03 januari 2010

Mamma saknar

Det är möjligt att man sover bättre utan små barn och dinosaurier och bilar och lego i sängen. Det är möjligt att man vaknar mer utvilad utan att ha haft dem under och över sig hela natten. Men herre gud vad det är svårt att somna utan dem.

Jag ligger i sängen och saknar doften av små barns fjuniga nackar. Jag saknar deras pärlande skratt i sömnen. Jag saknar de där njutningsfulla sömnsuckarna som skvallrar om att de sjunker ännu djupare ner i sömnen. Jag saknar till och med att bli sparkad i mjälten av oväntat hårda små barnhälar.

Hm.

Hjälp mig att komma till ro med era små karatesparkar, barn. Och lägg för guds skull en Diplocaulus på min hals igen.

Rösta på Rana

8 kommentarer:

Kajsa sa...

Åh kära du, det där måste nog vara bland det svåraste att vänja sig vid - att inte ha barnen hos sig, runt sig, på sig jämt! Jag skickar alla virituella plastdinosaurier jag kan och hoppas på bättre sömn framöver. Kram

Rosa sa...

Åååh jeg har ikke ord. Føler bare med deg!!

Fru Plommon sa...

*håller med ovanstående*

Vita Stunder sa...

Jag känner verkligen med dig finaste vännen min! *krama*
I väntan på Diplocaulus och dina barn finns en dino på min blogg
- varsågod! :)

Varmaste kramar, Anna

Annica sa...

Jag vet. Jag grät nog hela min första helg utan sonen. Kunde inte slappna av. Rastlös.

Man vänjer sig aldrig men det blir lättare att njuta av egentiden.

Kajsa sa...

Mmm, det där måste vara svårt. Så svårt. Skickar en stor stor kram.

Men ingen diplocaulus, där går gränsen. Vad ÄR det där för ett läskigt monster? Är det verkligen en dinosaurie - är du säker på att det inte är en alien?

Med hopp om god nattsömn, med och utan små fjuniga barnanackar.

Zäta sa...

Älskling!

Laila sa...

Du är inte ett dugg konstig som saknar allt det. Du är mamma! Då får man göra det!

Tänker på dig jätte ofta även om jag inte kommenterar så mycket. ♥