Betuttad

Jag råkade springa in i Vendela Utan BH härom dan. Va? Jo, hon heter så, Vendela Utan BH. Hur ska jag lägga fram det här på ett elegant och smidigt sätt?

Vad mig anbelangar, får folk ha på sig vad de vill. Om en kvinna vill snöra en korsett upp till armhålorna eller springa lös och ledig, struntar jag fullständigt i. Men ibland är det svårt att vara likgiltig.

I vår grönaste ungdom gick jag och vännen Överjaget på danskurs. Där gick också Vendela Utan BH. Förstå, vi pratar om jitterbugg. Var man inte uppmärksam i snurrarna, fick man lätt en smocka av Vendelas generöst flygande... behag. Och hur det var - jag och Överjaget var småflickor och hade mer tid för prat än nu - Vendela Utan BH blev ett begrepp, en symbol, en institution. Hon har funnits med i vår yttersta periferi sedan dess.

Och härom dan sprang jag in i henne. Hon var sig lik - om ni förstår vad jag menar.

Jag: Men Vendela Uta... (sväljer snabbt efternamnet), heeej!

Vendela Utan BH (nollställd): Hej..?

Så klart hon inte kände igen mig. Vi hade inte setts på åratal; vi kände inte varandra ens då det begav sig. Jag började omständligt förklara att vi gick på samma danskurs för tio tusen år sen. Hon skrattade och skakade på huvudet och på andra saker och frågade gång på gång: "Men hur kunde du känna igen mig?"

Då kunde jag helt enkelt inte svara.

*

Rösta på Rana

Saknad - inte saknad

När jag går till jobbet på morgonen, händer det att jag lämnar en förbannad Liten Brottare och en ledsen Surrabutt på tröskeln. Lille Brottarn står i pyjamas och stövlar (som han har tagit på sig själv) och skriker att han ska "åsså fölla meee, jaa gå uuut". Och Surrabutt ropar efter mig att hon vill också vara trettiofem år och jobba på mitt jobb. Tårarna sprutar medan hon säger "Jag vill vara vuxen nuuuuu, jag vill vara med dig, varför får jag inte vara med dig..?"

Men ibland blir man förvånad. Igår stod två små troll på stolar innanför köksfönstret och jag stod utanför och vinkade och blåste slängkyssar åt dem. Än hade jag inte bråttom till bussen, så jag vinkade ett varv till. Men plötsligt blev de otåliga, och jag hörde deras rop genom föntret.

Surrabutt: Men mamma - gå! (börjar vråla) Gåååååå!

Lille Brottarn (tittat på sin storasyster och ser hur det ska göras): Gåååååå!

Och jag gick till bussen och tänkte att det är ju bra att de inte gråter efter mamma...

*

Rösta på Rana

Det regnar utmärkelser

Nu, ni. Nu får ni nästan ducka.

För flera veckor sen fick jag ett mejl från en främling. Det innehöll stora ord och förgyllde hela min sommar. Främlingen var Hannis, med bloggen Hannis hem. Jag ska inte återge mejlet, men senare gav hon mig utmärkelsen A blog with a heart och skrev så här på sin blogg: "Av en händelse ramlade jag in på [Ranas] blogg. Jag blev så fast att jag läste den från början. När jag var klar hade hela kvällen gått. Jag skrattade, grät och rös om vartannat." Verkligen, från djupet av mitt hjärta - från magen, mjälten - tack..! Utmärkelsen skänker jag vidare till alla i min länklista. Alla!

Sen kom Maria med Marias betraktelser och passade över utmärkelsen Brillante Weblog och utbrast "[Rana] hittar verkligen humorn i vardagen". Tack, du sötnos, för att du tycker det! Jag har fått denna utmärkelse förut, så den här gången skickar jag den inte vidare.

Efter det sprang Anna-Lena med Anna-Lena-Nära förbi och slängde i farten över utmärkelsen I love your blog. Tack, du goa! Den har jag också fått tidigare, så även den får stanna i Rana-land.

Och nu idag smög Bella, med Dröm och vision, fram. Från henne kommer den här fina ängla-utmärkelsen. Bella skriver: " [Rana:] En juvel... pang på... rak... ärlig... härlig!" Tack, söta du, för det! Den konflikrädda mesproppen Rana skrattar högt åt motiveringen. Du är den första som beskriver mig som rak och ärlig. Men det är så sant; bloggvärlden är som den är och blogg-alter egot lever sitt eget liv. Och bara för det sänder jag härmed utmärkelsen vidare till de härliga bloggare jag har träffat i levande livet:

Susanne med En humlas dagbok

Annie med Annalunda

Anna med Jensens tankar

Nettan med Nettans blogg

Cath med Fotoblogg

Petmojen med Petmojen

Over and out.

*

Rösta på Rana

Bästa platsen

Varje kväll ligger jag bredvid Surrabutt i sängen och småpratar och myser. När jag har sagt god natt och går därifrån, hoppar hon alltid ut mot kanten och vill sova där. Jag lyfter in, hon hoppar ut. Jämt gör hon så och inte förrän ikväll fattade jag varför.

