I inkonsekvensens namn

Lilla dottern min (3 år) verkar känna samma motvilja som jag mot att komma till ro och SOMNA. Hon ligger nu och ropar i sin säng:

"Vuuuuxen, kan jag få en vuxen? Jag vill ha en vuxen, tack. Kan jag inte få en vuxen?" (käckt tonfall)

"Du glömde sjunga för mig..! Maaam-ma! Du måste sjunga för mig och klappa på mig. Klappa på mig på en gång! Du ska sjunga för mig - genast." (indignerat tonfall)

"Mamma, jag vill mysa med dig. Jag vill det. Du ska sjunga för mig och klappa på mig. Kan du inte klappa på mig..?" (bedjande tonfall)

Nu är det bara sekunder kvar tills jag plockar upp den mjuka, lena, obstinata, ljuvliga, övertrötta lilla flickungen. Och på mindre än en minut somnar hon i min famn, jag lovar.