10 augusti 2010

Sorti

Nu tar jag beslutet. Nu är det färdigvelat ("pausa eller döda bloggen?") och därmed färdigskrivet i den här bloggen. Jag är så rörd och glad för alla fina människor som jag har lärt känna genom den här bloggen. Bloggosfären är sannerligen en egen, helt skruvad värld - men bakom varje blogg finns potentiell vän och verklig människa. I nära tre år har jag skrivit i Ranas, och flera av mina närmaste vänner har jag lärt känna genom bloggandet.

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen.

Rana lägger av. Men jag heter egentligen inte Rana, och inte lägger jag av heller. Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Varmt välkommen till Från barn och dårar. Kom. Jag vill det.

Elin

Rösta på Rana

30 mars 2010

Morgonstress

Efter en natt inklämd mellan två sparkande troll, känns det helt galet motigt att kliva upp halv sju, när mobilen sätter igång sin olidliga plingplongmusik. Vi kör lite snooze, och lite till, och lite till. Ljuvligt att få somna om.

Helt plötsligt är klockan Bara För Mycket, och Projekt Snurra Upp Ungar tar vid. Upp, upp! Jag rycker upp alla gardiner och öser på med ungarnas älsklingsmusik. Fort, fort på med kläderna! Lille Brottarn blir arg för att jag har tagit fram fel tröja, dumma mamma. Surrabutt klär jag på medan hon sover. Sen pallar jag raskt upp henne mellan mina knän och flätar henne. Trycker en tandborste i munnen på varje unge, gör vulgostarkt kaffe till mig, sveper. Flaxar med armarna och ropar och tror att de ska få på sig ytterkläderna snabbare av detta intelligenta beteende. Trycker på ungarna udda vantar. Svär en lång ramsa när skosnöret går av. Rusar till bilen och lurar ungarna att springa med. Trycker fast dem i bilstolarna och svär en ännu längre ramsa när Lille Brottarns bälte krånglar i flera minuter. Slänger bananer och mackor på folket i baksätet, vet att det kommer att ta minst en kvart att köra till förskolan. Tvingar mig att hålla trettio där man ska. Kommer fram just innan alla barnen är klara för dagens utflykt. Föser fram två till synes prydliga ungar precis i tid. Då skriker båda ungarna i en mun till fröknarna:

"Vi har stressat jättemycket..! Och... och... och vi fick äta frukost i bilen!!!"

Rösta på Rana

29 mars 2010

Gubbar

Lille Brottarn ritar gubbar och jag ser ett mönster.

22 mars 2010

Rana lever

Å, så mycket vatten det har runnit under broarna. Jag tänker inte ens försöka blogga ikapp. Men några snabba:

Bodelningen är klar. Huset är sålt. Jag och exet har inte dräpt varandra. Jag bor i en andrahandslägenhet och har en liten trädgård. Och det viktigaste: barnen mår bra. Och så har jag mött en Kärlek.

Rösta på Rana

03 februari 2010

Bystig synvilla

Lille Brottarn väcker mig genom att fnissande böja sig över mig och börja dra i mina kläder. Med ett stadigt tag om behån säger han långsamt:

"Det ser ut som tuttar..."

Enda orsaken till att jag inte smackar till honom i huvudet är att jag fortfarande sover. Nu nöjer jag mig med att höja på ett koma-ögonbryn. Lille Brottarn fortsätter sakkunnigt:

"Det ser ut som tuttar. Men det är bröst!"

Bild: Rana och anatomiexperten.

Rösta på Rana

29 januari 2010

Ett förhistoriskt blåmärke

Jag hittar ett stort blåmärke på Lille Brottarns bröstkorg. Den människan far alltid runt och krockar med väggar och möbler, och hoppar från liiiite för höga saker, så jag är van att han har märken och skrapsår. Men det här blåmärket är riktigt stort och har formen av en tjusig sjua.

Jag: Men Lille Brottarn, vad har du gjort här?

Lille Brottarn: Det är sju.

Jag: Men vad har du gjort? Har du ramlat? Har du krockat med nåt?

Lille Brottarn: Ja..?

Jag: Men när då?

Lille Brotttarna: Det var inte idag. Det var för länge sen.... när dinosaurierna fanns.

Rösta på Rana

25 januari 2010

Ofattbar kärlek

Surrabutt: Älskar du mig?

Jag: Ja, min flicka.

Surrabutt: Älskar du mig... alltid?

Jag: Ja.

Surrabutt: Men älskar du mig mer än stjärnor och kronor och hjärtan..?

Jag: Ja.

Surrabutt (förbluffad): Åhh..!

Rösta på Rana

09 januari 2010

De är så läraktiga, tyvärr

Jag blir alltid vansinnig när jag ska spänna fast Lille Brottarn i bilstolen. Ungen är en rätt stadig bit - och med underställ och overaller och fanskap blir han ännu stadigare - bilbältet är för kort, själva spännet muppigt och den här kvinnan minst sagt av en otålig sort.

Varje gång jag kryper upp i hans knä och och börjar dra och rycka i bältet, tänder jag snett. Numer hinner jag inte öppna munnen förrän han gör det. Glatt rabblar han:

Fuck, fuck, fuck, fuck...

Borde jag tänka igenom mitt språkbruk på nåt sätt?

Rösta på Rana

Sömnbrist

Det gör inget; jag gillar blod. Jag tror nästan att det syns.

Rösta på Rana

04 januari 2010

Hårda bud

Så fort nån är dum mot Surrabutt, slungar hon detta hemska straff mot vederbörande:

Du får inte komma på mitt kalas!

Detta kan dock förfinas ytterligare. Det blev tydligt igår, när hennes lillebror muckade med henne. Full av indignation flämtade hon:

Du får inte gå på något kalas..! Inte ens ditt eget!

Rösta på Rana

Tack

... men nu räcker det.

Rösta på Rana

03 januari 2010

Skrämmande talang

Surrabutt börjar plötsligt tala om sin morfars fiancé, som hon snudd på aldrig träffar.

Surrabutt (helt apropå): Flora är konstig.

Jag: Va? Varför tycker du det?

Surrabutt: För att hon kan hälla upp vatten helt tyst.

Jag kan bara hålla med. Det var synnerligen konstigt.

Rösta på Rana

Mamma saknar

Det är möjligt att man sover bättre utan små barn och dinosaurier och bilar och lego i sängen. Det är möjligt att man vaknar mer utvilad utan att ha haft dem under och över sig hela natten. Men herre gud vad det är svårt att somna utan dem.

Jag ligger i sängen och saknar doften av små barns fjuniga nackar. Jag saknar deras pärlande skratt i sömnen. Jag saknar de där njutningsfulla sömnsuckarna som skvallrar om att de sjunker ännu djupare ner i sömnen. Jag saknar till och med att bli sparkad i mjälten av oväntat hårda små barnhälar.

Hm.

Hjälp mig att komma till ro med era små karatesparkar, barn. Och lägg för guds skull en Diplocaulus på min hals igen.

Rösta på Rana