyra år, har vi äntligen rinnande vatten i trädgården. En rörmokare var här igår och installerade en utkastare (som jag fick lära mig att det heter). Det var verkligen på tiden att sluta springa med leriga vattenkannor och petflaskor mellan rabatterna och badrummet. Alltså, verkligen. Jag ska ju liksom föreställa trädgårdsmänniska. Pinsamt.

Naturligtvis hade vi ingen slang som passade till nya, fina utkastaren - märkte jag imorse. Men herre gud, vad begär ni, ett steg i taget. Det kändes i alla fall som en triumf att stå utomhus och fylla kannorna, medan vattnet stänkte på mig och kidsen. Och så vattnade vi. "Tänk att de gör en insats på riktigt" tänkte jag förundrad. Men sen såg jag att Surrabutt vattnade uteslutande på stenar, och Lille Brottarn sina egna ben, under häpna utrop: "Vatten! Byssorna! Bött!" I sanning säger jag eder: en annan trädgårdsidyll önskar jag mig icke.

*

Rösta på Rana

Inte jätteteknisk

Jag tror att barnsdomsvänninan är på ingång, när hon plötsligt ringer: "Jag kan inte komma. Bensinen är slut." Jag frågar henne var hon är (var har stackarn fått motorstopp, tänker jag). Hon svarar kort: "På macken." Eh, okej..? Det visar sig att hon inte får upp tanklocket, eftersom hon aldrig hade tankat den bil som hon har kört runt med ett halvår.

Nu skulle man kunna göra sig lustig över detta, och det gjorde jag också en kort stund. Tills jag kom på att själv gick jag runt hela onsdagen och väntade på att strömmen - som hade gått - skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Iställer ringde Mannen på mobilen: "Larmfirman ringde. De säger att vår kyl och frys har varit avstängd flera timmar." (Hur fan visste de det?) "Men skojar du, det är ju liksom strömavbrott" utbrast jag. "Du har väl kollat jordfelsbrytaren..?" frågade han med en röst som lät mer hotfull än kärleksfull. Mitt svar var lika kort som begåvat: "Va?" Tre sekunder senare var huset återigen ljust och lätt brummande.

Och barndomsväninnan, då? Hon kom ändå. Hennes pappa kunde berätta hur man öppnade tanklocket.

*

Rösta på Rana

Olika tekniker

Efter en dags fixande och grejande och handhavande med två små snoriga ungar, drog jag mig igår kväll undan, för att stjäla mig femton minuters tid med mig själv och min bok. Mannens så kallade musik dunkade i hela huset och en stor person och två små dito löpte kärleksfull amok med varandra. Jag hade lekt hela dagen och hade för stunden definitivt lekt klart. Jag sökte upp husets tystaste hörn och försjönk så snabbt jag kunde i texten.

Snart flockades de små omkring, vilket var hyfsat oförklarligt. Med mamman hade de rasat dagen lång; pappan var nyss hemkommen och borde ha en aura av nyhetens behag över sig. Dessutom var pappan på ett brutal-roligt humör och mamman var på... ehum, motsatt humör. Men flockas skulle de.

Nu kan man iaktta två helt olika tekniker för att övertala modern att leka.

Surrabutt - den mjuka, verbala, treåriga flickungen - sätter sig på en madrass en bit ifrån modern. Dröjande och liksom utan avsikt, klappar hon bredvid sig och säger helt apro på att "det är mjukare här, mamma". När detta inte ger nåt resultat, släntrar hon närmare med en egen bok och råkar sätta sig nästan på mamman. Hon lirkar in sin bok över mammans och säger mjukt "den här boken är roligare, mamma".

Lille Brottarn - den glada, intensiva, ett och ett halvt-åriga pojken - plöjer målmedvetet in i mammans sfär. Här handlar det knappast om övertalning eller förevisande av lockande alternativ. Nej, nej. Han drar jättehårt i mammans bok och upplyser först om vad tingesten heter - "bockibockibock" - och sedan vad man ska göra med den, nu när den oemotståndliga sonen äntligen har kommit - "bort! bort! bort!".

Såklart hon kapitulerade.

HTML-gudinna

Utan att börja gråta en enda gång har jag lyckats registrera bloggen på Bloggportalen, Bloggtoppen och Bloggkartan SAMT lyckats pinga den. Alltså, jag är så imponerad av mig själv att det är nästan otillständigt.

Det känns som kärlek

Mannen är på väg ut med Lille Brottarn. Surrabuttan på dagis. Inga lösdrivare i huset för tillfället. Jag ska med andra ord få en liten EGEN STUND hemma: bara jag, mitt kaffe och mina bokstäver. Jag ämnar njuta aktivt och riktigt ordentligt av denna min kvart som snart bliver mig given.

Men vad är det jag hör: Mannens Ragga-Muffin-Avancerad-Special-Reggae, nån nerknarkad Rastafari-snubbe med guppande falsettröst som klagar på vardagens allmänna misär och akut utbredd sprutbrist, naturligtvis avknoppad från nån obskyr reggaegrupp med ännu mer nerknarkade snubbar från Västindien med könssjukdomar hela bunten. Min avsikt är givetvis att stänga av eländet och i ren och oförstörd hämndavsikt ösa på med Präktiga Julfavoriter av Breda Barytonmän som vet hur den ska dras, den där stenen ni vet. Visserligen är Mannen på väg ut, men bara vetskapen om att min Barytonskille schasar bort hans Knarkkille - ah, jag vet inte. De går igång på det. Blir helt svarta i ögonen. Det är visst nån manlig grej.

I alla fall. Jag ska nu bara byta skiva på stereon. Jag trycker på stop, fortfarande pubertalt reggegnäll, jag trycker på eject, fortfarande pubertalt reggaegnäll, jag trycker på power, fortfarande pubertalt reggaegnäll. Det är nu jag tydligen undslipper mig kommentarer som "amen det var väl själva fan". Sa i huvudet "hoppsan, ett litet käckt tekniskt mysterium", men det kom tydligen ut annorlunda.

Och här kommer det: fnisset. Det fåniga, totalt lyckliga fnisset. Det skadeglada, flickaktiga såå-nöjd-fnisset från Mannen. Och jag blir otippat så lycklig, vet i stunden inte varför. Men det har nånting att göra med kärlek. Han vet att jag får mordiska tankar efter påtvingad non-stop-dygnet-runt-lyssnande av svår reggae. Han ser att jag inte får ut skivan. Han vet varför. Han vet hur orimligt aggressiv jag blir av Teknik Som Strular. Och han vågar fnissa åt denna min barnslighet, trots att han vet att han därmed riskerar att få en dorving.

För övrigt: skivan satt inte i stereon, utan i dvd-spelaren.

Detta gör mig folkilsken:

Försäkringskassans blanketter, vanvettigt präktiga tips från präktiga män i ens närhet, människor som tutar skiten ur en i oklart uppfostringssyfte, teknik som inte fungerar som teknikens pappa lovade att den skulle göra, välmenande (vad annars) kommentarer - även dessa modell präktiga - från kvinnor omkring en som naturligtvis Bara Vill Väl.