Effektiv men opålitlig social begåvning

Bekännelse: ibland har jag inte alla mina sociala getter hemma.

Oftast går det som på räls. Jag vet ungefär vad som ska sägas och jag vet banne mig precis hur det ska sägas. Jag fixar det där med undertoner och metabudskap. Jag ser vad som pågår under ytan: Jan Banan tigger om bekräftelse, Mango-Mange förlorar gruppens statustävling, Fru Fikon vill att alla ska vara med. Jag ser, jag hör, jag fattar. Och jag är trevlig, smidig och snabb.

Alltså oftast. Ibland går det käpprätt åt ett freakigt, asocialt pucko-helvete. Ett exempel ur mängden: Jag sitter på ett fik med min då tämligen nyfödda dotter. Bakgrunden är (och här är mitt försvar) att jag är dimmig av sömnlöshet. Jag tror också att alla andra nyblivna mammor känner som jag; att de ständigt ammar eller bär runt på sitt lilla krävande knyte och inte heller någonsin får var ifred. Jag sitter således på fiket med min lilla vakna bebis. Bredvid sitter två mammor med varsin sovande bebis. Mammorna bredvid tittar på min bebis och gullepluttar lite med henne. Jag säger då, med ett tonfall som jag har för avsikt att göra rappt (så snabb jag är), initierat (vi nyblivna mammor emellan) samt trevligt (inte ska väl ni), men som istället låter ilsket och allmänt stört, jag säger alltså när två främmande mammor pratar med min unge:

"Prata inte med henne, era sover ju!"

Och log de rappt, initierat och trevligt tillbaka? Nej, se, de gjorde inte det. Mina sociala getter på rymmen kom dock tillbaka just precis så att jag kunde observera och korrekt tolka de främmande mammornas mentalt tappade hakor, deras perfekt synkade huvudrörelser och hur de såg på varandra i tystnad precis så länge som de skulle och hissade upp sina ögonbryn exakt så högt som situationen krävde. Getjävlar.