Det känns som kärlek

Mannen är på väg ut med Lille Brottarn. Surrabuttan på dagis. Inga lösdrivare i huset för tillfället. Jag ska med andra ord få en liten EGEN STUND hemma: bara jag, mitt kaffe och mina bokstäver. Jag ämnar njuta aktivt och riktigt ordentligt av denna min kvart som snart bliver mig given.

Men vad är det jag hör: Mannens Ragga-Muffin-Avancerad-Special-Reggae, nån nerknarkad Rastafari-snubbe med guppande falsettröst som klagar på vardagens allmänna misär och akut utbredd sprutbrist, naturligtvis avknoppad från nån obskyr reggaegrupp med ännu mer nerknarkade snubbar från Västindien med könssjukdomar hela bunten. Min avsikt är givetvis att stänga av eländet och i ren och oförstörd hämndavsikt ösa på med Präktiga Julfavoriter av Breda Barytonmän som vet hur den ska dras, den där stenen ni vet. Visserligen är Mannen på väg ut, men bara vetskapen om att min Barytonskille schasar bort hans Knarkkille - ah, jag vet inte. De går igång på det. Blir helt svarta i ögonen. Det är visst nån manlig grej.

I alla fall. Jag ska nu bara byta skiva på stereon. Jag trycker på stop, fortfarande pubertalt reggegnäll, jag trycker på eject, fortfarande pubertalt reggaegnäll, jag trycker på power, fortfarande pubertalt reggaegnäll. Det är nu jag tydligen undslipper mig kommentarer som "amen det var väl själva fan". Sa i huvudet "hoppsan, ett litet käckt tekniskt mysterium", men det kom tydligen ut annorlunda.

Och här kommer det: fnisset. Det fåniga, totalt lyckliga fnisset. Det skadeglada, flickaktiga såå-nöjd-fnisset från Mannen. Och jag blir otippat så lycklig, vet i stunden inte varför. Men det har nånting att göra med kärlek. Han vet att jag får mordiska tankar efter påtvingad non-stop-dygnet-runt-lyssnande av svår reggae. Han ser att jag inte får ut skivan. Han vet varför. Han vet hur orimligt aggressiv jag blir av Teknik Som Strular. Och han vågar fnissa åt denna min barnslighet, trots att han vet att han därmed riskerar att få en dorving.

För övrigt: skivan satt inte i stereon, utan i dvd-spelaren.