Fast ärligt talat

Någon kanske tror att jag har lagt upp mitt nakna hjärta här i denna moderna biktstol. Nej, nej. Jag försäkrar att blödande sår och personliga tillkortakommanden har presenterats med svalkande ironi och befriande amen vad fan-attityd. Hittills i alla fall.

Ärligt talat är det rätt tuffa tider nu. Börjar umgås med tanken att vara lite mer sanningsenlig här. Tänk om det är en bra sak? Det funkar ju i alla fall inte att gråta och INTE säga som det är (det har jag nämligen provat rätt länge). Och hur är det, då? Det är så att jag ofta känner mig rent ut sagt genomledsen och helt slut. Jag sover inte och inget är roligt. Så känns det inte alltid, men när det känns så, känns det som om det alltid känns så. Om nån fattar. Det är också så att Mannen tycker att jag ska gå till farbror Doktorn och få lyckopiller. Och jag letar försvar (?) och förklaringar. Till exempel som att jag var hemma med de små förvisso ljuvliga ungarna alldeles för länge. För tungt, för ensamt, för deppigt, för mycket, för länge. Och sen tre veckor tillbaka är jag på ett ställe (s.k. arbete) där jag inte ska vara. För skumt, för ovälkomnande, för muppigt, helt enkelt för skitdåligt. Och så andra motgångar som jag ännu inte är beredd att slänga ut här. En klok och kärleksfull kvinna i min närhet påminde mig nyligen om att jag inte behöver försvara att jag känner som jag gör. Jag vet inte. Sant naturligtvis, och viktigt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Så är det.