-

Jag: Men hoppa in nu, gumman.

Surrabutt: Nej, jag vill ligga här.

Jag: Men du ramlar ju ner om du ligger här och balanserar...

Surrabutt: Jag vill ligga här där du har legat. Jag vill ligga här där det är varmt.

*

Rösta på Rana

Det blev bara EN glittertröja

Jag och Surrabutt ska måla tröjor med glitterfärg. Vi ska precis börjar dutta ut små glitterpluttar. Men vad sjutton, varför kommer det ingen färg? Pipen på tuben verkar ha klistrat igen, så jag tar i för kung och fosterland. Splash!! Ut kommer hela tubens innehåll i ett enda tryck. Glitter överallt: på mig, på ungen, på golvet, på möblerna. Surrabutt skrattar så hon kiknar. Till slut vänder hon sina stora blå mot mig och suckar lyckligt. Hon ser så oskyldig ut som bara riktigt små barn kan. Jag förväntar mig att hon ska säga "så lustigt, mor" eller något liknande, men hon utbrister:

"Mamma - det där var sjukt roligt."

*

Rösta på Rana

Semesterminne: välkommen hem

Vad är det allra finaste man kan ge två bohemiska (läs: sunkiga) småbarnsföräldrar i present?

Medan vi var på semester, lånade väninnan A med familj vårt hus. När vi kom hem, sken hemmet. Porslin blänkte, golvytorna såg gigantiska ut och på bord och bänkar stod vaser med blommor. När jag upptäckte att de till och med hade skurat ur kylen, började jag nästa lipa. Ljuvligt var det att komma hem till ett så vackert hem. Tusen tack!

*

Rösta på Rana

Inte värt göra sig till

En trevlig sak med att ha börjat jobba, är att jag kan tjuvlyssna på kollegornas samtal. Sånt piggar upp. Häromdan satt kollegan Carro och pjollrade med sin make i telefon.

Carro (mjuk röst): Och hur har du det, är det bra..?

Maken: Fan vad konstig du låter.

Carro: Jag försökte bara låta gullig.

Maken: Du låter som ett psykfall.

-

Ridå.

*

Rösta på Rana

Semesterminne: familjen Jensen

Jag trodde hon var reserverad. Begåvad, underhållande, intressant och allt möjligt - men reserverad. Anna Jensen.

Redan första gången jag läste hennes texter, föll jag pladask. Hon har ett sätt att skruva orden, att forma dem, att måla fram meningar, att trycka till och smeka språket - som gång på gång tar andan ur mig och blåser mig från soffan. Och alltsedan hon kallade mig tangentfrände, har jag haft en liten hemlig crush för henne.

Nu skulle vi träffas. Den underbara Annalunda-familjen hade lånat ut sin husvagn till oss, och nu bar det av till Österlen för att träffa familjen Jensen. Vi hade aldrig träffats, inte ens talat i telefon med varandra. När vi närmade oss deras hem, ringde jag. Vad tusan, varför funkar inte telefonen? "Hallå" hördes en svag röst i mitt knä och jag tänkte att nu har jag börjat höra röster igen. Jag rinde igen. Inget svar i örat, men återigen en viskning från knät. Men vad fan, headsetet!! Det satt i mobilen och sladden låg som ett liten ormhärva i mitt knä. Därför lät vårt allra första samtal så här:

Jag (säger inte ens "hej"): Haha, vet du vad som hände???

Anna (skrattar): Nej?

Jag: Jag glömde bort headsetet, så din röst var i (tvekar, fegar ur, kan inte gärna säga "muffen") i... knävecken!!!

Sen kommer vi äntligen fram, och hela familjen Jensen kommer springade. Det är Anna, atletisk och fin och strålande som en solgudinna. Det är hennes stilige make. Det är barnen, de ljuvliga. Medan jag börjar fippla med att få ut Lille Brottarn ur i bilen, når hon fram till mig och utbrister glädjestrålande: "Skit i ungarna, kom hit!! Tänk att du är här..!" Reserverad - my ass. Vad hade jag fått det ifrån?

Det blev en fantastisk dag och kväll och natt. Ljuvliga läckerheter blev vi bjudna på, men det bästa var så klart själva samvaron. Så varm och rolig och begåvad, Anna. Så intensiv och skärpt, hennes man. Och så barnen! Loppan, fina stortjejen, som tog hand om de små, men som ibland tyckte att de bara blev för mycket. Och Lillebror ("det här är vår lille farbror"), så söt att socker känns salt. Flera gånger lindade han sina små mjuka armar om min hals och skrattade. Bedårande barn, båda två.

-

Bilder: Lillebror och Loppan Jensen.

Det kan låta för mycket, men det kändes som ett magiskt möte. Många tankar, många känslor. Och det var fint att höra maken Jensen tala så respektfullt och varmt och förälskat om sin hustru. Jag förstår varför.

Bild: Anna Jensen.

