De är så läraktiga, tyvärr

Jag blir alltid vansinnig när jag ska spänna fast Lille Brottarn i bilstolen. Ungen är en rätt stadig bit - och med underställ och overaller och fanskap blir han ännu stadigare - bilbältet är för kort, själva spännet muppigt och den här kvinnan minst sagt av en otålig sort.

Varje gång jag kryper upp i hans knä och och börjar dra och rycka i bältet, tänder jag snett. Numer hinner jag inte öppna munnen förrän han gör det. Glatt rabblar han:

Fuck, fuck, fuck, fuck...

Borde jag tänka igenom mitt språkbruk på nåt sätt?

Rösta på Rana

Don't be shy

"Dumma mamma. Du är den dummaste som finns. Nu är jag jättearg på dig. Och... och du får inte komma när jag fyller år. Dumma, dumma bajsmamma!"

Aaa, men jag tycker att det är bra att hon säger vad hon känner. Var inte blyg, mitt barn.

Jag är för övrigt glad så länge hon inte säger "jävla klimakteriekossa".

-

-

-

Rösta på Rana

Ansiktsmålning

Nio veckors semester är över. Imorgon tar jobb och plugg och förskola vid. Får man säga att det ska bli ganska skönt?

Medan Mannen ägnade sig åt nåt mystiskt elektriskt projekt i köket, tog ungarna och jag tillfället i akt och ägnade oss åt lite härlig ansiktsmålning. Surrabutt blev ett jätteläskigt (jorå) lejon. Lille Brottarn fick bli en svart katt. Han blev emellertid helt galen när jag ville ta en bild av honom. Av respekt visar jag därför inte den bilden jag trots allt hann ta, innan han slängde sig över mig med alla sina sjutton asförbannade kilon bakom hoppet.

Jag ångrar att jag fegade ur när vi skulle åka och handla mat; Surrabutt tyckte att det var självklart att jag också skulle måla mig till ett djur. Borde kanske ha försökt med spindel..?

Bild: Lejonbarn.

Rösta på Rana

Trots

Okej, jag erkänner.

Varje gång jag drar ut en sladd, och då menar jag varje gång, drar jag i själva sladden och inte i den där grejen längst fram som kanske heter "stickkontakt" - den man ska hålla i, ni vet. Den vägrar jag hålla i. Det spelar ingen roll om det är den ohanterliga, jordiga sjumilasladden till häcksaxen eller den ljusrosa sladden till hårfönen. Jag helt enkelt vägrar dra ut sladdar på Det Korrekta Sättet.

Det här handlar tvivelsutan om nån slags revolt - frågan är mot vem. Pappa? Mannen? Patriarkatet? Darra må de, liksom.

Rösta på Rana

Pisa

Man kan beskylla mig för mycket, men inte för att vara långsam och omständlig. Nyligen var det en vän som kallade mig för vessla (eller om det var iller). Det var nåt om taskigt tålamod och minsta motståndets lag.

Nå. Hänga tvätt är tråkigt. Tråkiga saker gör man snabbt. Så tänker jag. Dessvärre är jag starkare än jag tror, för hur annars ska man tolka att tvättställningen kollapsar när jag vesslesnabbt hänger tvätt och otåligt pressar igenom tyg mellan trådarna?

Skitkvalitet - är en annan tolkning. Jag har försökta räta ut rören och jag har gjort ett snabbt överslag: kan jag laga? Svar: nej.

Mitt enda hopp är att Projekt-Peter gör som han brukar i lägen som dessa: kastar iväg en sarkastisk kommentar - så artig att den känns som en komplimang - samt på sitt pedagogiska sätt talar om hur man bäst lagar tingesten.

Bild: Tvättställning. Vad är fel med den här bilden - alltså förutom den malplacerade Narnia-lampan bland anisisopen?

Bild: Tvättställning (detalj). Vad säger du, Projekt-Peter?

*

Rösta på Rana

Rådjur

Surrabutt: Vi såg på teve förut och då var det en farbror som dödade ett rådjur och det var inte på Bolibompa.

Jag: Va?

Det visade sig att ungarna hade sett ett gammalt klipp från det där jaktprogrammet med Per Morberg. Inte jättebra.

