Tatuering

Hela mitt liv tar en ny vändning. Jag befinner mig i ett mentalt och känslomässigt kaos. Det är hopp och sorg och smärta och nystart. Jag är brutalt förvirrad. Det känns som om jag gör saker i fel ordning. Hela mitt sinne skriker efter symbolhandlingar och konkreta tecken. Jag letar desperat efter nåt att hålla fast vid, nåt som hjälper mig att fatta.

I flera år har jag varit sugen på att tatuera mig. Nu är det väl dags. Motivet kom bara till mig; helt plötsligt var det självklart vilken bild jag skulle smycka mig med - och var den skulle hamna.

Jag nämnde detta för barndomsväninnan, som var mycket snabb och mycket tydlig i sin reaktion:

"NEJ, Rana. Ingen tatuering nu. Du är inte tillräknelig. Du ska ha minst ett halvårs betänketid när det gäller det. Jag säger NEJ."

Hon kan ha en poäng.

Rösta på Rana

Skrikterapi

Bild: Surrabutt och Lille Brottarn är pirater.

Rösta på Rana

Kaos

"Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut."

Det låter som ett vackert och eftertänksamt bokslut. Som om jag såg tillbaka på det som hänt med klokhet och försoning. Som om jag hade det blekaste aning om vad jag talar om.

Så är det inte.

Det är kaos. Det är motsägelsefulla känslor. Det är en snårskog. Det är en mycket smal stig där vi försöker gå fram utan att såra varandra ännu mer. Det är sorg. Det är vrede. Det är rädsla. Det är ovisshet. Det är förbjudna känslostråk av eufori.

Härom dan tog jag av mig ringarna. Jag måste göra det mer verkligt. Efteråt visade det sig att Mannen, utan att vi hade talat med varandra, på sitt håll hade tagit av sig sina precis samtidigt.

Bild: Vigselringen. Inte längre på mitt vänstra ringfinger.

Rösta på Rana

Över

Arton år är en lång tid. Jag har varit kär i honom i hela mitt vuxna liv. Jag vet ingenting annat. Det skulle alltid vara han och jag, alltid. Han var allt jag ville ha och allt jag behövde. Han var stark och underbar - och älskade mig. Jag behövde inte mer. Det räckte liksom att vara förälskad i en riktigt manlig och vacker man som dessutom avgudade mig - år efter år. Vi hade inget annat. Ingen vänskap, ingen själslig samhörighet, ingen intellektuell utmaning i den andre, ingen direkt förståelse, ingen likhet, inget speglande av sig själv i den andres blick. Vi hade bara kärleken, bara sagan. Och det räckte - fattas bara.

Några småbarnsår, dödsfall, sjukdom, inbrott, arbetslöshet och husrenoveringar senare mådde båda skit och ingen kunde ge så mycket som den andre behövde. Frustration. Smärta. Besvikelse. Ångest. Jag säger inte mer än så. Och kärleken? Tilliten? Borta. Och nu har vi inte ett skit att falla tillbaka på. Ingen vänskap, ingenting. Vi har bara tokälskat varandra. Och nu är allt slut.

När jag berättade det här för vännen Oftavilse, fick jag ett vackert svar:

"Det verkar ändå som att ni, om man bortser ifrån den senaste tiden, ändå har haft ett förhållande många bara kan drömma om. Hoppas att ni minns de åren på rätt sätt."

Jag ska låta hans ord bli en tröst. Jag har fått uppleva det.

Rösta på Rana

Ritsch

Terapi. Det måste ut. Ju mer smärta på pappret, desto mindre i mitt bröst.

Bild: Ritsch, blandade tekniker.

Rösta på Rana

I skärvor

Jag leker lite med gamla skisser.

Blyertsskiss: I skärvor, med make up i paint.

Rösta på Rana

Liten resa

Mannen och jag drar iväg några dagar. Vi kommer att längta oss tokiga efter de här personerna:

Bild: barnen.

Rösta på Rana

Brottarbrett

Det är visserligen bra att stå stadigt, men det här är ju larvigt.

Bild: Surabutt och den bredbente Lille Brottarn.

Rösta på Rana

Gay spotting

Surrabutt: Jag såg två farbröder som hade giftit med varandra. De satt i en bil.

Jag: Jaha. Hur vet du att de var gifta då?

Surrabutt: Jag såg det.

Jag: Men vad gjorde de då? Pussades de?

Surrabutt: Nä...

Jag: Men såg de kära ut, eller vad? Varför tror du att de var gifta?

Surrabutt (överseende): Men mamma. Jag bara vet det.

Rösta på Rana

Men jag VAR snabb

Morgonrush med ungarna. Det känns mer smidigt och schvungigt än stressigt. Lurar kläder på den ena medan jag gulligull-väcker den andra. Fixar välling åt den ena och flickflätor på den andra. Diskussion om varför inte badkaret får följa med till förskolan. Tandborstnig med monsterljud. Drar på mig ett par braller och sveper vulgo-latten. Shit, vad vi är sena. Borstar den värsta leran av overallerna. Springer till bilen. Lurar ungarna att vi blir jagade av tigerspöken ("men snälla såna").