*

Rösta på Rana

Oj vad hon rodnar

Eftersom jag en gång för alla har bett Jante flyga och fara, ska jag vara riktigt oblyg och citera den vilda och härliga Ulrika med bloggen Mitt liv o lite annat:

"Veckans blogg blir Ranas horisont. [...] Älskar hennes sätt att skriva på. Helt klart en beroendeframkallande blogg som jag mer än ofta besöker. Lättläst, rolig, rogivande, skrattframkallande, galet skön stil... o den tillhör en av mina absoluta favoriter. Ett hett lästips om du vill tänka på annat för en stund eller två! "

Ibland får jag för mig att jag är en idiot. Då är ord som Ulrikas läckerheter för egot. Så se mig slå pannan i golvet i min bugningsiver. Snälla Ulrika - tack, tack, tack!

Bild: Aksel Sandemose, mannen som formulerade Jante-lagen åt oss.

*

Rösta på Rana

Rana rodnar

Helt otippat passade Karin med Karins fotoblogg över en fin utmärkelse till mig, basådär. Jätteglad blev jag och niger så det släpar. Tack snälla söta du! För er som ännu inte har upptäckt hennes blogg - hoppa dit och njut av hennes läckra, vassa och humoristiska foton. -

Utmärkelsen passar jag vidare till alla som läser detta.

*

Rösta på Rana

Randig sommar

Precis innan vi åkte på semester, blev Surrabutt humlestucken två dagar i rad. Den hastigt uppblossande fobin för djur som surrar och sticks, blev inte bättre av att sommaren visade sig bli en getingsommar.

När vi bodde hos Annalunda-familjen, hade Annie intensivterapi med Surrabutt. Hon satte en flugsmälla i händerna på det lilla flickbarnet och berättade teatraliskt hur man skulle handskas med de små randiga otygen: "Och när det kommer en geting, viftar du bara med den här flugsmällan, för det är du som bestämmer. Vet du det, att getingarna är rädda för dig? Säg bara: BORT med er, för här är det jag som bestämmer! JAG bestämmer!!"

Senare på semestern, när Surabutt grät i högan sky på grund av de många getingarna, försökte jag köra Annie-tricket.

Jag: Bort med getingarna! Vem är det som betämmer?

Surrabutt (ynkligt): Annie.

Bild: hemmagjord getingfälla.

*

Rösta på Rana

Semesterminne: Annalunda-familjen

Vi hade bränt söderut från Stockholm och spenderat två intensiva dagar på Kolmården. Vi åkte vidare till Småland, där vi skulle bo hos familjen Annalunda: Härliga, generösa, sköna, galna, kloka Annie. Hennes make, den rare och smått excentriske Stormogulen, som uteslutande talar i marina metaforer, tvångsmässigt fyrar av ordvits på ordvits (varför gör män sånt?) och som med en älskvärd gest sträcker fram en ljuvlig kaffe latte - dygnet runt - så fort jag och hans hustru tappar styrfart. Och så lilla Sarah, den söta gullgumman med de blåaste ögonen i Småland, som åldersmässigt ligger precis mitt emellan Surrabutt och Lille Brottarn.

Vilken otroligt varm familj! Från den första sekunden blev vi adopterade av dem. Och vilken ljuvligt slösande, kärleksfull generositet de visade oss. Vi fick bo i det vackra, nyinredda gästrummet. Vi blev visade runt ägorna och grannskapen, där jag med tveksam framgång flirtade med lilla mormor Annalunda. Vi åt och drack gott, sjöng, skrattade, retades. Annie klippte håret på oss och utfordrade oss med pajer och kräftor och andra läckerheter. Och de lånade ut sin husvagn till oss - en nollåttafamilj helt utan körvana, som de aldrig tidigare hade träffat. Efter att vi hade kört runt med den i Skåne (mer om det i nästa inlägg), kom vi tillbaka till Annalunda-paradiset och bodde ytterligare flera dygn hos dem. När vi skulle fara vidare till Västkusten skickade Annie med mig en bra bit över hundra plantor från deras ljuvliga trädgård. Nämnde jag ordet "generös"?

Tack kära vänner för alla de skrattiga dagarna. Tack för allt fint ni öste över oss - inklusive torra ordvitsar och småländska stolligheter och alla mumsiga martinidrinkar. Jag har för evigt inbränt i min skalle minnet av hur Annie spontant och gång på gång slår armarna om mig och hur Stormogulen glider runt och säger på sitt oefterhärmliga, nasala vis: "Jaaa..! Hustrurrrrrna är söta när de jagar i flock."

Bild: Annie och jag.

Bilder från deras ljuvliga trädgård:

Bilder: blå bolltistel och vit purpurklätt, en liten bit av den vita rabatten, kissen, spegelkula (obs Annalunda-huset) och vallmons trumpinnar, rosenstav, keramikkula och lavendel samt stockros.

*

Rösta på Rana

Tillbaka

Vilken semester..! Regn och storm och solskensglitter och små barn på rymmen. Skratt och tårar. Besök hos goda vänner vi aldrig träffat. Loppisar och djurparker. Hotell och husvagn och kollektiv och stuga. På västkusten drabbades vi av akut hemlängtan och abstinens efter kaffe utan saltsmak - och åkte hem i förtid. Men låt mig ta det från början.

*

Rösta på Rana