19 augusti 2008

Semesterminne: familjen Jensen

Jag trodde hon var reserverad. Begåvad, underhållande, intressant och allt möjligt - men reserverad. Anna Jensen.

Redan första gången jag läste hennes texter, föll jag pladask. Hon har ett sätt att skruva orden, att forma dem, att måla fram meningar, att trycka till och smeka språket - som gång på gång tar andan ur mig och blåser mig från soffan. Och alltsedan hon kallade mig tangentfrände, har jag haft en liten hemlig crush för henne.

Nu skulle vi träffas. Den underbara Annalunda-familjen hade lånat ut sin husvagn till oss, och nu bar det av till Österlen för att träffa familjen Jensen. Vi hade aldrig träffats, inte ens talat i telefon med varandra. När vi närmade oss deras hem, ringde jag. Vad tusan, varför funkar inte telefonen? "Hallå" hördes en svag röst i mitt knä och jag tänkte att nu har jag börjat höra röster igen. Jag rinde igen. Inget svar i örat, men återigen en viskning från knät. Men vad fan, headsetet!! Det satt i mobilen och sladden låg som ett liten ormhärva i mitt knä. Därför lät vårt allra första samtal så här:

Jag (säger inte ens "hej"): Haha, vet du vad som hände???

Anna (skrattar): Nej?

Jag: Jag glömde bort headsetet, så din röst var i (tvekar, fegar ur, kan inte gärna säga "muffen") i... knävecken!!!

Sen kommer vi äntligen fram, och hela familjen Jensen kommer springade. Det är Anna, atletisk och fin och strålande som en solgudinna. Det är hennes stilige make. Det är barnen, de ljuvliga. Medan jag börjar fippla med att få ut Lille Brottarn ur i bilen, når hon fram till mig och utbrister glädjestrålande: "Skit i ungarna, kom hit!! Tänk att du är här..!" Reserverad - my ass. Vad hade jag fått det ifrån?

Det blev en fantastisk dag och kväll och natt. Ljuvliga läckerheter blev vi bjudna på, men det bästa var så klart själva samvaron. Så varm och rolig och begåvad, Anna. Så intensiv och skärpt, hennes man. Och så barnen! Loppan, fina stortjejen, som tog hand om de små, men som ibland tyckte att de bara blev för mycket. Och Lillebror ("det här är vår lille farbror"), så söt att socker känns salt. Flera gånger lindade han sina små mjuka armar om min hals och skrattade. Bedårande barn, båda två.

-

Bilder: Lillebror och Loppan Jensen.

Det kan låta för mycket, men det kändes som ett magiskt möte. Många tankar, många känslor. Och det var fint att höra maken Jensen tala så respektfullt och varmt och förälskat om sin hustru. Jag förstår varför.

Bild: Anna Jensen.

*

Rösta på Rana

14 kommentarer:

Soffy sa...

Låter som ett mycket trevligt möte! Getingdödaren finns på de flesta mackar, Rusta, Jula mfl ställen och kostar runt 30:- Om de inte höjt priset nu i getingtider!

Anna sa...

Min vän och tangentfrände... Vilka ordsmekningar.

Så fina ord, för ett fint möte! Vi njöt av varje minut, hela familjen.

Jag tänker på tiden, hur den rusar när samtalsämnena flödar, och hur oändligt kvalitativ det där rusandet samtidigt kan vara.

Och så tänker jag på ordet 'reserverad'; vilka signaler man i sin blogg sänder ut, eller inte. Det måste jag förmodligen blogga om...

Dags nu för ett annat rusande; till förskola och skola.

Många kramar.

smultron sa...

Fint berättat och jag skrattade gott åt det där med telefonen. Ja, i vilket skede av relationen är det egentligen okej att rakt av säga "muffen", bara sådär!?
Och hur kan knävecken hamna i det området?
*försöker bända och dra upp benen*

Maria sa...

Har själv haft glädjen att träffa Anna och hennes make IRL innan jag föll till marken och blev en liten spillra av mig själv. Värmen som strömmar ur dem båda är fantastisk. Jag kan mycket väl tänka mig vilken underbar kväll ni hade tillsammans.

Karins fotoblogg sa...

Och vilken tur vi andra har som kan få läsa om detta möte!

Annah sa...

hej, var tvungen att kolla in din suveräna blog eftersom du är veckans blogg hos Ulrika.
Ouch, va bra du skriver och
jättefin blogg!
Här kikar jag in fler gånger.
Ha en bra dag/annah

Willewira sa...

En sann vänskap, ny som gammal, är som en sommarbris mot kinden, doften av en ros, smaken av en chokladbit av dyraste sort och så oändligt mycket mer...
Lämnar spår som sitter kvar in i evigheten.

Glad att du fått uppleva det i sommar.
Att du fått en skatt att bevara. Den är värd mycket.

De varmaste kramarna, Grodan!
Willewira

Annalunda sa...

Tjenixen lilla grodis!

Härligt med vänner och det ska vara gott att leva... :)


Puss

Hannis sa...

Vad härligt när cyberrymden rymmer såna överraskningar!

Och vad UNDERBART att du bett Jante flyga och fara!
Det gav mig en morgonkick!

Stora kramen Hannis

Ps.Länka=OK, blir bara glad.
Du finns på min lista du med=))

A n k i e F o n t ä n sa...

Åh, vad fint! Jag blir så glad när jag läser om ert möte! Själv har jag stängt min blogg. Återkommer nog i annan form och kanske väljer att skriva närare och mer personligt till en utvald skara. Hör av mig i sådana fall... Kommer fortsätta läsa och säkert också kommentera hos dig Rana! kram

Zäta sa...

Som jag skrev till Jensen; Ni är underbara människor som jag är så glad och tacksam över att ha fått "smaka på".

Nu ska jag också blogga om vilket intryck man ger av sig själv på bloggen. Det var ett roligt uppslag!

Zäta sa...

Hej igen!

Nu har jag skrivit lite om dej på min blogg. Du får gärna säga ifrån om du vill att jag tar bort det.

Hjärtat Mitt sa...

Ja, ett möte kan ju gå hur som helst!
Men jag måste säga att än så länge har jag bara haft positiva erfarenheter av att träffa internetvänner IRL. Peppar,peppar, hihihihi...
Det där med headsetet råkade jag oxå ut för, bara det att det var min man som hördes från, du vet var :)

Kramizar Mari i Marieholm

hem ljuva hem- helena sa...

Vilket härligt möte!! Du beskriver det så fint.