Olika tekniker

Efter en dags fixande och grejande och handhavande med två små snoriga ungar, drog jag mig igår kväll undan, för att stjäla mig femton minuters tid med mig själv och min bok. Mannens så kallade musik dunkade i hela huset och en stor person och två små dito löpte kärleksfull amok med varandra. Jag hade lekt hela dagen och hade för stunden definitivt lekt klart. Jag sökte upp husets tystaste hörn och försjönk så snabbt jag kunde i texten.

Snart flockades de små omkring, vilket var hyfsat oförklarligt. Med mamman hade de rasat dagen lång; pappan var nyss hemkommen och borde ha en aura av nyhetens behag över sig. Dessutom var pappan på ett brutal-roligt humör och mamman var på... ehum, motsatt humör. Men flockas skulle de.

Nu kan man iaktta två helt olika tekniker för att övertala modern att leka.

Surrabutt - den mjuka, verbala, treåriga flickungen - sätter sig på en madrass en bit ifrån modern. Dröjande och liksom utan avsikt, klappar hon bredvid sig och säger helt apro på att "det är mjukare här, mamma". När detta inte ger nåt resultat, släntrar hon närmare med en egen bok och råkar sätta sig nästan på mamman. Hon lirkar in sin bok över mammans och säger mjukt "den här boken är roligare, mamma".

Lille Brottarn - den glada, intensiva, ett och ett halvt-åriga pojken - plöjer målmedvetet in i mammans sfär. Här handlar det knappast om övertalning eller förevisande av lockande alternativ. Nej, nej. Han drar jättehårt i mammans bok och upplyser först om vad tingesten heter - "bockibockibock" - och sedan vad man ska göra med den, nu när den oemotståndliga sonen äntligen har kommit - "bort! bort! bort!".

Såklart hon kapitulerade.