Det låter som ett vackert och eftertänksamt bokslut. Som om jag såg tillbaka på det som hänt med klokhet och försoning. Som om jag hade det blekaste aning om vad jag talar om.
Så är det inte.
Det är kaos. Det är motsägelsefulla känslor. Det är en snårskog. Det är en mycket smal stig där vi försöker gå fram utan att såra varandra ännu mer. Det är sorg. Det är vrede. Det är rädsla. Det är ovisshet. Det är förbjudna känslostråk av eufori.
Härom dan tog jag av mig ringarna. Jag måste göra det mer verkligt. Efteråt visade det sig att Mannen, utan att vi hade talat med varandra, på sitt håll hade tagit av sig sina precis samtidigt.
Bild: Vigselringen. Inte längre på mitt vänstra ringfinger.
Rösta på Rana
25 kommentarer:
Så otroligt tråkigt! och så mycket jag känner igen i detta. Önskar att jag hade något som helst att säga till dig mer än att jag är ledsen för din, er skull. Men att ur det växer nytt.
Kaoset måste få vara där. Och att förklara och beskriva är väl en del av sorgen, eller? Skickar så många kramar mina armar orkar med ♥
Sitter här med tårar i ögonen, efter att läst dina senaste inlägg...du beskriver det så starkt,utlämnande, fint och sorgligt...ja, det finns massor av ord...och ändå inga...KRAM
Gumman.
/L
Åh, så sorgligt. :(
pussar och kramar i lass till dig min grodis!!!
Jag beklagar verkligen!
Men Rana...så ledsamt...Jag är uppriktigt ledsen för er skull.
Uppriktigt.
Tufft...fan va tråkigt när det inte går sådär som man har hoppats på. Kram till er.
Modigt av dig att ha rest in i kaoset!
Jag har gått igenom det du beskriver, men vi hittade tillbaka till varandra. Hela ens vuxna liv är en väldigt lång tid...
Allt man försöker säga i ett sånt här läge tenderar låta snusförnuftigt, men försök att bort se från det, så vågar jag skriva det här:
Ditt kloka och eftertänksamma bokslut kommer att finnas kvar där, när kaoset lagt sig - om ni är lite varsamma med det. Och det jag förstår av det du skriver är att det är det ni försöker göra. Bra. Men sen måste kaoset få ha sin tid också. Kaos är inte farligt - man får bara vara försiktig så man inte tappar bort sig själv i det.
Det gör mig så ont om er, men jag är säker på att ni kommer genom det kaotiska på ett bra sätt.
Det är så svårt att vara där. Den vägen är aldrig annat än vidrig, men du ser utt att balansera väl.
Ljuset finns där på andra sidan.
Säder så många strykekramar jag kan till dig, mannen och era barn.
Oj så ledsamt det låter. Att skiljas gör ont. På många sätt. Även om kärleken bleknat så är den ändå påtaglig på något sätt.
Tomheten också.
Jag tänker på dig!
Gumman, jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag beklagar och önskar er båda all lycka framöver. Trots att vägen blir svår och jobbig nu så kommer det bli bättre framöver. Se tillbaka på fina minnen och se framåt på det ni har, barnen.
En klen tröst jag vet, jag önskar att jag kunde säga ngt mer.
Stor kram!
Hej....jag skilde mig också för 15 år sedan.... så...jag vet hur det känns...fy fan vad jobbigt...men det blir bättre allteftersom , men det är väl ingen tröst nu mitt i kaoset...
Kram till dig!
Annica.
I sondags tande jag ett ljus for dig i den katolska kyrkan i Paina, har i Italien och sande en bon till den Hogste om karlek till dig.
Stor kram.
Det känns sorgligt att efter 18 ljuva år inte känna något. Kanske är det bara så att er kärlek tagit en anna form. Utvecklats från vacker knopp till en mogen blomma. Livet går upp och ner och kärleken lever om man vårdar den. Ibland kommer det så mycket annat emellan att man glömmer varandra. Men så lång tid av kärlek försvinner inte bort, kanske den bara gömmer sig lite... Vårda den som en blomma!
Jobbigt, ledsamt och trist. Skickar styrkekramar så att du ska orka!
KRAM!
Å.
Här läser jag ikapp efter en lång bloggpaus. Nu vet jag inte riktigt. Måste läsa mer.
Men kram.
Lider med dig.. så otroligt mycket! Var ju inte så länge sen jag själv var mitt i det..
All styrka till dig. kram!
Ett förhållande sköter inte sig själv, man måste ge för att få!!Och sköta om sig själv. Vårda och vara rädda om varandra. Ta sig igenom kriser och uppskatta varandra, krama varandra. Den som vill förändra måste börja förändringen. En relation är en skör tråd, eller som en växt, den måste ha näring för att överleva. Värdera vad som är viktigt och vad som är småsaker. Inte bråka om bagateller utan ställa upp för varandra.
//En som levt lite längre?
Aj, jag får ont i hjärtat (själen?). Hoppas ni båda kommer ur det här, starkare.
*kramar, i brist på ord*
En tanke till dig...
Skicka en kommentar