Mindre av Rana

Åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid.

Bakgrund: Jag är inte känd för min hälsosamma livsstil. Vadå mat? Vadå träna? När vissa mopsiga kollegor skanderar "frukosten är dagens viktigaste mål", tar jag en enorm latte som frukost och har det bra. När Mannen tjurar över att söndagsmiddagen är fyra sekunder försenad, säger jag "men gud, jag har glömt att äta lunch idag igen". Varpå Mannen mulnar ihop ännu mer. (Hahaha, bara jag tänker på hur omotiverat provocerad han blir av sånt, blir jag på gott humör.) Och när chefen muppar iväg på spinningpass efter spinningpass, hör jag mig själv ropa "jädra hurtbulle" efter honom. Och han slänger tillbaka ett flin och säger "äsch, det är ju bara det femte passet den här veckan".

Nån benhård karaktär är jag inte heller känd för. "Jag börjar banta efter den här bullen" har mer varit min melodi. Eller som en god väns farmor sa: "Jag bantar idag, så jag tar bara två wienerbröd."

Men så hände nåt. I slutet av november bestämde jag mig. Inget sött (enda undantaget är glögg) och bara pyttesmå portioner för Rana från och med nu. "Jag ska bli den enda människan i Sverige som går ner i vikt över jul!" utbrast jag med klädsam ödmjukhet. Och sen i slutet av november har jag innehaft Södertörns vassaste karaktär. Vänner, min moraliska styrka är av flinta. Tro det eller ej, men på hela december har jag bara ätit en enda lussebulle och fem små lakritsknäck. Inget annat mumselimums. Ingen efterrätt, ingen kaka, ingen bulle, ingen marsipan, ingen glass, ingen ischoklad, inga praliner på hela julen. Jag är så imponerad av mig själv så det är larvigt. Hur går det då? Jo tack. Jag har gått ner sju kilo och brallorna flaxar runt midjan.

Som sagt: åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid. Jobbet ryker all världens väg. Ekonomi och sysselsättning och husköp och vägval och barnens skola är vita fläckar på framtidskartan. Men jag går ner i vikt i alla fall.

Jag måste bara klä i ord ett minne som alltid stiger fram, när ämnet viktminskning kommer på tal. Jag gick på Viktväktarna, och längst fram stod en donna som skulle peppa oss. Hon var smal som en gammal åra, vevade amerikanskt med händerna och skrek i extas till alla runda kvinnor i pupliken: "Vi kommer bli smala som trådar, allesamman!!!" Hon ville väl höra ett rungande "JA" men möttes bara av tysta, avundsjuka blickar. Hahaha. Jag vet inte varför min hjärna tar upp plats med det minnet.

Nu får ni ursäkta mig, jag har ett par brallor att sy in.

*

Rösta på Rana