Surrabutt: Om du hade sett när farbrorn dödade rådjuret så hade du blivit jättejätteglad. Du hade skrattat då.

Jag (hajar till): Nää... Varför tror du det?

Surrabutt (slår fast): Jo, du hade blivit jätteglad faktiskt. Rådjuren äter ju upp dina blommor i din fina rabatt och du är jättearg på dem.

Japp. Ungen har rätt. Rådjuren, de fästingspridande, inavlade, tama, glupska asen, goffar helt ogenerat i sig mina vackra blomster.

Kill 'em, kill 'em all.

Bild: Per Morberg. Välkommen till vår trädgård. Glöm inte geväret.

*

Rösta på Rana

Allium caeruleum

En massa avlånga, vassa blad har kommit upp i min purpurrabatt. De kommer upp som vajande, smala svärd bland stäppsalvia och citronmeliss. Vad kan det vara, jag ger mig fan på att det är några dumma, gula lökväxter på väg upp. Min aversion mot gula blommor är måhända besynnerlig, men den är mycket stark. Jag trodde att jag en gång för alla hade likviderat alla påskliljor och gula tulpaner (för att inte tala om att jag ägnade en hel sommar åt att i heligt raseri utrota en koloni med praktlysing, som hade ägt tomten i trettio år och vars rötter bestod av en kompakt, tre decimeter tjock matta). Jag gör mig beredd att dra ut i fält igen. Men innan jag rycker upp de avlånga bladen, slår jag en liten flukt i loggboken över trädgården, som jag faktiskt då och då skriver i.

"Oktober 2008. Surrabutt och jag planterar 150 azurlökar bland stäppsalvian och citronmelissen."

Ja visst, ja. Det hade jag glömt. Tur att jag är en sån eftertänksam och fridsam person.

Bild: Azurlök, Allium caeruleum.

*

Rösta på Rana

Matt

Efterlängtad sushilunch med Rufus - men på Östermalm..? Ja, han jobbar ju där; vad ska man göra.

Jag försökte att inte bli matt på östermalmstanterna. Det gick åt helvete. Varför har de så många märkesscarfar, så många märkeshundar, så fisförnäma röster? Men österalmstanter kan man ändå förlåta; de är som de är. Värre är det med bratsen. Nej. Jag orkar inte ens prata om det.

Men på vägen hem till förorten hoppade jag av vid Slussen. Jag blev lika irriterad där, fastän jag har mitt hjärta på Södermalm hundra gånger mer än på nån annan malm. Måste alla springa runt i trashtrendiga mockakappor från Emmaus och toviga dreads och lila strumpbyxor? Jag blev matt där med.

När jag kom hem till förorten blev jag ta mig fan inte mindre matt. Skitigt, slitet, fattigt, klotter, paraboler, trasiga bussar, ungjävlar som kastar kastanjer på folk på perrongen. Matt, matt, matt.

Idag var Rana inte lätt att behaga.

Men lunchen med Rufus - som för övrigt blir pappa vilken minut som helst - var god.

*

Rösta på Rana

Aggressiv

Tydligen är jag på mitt aggressiva humör. Och aggressiv är bättre än ledsen, så den saken är inte av ondo. Men det tar sig lite onödiga uttryck.

Jag slängde in småkottarna på förskolan halv åtta. Avsked ackompanjerat av knepiga resonemang och blöta pussar. Sen åkte jag direkt och storhandlade. Hängde på låset till Coop klockan åtta. En effektiv halvtimme senare åkte jag därifrån med veckans fem matkassar för 2000 spänn, mycket nöjd med min effektivitet. Det här har inte ett skit med saken att göra; varför pratar jag om det?

Vi har en låst brevlåda. Nyckeln till den hänger på en vulgär, egenkonstruerad, märklig skapelse till nyckelring. Allt för att Mannen inte ska frestas att ta med den till jobbet. Efter att jag i en rasande fart slängt in de fem matkassarna i huset och slängt ut de tre soppåsarna (hur mycket skräp och skit kan en familj producera på ett dygn??), skulle jag i farten hämta in posten.

