29 januari 2008

En bra sak

Igår gick jag till läkaren. Sjukskriven en månad. Aldrig mer behöver jag sätta min fot på det där stället igen. (Aldrig mer - ett melodramatiskt uttryck som smakar gott i min törstiga mun.) Vetskapen om detta gör att jag mår bättre än på många veckor. Ordet jag håller fram, mina damer och herrar, är LÄTTNAD.

Det har varit lite jobbiga tongångar och obekväm ärlighet här på bloggen den senaste tiden, jag vet. Jag har också för avsikt att fortsätta så. Men jag är ju inte helt nertryckt i skiten. Jag ämnar således simma lite vid ytan ett tag och passa på att bjuda på en scen i genren läkar-patient-samtal.

Tänk smal, stressad läkare i femtioårsåldern. Tänk stiligt Tusen och en natt-utseende, tänk förort och språkförbistring. Tänk konstant gråtande kvinna.

Kvinnan: Det har varit jobbigt för länge...

Läkaren: Du harr jåbbat för länge.

Kvinnan: Nej, nej... tvärt om.

Och sen kulturkrockar det igen, när Alladin inte vill dra vanära över kvinnan (tänker jag mig) - men när läkaren ändå måste fråga sin patient vissa saker. Så med flera artiga, österländska krumbukter samt snubblande över Libanons månbelysta faraoiska kullar, frågar han med sin kantiga brytning: "Ferlåt, ursäkta mig att jag frågar, ferlåt men har do missbrukat alkohål eller narkåtika? Känner do att do vill skada dig själv?" Och jag, storgråtande: "Nej, jag vill bara vara gla-had med mi-hina baaarn igen."

Han kisar på mig och säger ödesmättat: "Jag ska ge dig ett papper." Och jag tror givetvis att han ska hämta en broschyr om nedstämdhet eller nåt liknande. Men han jäktar iväg och kommer tillbaka med en bit grovt hushållspapper att torka tårarna med.

Summa summarum. Han förstod inte allt jag sa och jag förstod inte allt han sa. Han klottrade mitt sjukintyg fullt med saker som låter lite barnsligt ("gråter för lilla minsta" och "patienten anger nu orkar ej"). Men han var bra och mänsklig. När vi var klara, tittade han på mig medan mina tårar bara rann och rann. Han sa lite sorgset stillsamt mitt namn, och sen anförtrodde han mig något: "Vet du vadd, jag tror do är känslig."

5 kommentarer:

Rufus sa...

Ååå förlåt Rana men jag skrattar så tårarna rinner, det är ju bara för tragikomiskt, för dråpligt helt enkelt! Språkförbistringar, missförstånd och feltolkningar i en enda röra…

Men jag tror det var bra att du gick till läkaren, lättnaden du pratade om syns ju även i det du skriver och det värmer.

Kram till dig!
Rufus

HUMLAN sa...

Kära Rana! Ditt skrivande är klockrent, du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig!! Jag vet precis hur du känner dig, så jag skänker dig många tankar. Många Kramar från HUMLAN

Överjaget sa...

Hej raring!
Såg att du lagt till ett INTE på inlägget. Tack för igår! Du vet väl att du kan ringa när som helst om du vill prata? Hoppas vi ses snart. Kram Överjaget

Petmojen sa...

Ojoj, tårarna börjar rinna när jag läser. Ändå måste jag skratta lite mellan tårarna, det är ju för dråpligt:)
Känner igen mig alltför väl...
Kram från den matförgiftade (?) sjuklingen

enblevtre sa...

Tack för att du delar med dig trots att det är jobbigt just nu. Sen att du skriver som en gudinna och får en att skratta, jaa det ska du ha cred för! Hoppas du finner glädjen snart igen så du kan skratta lite mer med dina sötnosar.