Jag hivar in dem på förskolan. Försöker verka balanserad inför fröknarna. Pratar strunt med de andra mammorna. Pussar och kramar barn. Vinkar.

Jag har så ofta tunika eller klänning över mina byxor. Inte reagerar jag på att det flaxar om vaderna; det gör det ju liksom alltid. Men jag skulle ju ha kunnat slänga en blick i spegeln innan jag åkte hemifrån.

Inte förrän jag kommer hem igen, upptäcker jag att jag har lämnat ungarna iklädd nattlinne.

Rösta på Rana

Älsklingar i hatlista

Mannen och Herr Kronvall roade sig för en tid sen med att skicka hatlistor i Spotify till varandra. Jag hörde Mannen vällustigt njuta av att hata Berghagen och Afzelius och Wiehe.

Men i morse så råkade jag titta lite närmare på hans hatlista, och kunde konstatera att mina älsklingar Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och Nordman ligger i topp.

Det kan aldrig vara ett gott tecken.

Bilder: Musikaliska älsklingar.

Rösta på Rana

Mörkö

Solen lyste och hösten glödde. Jag är rätt orolig nu, för ingen tappade sin korv i brasan, vi körde inte på ett enda vildsvin och ingen unge ramlade i sjön.

Så vad ska hända nu..?

Rösta på Rana

Fonologiporr

Mina små barn skanderar Allah akbar och ser glada ut. Och lingvisten i mig njuter av hur bra de får till både de faryngala frikativorna och de uvulara klusilerna. Klart det är svennearabiska, men ändå. Snyggt, ungar.

Bild: The International Phonetic Alpabeth (IPA), konsonanter.

Rösta på Rana

Allah akbar

Visserligen bor vi i förorten. Det är halal på Coop, vulgoguldiga kors, kitschiga prylar i folks trädgårdar, baba ganoush, invandrare, svennar, vräkiga mercedes, smygrassar, klotter, paraboler, moskéer och skumma små affärer i en enda röra. Det synnerligen mångkulturella Sverige ler och svär åt mig så fort jag sticker hemifrån.

Som sagt, vi bor vi i förorten. Ändå blir jag ganska förvånad när vi bränner förbi moskén på vägen hem, och båda ungarna börjar skandera från baksätet:

Allah akbar, Allah akbar, Allah akbar.

Jag tittar på dem i backspegeln. De ser grymt nöjda ut.

Bild: Allah akbar, Gud är stor.

Rösta på Rana

Biologisk och själslig bror

Jag är så stolt över honom. Så glad i hans mjuktaskiga, intelligenta humor. Så lycklig över att han fattar minsta tonfall och ögonkast. Så tacksam för hans lågmälda, ovillkorliga trofasthet.

Rösta på Rana

Elefant

Kusin Kvicksilver och Kusin Snoop Dogg spenderar söndagen hos oss. Jag säger att det är lättare att ta hand om fyra ungar än två, och menar det.

De klarar sig så bra själva, men jag går ibland och tjuvlyssnar på dem. Och när jag inte gör det, är det de som tjuvlyssnar på mig.

Kusin Kvicksilver: Vad var det?

Surrabutt (viskar): Det var min mamma som snöt sig.

Kusin Kvicksilver (imponerad): Hon lät som en elefant!

Surrabutt (stolt): Ja, så låter hon alltid.

Rösta på Rana

Låter gott

Jag var inte med, men fick det nyss återberättat.

Vännen Krippe var och handlade mat med sina två söner. Låt mig på en gång berätta att Krippe är en Trevlig Man - väluppforstrad, lugn, artig, finkänslig. Korrekt, kan man säga. Hans yngste son är det inte. Vid köttdisken, bland massor av folk, upplåter den sjuåriga sonen sin oblyga stämma:

"Jag vill ha köttfärssås. Men gör din köttfärssås, inte farmors, för hennes smakar pullhår."

Innan Krippe - med lätt tappad haka, får vi förmoda - hann reagera, gick sonen vidare som om inget hade hänt.

Får jag nu bara ber er alla att inte berätta för Krippe vad pullhår är. Jag är tamigsjutton inte helt säker själv.

Bild: Vad kan denna rätt tänkas smaka? Ja, jag bryr mig inte; jag är redan vegetarian sen tidigare.

Rösta på Rana

Funkar

"Och sådan leda bryter ner en bra frisyr" sjunger Winnerbäck, som jag har citerat rätt friskt här på bloggen den senaste tiden.

Men det är ju sant. Så jag färgade håret blåsvart och bad vännen Hansolo (tack!) att klippa mig igen. Att vara så här apsnygg i håret löser ingenting. Men det lindrar.

Skit samma om det låter ytligt. För ni vet ju vad man säger. Allt som funkar funkar.

Rösta på Rana

En ängels röst

Det kom ett mejl från Zäta: "Det ligger en sång till dig på min blogg nu."

Jag har varit förälskad i hennes röst sen jag först hörde den, så vackrare gåva kunde hon knappast ge mig.

Sången visade sig vara "Allt till Jesus". Jag är inte troende, men jag känner igen en ängels röst när jag hör den. Gör ni?

Bild: en ängel.

Rösta på Rana