Nyckeln i min hand, mina dansande i farten-steg ner för trappan. Japp, nyckeln smet såklart och hamnade under farstutrappan - som givetvis är inbyggd. Det är precis sånt som jag bara inte orkar med. En normal person hade kanske försökt lirka upp nyckeln. Men jag sa istället ett ljudligt "men jävla bajsskit också" och klampade ut till brevlådan och ja, bröt upp den. Men se där, nu flaxar hela luckan öppen, nu är den faktiskt oanvändbar. Nu måste jag verkligen ha tag i nyckeln, så att jag kan låsa fast luckan i brevlådan. Det tog ca tre sekunder att få upp nyckeln med hjälp av en pinne som låg precis bredvid trappan.

Och nu är posten inne, brevlådan misshandlad men låst. Och jag gör en kaffe och fortsätter vara på mitt arg-glada humör.

Bild: Nej, inte min brevlåda. Faktiskt.

*

Rösta på Rana

Filmreplik

Jag är så van vid Surrabutts lillgamla prat - jag har det i öronen för jämnan - men ibland studsar till och med jag till.

Liten scen vid matbordet. Lille Brottarn är två år och gör sin grej och rusar från matbordet helt vansinnig. Surrabutt frågar om hon får springa efter honom. Visst får hon det; hon har cirka miljarder ton mer tålamod än jag just nu. Jag nickar åt henne, varpå hon skickar en blåblick i synen på mig och säger långsamt och dramatiskt:

"Åh, mamma! Tack för att du förstår att han behöver mig!"

*

Rösta på Rana

Ovanor

För ett tag sedan blev jag utmanad av Bubbel i vardagen att berätta om åtta ovanor jag har. Jag slår väl till med dessa:

1. Jag zappar snabbt som blixten. Under tiden sitter Mannen bredvid och skiker "hur fan hinner du se vad det är för program?" Det är lätt. Fotboll - bort, amerikansk såpa - bort, ekonominytt - bort, hästar som springer - bort, lekprogram - bort, Beck (går ju alltid) - bort, babbelskallar som avbryter varandra - bort, förnedringsprogram - bort, b-filmer - bort, beskäftiga programledare med gigantiska egon - bort, krig och jävulskap - bort, bajsnödiga män som leker viktiga - bort.

2. Jag zappar för länge. När jag har gått varvet runt (alltmedan jag tvångmässigt upprepar "det spelar ingen roll hur många kanaler man har, det är ändå bara skit") i racerfart, börjar jag om. Sen zappar jag igenom utbudet igen och igen tills Mannen sliter fjärren ur handen på mig och säger (varje gång) med betoning på alla ord: "Du. Kan. Verkligen. Inte. Zappa."

3. Jag nynnar jämt: i affären, hemma, på jobbet, på bussen. Det kanske är mer en vana än en ovana. Jag tror inte att jag nynnar alltför falskt.

4. Jag svär. Som lingvist är min bestämda åsikt att svordomar är en del av språket. Däremot är det dumt att såra andra i onödan (hej mamma).

5. Jag packar för lätt. Jag tänker "äh, en blöja räcker" och tar ungen under armen. Jag tänker "äh, jag lyssnar så bra" och tar inte med anteckningspapper till föreläsningen. Jag tänker "äh, jag fryser aldrig", kränger på mig en kofta och går ut i minusgraderna.

6. Jag blir för privat med främlingar. Oftast ska frågan "hur mår du?" inte tolkas bokstavligt, Rana.

7. Jag är en obotlig nattuggla. Det är så tråkigt att gå och lägga sig. Jag tror jag bävar för att ligga vaken när huset sover.

8. Jag är lättprovocerad. Om någon säger "Lennart Ekdal" eller "Partick Ekwall" ser jag rött och vill slå någon, förslagsvis någon av dem.

Bild: Lennart Ekdal.

Bild: Patrick Ekwall.

Häng på, alla ni som känner er (ut)manade. Jag vill gärna läsa om era ovanor.

*

Rösta på Rana

Kasta nån annan, tack

Mannen har börjat träna jujutsu igen. Det är nåt som verkligen gynnar mig. Inte nog med att han åker iväg sur och kommer hem glad. Han får dessutom ut aggressionerna där istället för hemma - och har sålunda slutat upp med sin irriterande ovana att ta strypgrepp på mig medan jag lagar mat ("ta dig loss nu då") och jabba mig i fejan medan jag försöker borsta tänderna ("upp med garden").

