Hjälper inte

Någon kallade mig nyligen lycklig och avundsvärd.

Jag ska säga detta så tydligt jag kan. Såna kommentarer är bästisar med Ryck-upp-dig och Kom-igen-för-fan. Såna kommentarer hjälper inte, har aldrig hjälpt, kommer aldrig hjälpa, amen.

Att jag "borde vara lycklig" är liksom pudelns kärna. Den lille sonen som pussar och skrattar och far runt som en tokdåre. Den lilla dottern som berättar och och smeker och anförtror. Den stora Mannen som vill bära mig genom detta. De andra nära, familjen och vännerna, som finns där. Och huset. (Bilen? Är jag lycklig och avundsvärd för den med?) För att inte tala om det faktum att jag lever i ett fredligt och demokratiskt samhälle. Och så vidare. Men jag är inte glad, hur mycket jag än borde. Jag gråter.

Det är precis detta som är poängen. Jag har så mycket som jag skulle vilja vara glad åt.