"Det är inget fel på korv..."

"En kris är ett produktivt tillstånd. Man ska bara avlägsna bismaken av katastrof." (Max Frisch)

Någonstans i Sverige - en lycklig familj ska sätta sig till bords. Det är den lugna och trygga fadern, den varma modern, de små söta barnen. Alla är glada. Maten doftar gott. Ingen disk eller annat stök syns till. Från en osynlig stereo spelas på låg volym Barbers Adagio för stråkar. I detta hem råder harmoni och frid. Verkligen. Inte.

Unge 1 (gråter): uuuuh huhuu.

Unge 2 (gråter): ääääh hähää.

Jag: varsågoooda, nu kommer maaaaten.

Unge 2 (lyckligt): korr! korr! (= å vad gott med korv för tredje dagen i rad, obs ej ironi, jag är ju bara ett år.)

Unge 1 (gråtande): jag vill inte haaaaa korv...

Jag (säger): men du sa ju nyss att du äl-ska-de korv?

Jag (tänker): det förstår jag så innerligt väl, vem får god aptit av grishud och svål och späck?

Pappa/Mannen (får god aptit...): det här var riktigt gott, hörru.

Unge 2: korr! korr!

Maten (hamnar i knät, på golvet, i håret): gegg gegg.

Unge 1: kan jag få glass?

Jag: ha!

Maten: gegg.

Pappa/Mannen (torkar symboliskt upp lite av gegget, kapitulerar): ... gott, hörru.

Unge 2 (är lite, lite ren på ett ställe på axeln): korr!

Unge 1 (har ej rört maten): jag är mätt.

Jag (mutar): pilla i dig det där nu så blir det nåt gott sen.

Pappa/Mannen (präktigt): nåt annat gott.

Carl Larsson-idyllen: he he he.