Efter träningen är han så slutkörd och foglig att jag kan använda honom som fotpall. Vilket jag också gör.

*

Rösta på Rana

Naturkraften Lille Brottarn

Han har alltid varit en intensiv person. Redan från början stod det klart att den här lilla temperamentsfulla ungen var av en helt annan kaliber än sin mjuka, smeksamma storasyster. Han har alltid varit full av kraft, full av lust att invadera rummet med sin lilla kralliga kropp - kort sagt en liten brottare. Men nu på sistone har hans eldfängda humör svingat sig upp till nya höjder. Han blir så arg så att han hoppar; han blir så förbannad så att kroppen skakar. Jag kan riktigt se hur snett han tänder, hur slint det slår. Jag står bredvid och förundras över denna naturkraft. Det är så uppenbart att han inte kan göra annat än att rasa på i den - att han blir själv drabbad av den.

Vid middagsbordet:

Jag: Kom, vi drar upp dina ärmar så att det inte kommer mat...

Lille Brottarn (rycker åt sig armen): Nej!!!! Kan själv!!

Jag: Bra där, gubben.

Lilla Brottarn (kämpar): Det gååååår inte...

Jag: Men då hjälper jag dig...

Lille Brottarn (jättearg): Nej!!! Jag kan själv!!

Jag: Visst, gör det.

Lille Brottarn (kämpar förgäves): Jag kaaan inte, mamma hjälpa mig...

Jag: Kom med armen då...

Lille Brottarn (blir helt vansinnig): Nej, min tur!! Kan själv!!! Dumma mamma!!!

*

Rösta på Rana

Snedtändning

Jag är en fridsam själ, en vit flagga, en kvinnoblomma. Men ibland tänder jag så vanvettigt snett. Oftare på saker än på personer - sannolikt för att de inte gapar tillbaka. Om det kanske Freud och grabbarna har en del att säga (om förskjutning och så vidare) men det struntar vi i nu. Ett burklock som vägrar lossna, ett säkerhetsbälte som krånglar, datorn som segar sig, en knut som inte går upp... Jag kan bli helt skogstokig.

Härom dan skulle jag vässa en kajalpenna över toan. Det var tidigt på morgonen och jag gick praktiskt taget i sömnen. Jag minns att jag tänkte "nu får jag varken tappa pennan eller locket". Vad händer? Givetvis tappar jag vässaren istället. Då blev jag så förbannad så att jag ögonblickligen - helt utan logik - spolade ner den. Se där en liten arla snedtändning i hela sin poetiska skönhet.

Men sen fick jag en ny vässare av Mannen. Den ska jag inte spola ner.

*

Rösta på Rana

Arg flicka

Ofta är hon så rar och smeksam, lilla Surrabutt. När jag råkade svära över ont i foten tidigare idag, sa hon med sitt lillgamla tonfall: "Men stackars lilla gumman, har du ont i foten, då är det synd om dig. Och var kommer ontet ifrån då?"

Eftersom hon alltid har varit den försiktiga flickan som tycker om lugna lekar, som låter andra gå före i kön till rutschkanan och som går undan om det blir för bråkigt - är det befriande att höra att hon numer faktiskt kan rya lite hon med.

Surrabutt (arg): Lille Brottarn, du är jättedum nu!!

Lille Brottarn (glad): Nej, jag näll, jag jättejätte-näll.

Surrabutt (jättearg): Nej!! Bara ibland är du snäll!!

Och ibland tar hon till så hätska ord att modershjärtat hoppar till. Hon säger med gravallvarlig röst till sin bråkiga lillebror: "Lille Brottarn, när du blir död... då ska jag skratta." Och sen tar hon till det elakaste hon nånsin kan tänka ut och säger medan tårarna sprutar ur ögonen: "Och sen när du tittar på teve... då ska jag ställa mig i vägen!!"

*

Rösta på Rana

Afasi som kom väl till pass

Ring-ring på dörren: en dörrförsäljare. Jag tänker absolut inte köpa nåt bara för att jag inte kan säga nej eller för att jag blir inlurad i nåt vansinnigt resonemang eller för att försäljaren annars blir sur. Den här gången ska han inte lyckas. Jag är helpeppad och nu ska han bara ha.

Dörrförsäljaren: Hej, har ni nån brandsläckare?

Jag (avfärdande): Ja guuuud ja, vi har jättemånga.

Dörrförsäljaren (lite brydd): Jaha, har ni..?

Jag (haha, ingen slipper här fram): Oh ja. Vi har nog fem-sex stycken, en i varje rum faktiskt. Så det behöver vi inte köpa!

Dörrförsäljaren: Det är väldigt ovanligt att man har så många brandsläckare... men då förstår jag att ni har så det räcker.

Jag: Jajamen! Hej då.

Dörrförsäljaren (dryper av): Hej då.

Jag (uppfattar en konstig blick från Mannen): Vad är det?

Mannen: Har vi fem-sex brandsläckare??

Jag: Ja, om inte fler.

Mannen (torrt): Du tänker nog på brandvarnare.

Bild: brandvarnare. Inte brandsläckare.

*

Rösta på Rana

Ånej, i år igen?

Förväntningarna inför julen kan se ut så här: glittrande barnaögon, glam med goda vänner, mumsig mat, klappar och familjemys. Det kan också se ut så här:

Kväll i förorten. Jag har hämtat ungarna och är på väg till bussen. Jag har en liten pladdrande ängel i varje hand. Bakom mig går två medelålders, något slitna kvinnor. De är inte berusade, men förmodligen inte heller helt nyktra. Den ena till de andra, med totalt uppgiven stämma: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."

Deras jul kommer nog inte se ut så här:

Men vems gör det?

*

Rösta på Rana

Tonfall

Jag är en av alla dem som lyssnar mer på hur det sägs än vad som sägs. Ett kärleksfullt "ditt lilla pucko" landar varmt i mig medan ett kyligt "ha det bra då" rispar mig med sina frostkanter.

Men ibland önskar jag att jag kunde strunta i tonfallet och ta fasta på orden istället. En sån gång var det igår kväll, när Lille Brottarn stod och hoppade i sin säng och var förbannad för att han - vilken idioti - måste sova. Vreden kokade i hans lilla kropp och med tordönstämma vrålade han ut sin frustration. Det lät som han ville säga "lyft upp mig genast, din enfaldiga kvinna" men orden han skrek var:

"MAMMA, JAG ÄLSKAR DIG. JAG ÄÄÄÄÄÄLSKAR DIG! MAMMA!!! JAG ÄLSKAR DIG!!!"

*

Ni är väl med i min grodtävling? För att fira bloggens ettårsdag lottar jag ut ett hemligt paket med grodtema. Alla som kommenterar det här inlägget är automatiskt med och tävlar. Välkomna att delta!

*

Rösta på Rana

Divalater bland ryggsäcksfolket

Imorse på tunnelbanan var det en donna som envisades med att trycka upp ryggsäcken i ansiktet på mig. Visst, det var trångt. Visst, man måste maka sig när folk ska av och på. Men den här brallisen var av den där sorten som demonstrativt sket i att hon stod ut en meter där bak. Och nu pratar vi inte om en mjuk rumpa som står ut - vi pratar om en knölig, hårt packad ryggsäck i strävt, högkvalitativt vattenavstötande tyg. I mitt ansikte.

När jag skulle kliva av, upptäckte jag vem ryggsäcksinnehavaren var. Nämligen:

Bild: Charlotte Permell, f.d. programledare för "Mitt i naturen".

Naturligtvis. Vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att förlåta henne. Om inte annat, så för hennes sexigt skorrande R:s skull.

*

Rösta på Rana

Var är Runar när man behöver honom?

Tidigt imorse, medan jag och kidsen avnjöt dagens första latte och välling, knallade Rolle Rådjur och hans polare Murre Marodör in på tomten. De scannade illvilligt av trädgården efter grönsaker att sluka och rabatter att gå bärsärkagång i. Jag flög upp och bankade på rutan. Fåfänga, patetiska försök. De var tre meter ifrån mig, men lyfte inte ens på ögonbrynen. Jag kan svära på att de hånflinade åt mig. Och sen gav de mig fingret och satte tänderna i min vackra rödkål.

*

Rösta på Rana