09 januari 2009

Kampsport

Jag måste ha sett mer kampsport än alla mina vänner sammantaget. Sluta inte läsa. Det har med trygghet att göra, på nåt skruvat sätt.

Jag minns när jag som liten flicka satt bredvid min far i tevesoffan, medan han tittade på vasaloppet eller backhoppning eller skidskytte nåt annat outhärdligt tråkigt. Han var ingen sportfanatiker, men sånt där gillade han. Och jag satt bredvid och läste en bok eller drack te eller småpratade med honom. Det var tryggt, ljuvligt tryggt.

Sen gifte jag in mig i en släkt av kampsportare, kan man nog säga. Mannen är en jujutsu-kille. Hans pappa var gammal boxare. Mannens ena bror kör karate, den andra thaiboxning. (Dessutom tränar min egen bror boxning.) Så fort de visar nån slåssmatch på teve, sitter Mannen där och viftar och gestikulerar och skriker tips åt teven:

"Men garden, för fan. Kolla, killen är ju vidöppen!"

"Men lås då, kör ett benlås, du har honom ju!"

"Han sparkar ju inget, sparka för fan, kör låga sparkar..!"

Jag vet ärligt talat inte om han talar med mig eller inte. Men han är söt att titta på när han sitter i soffan och hoppar och gapar och svär. Och jag sitter bredvid och bara myser.

2 kommentarer:

Willewira sa...

Visst är de söta, våra sportfånar!
Eller ska man kalla dem slagskämpar? :)

Maken min utövar ingen kampsport men tittar gärna på det. Just nu sitter han som klistrad framför UFC, Ultimate Fighter Championship.
Det är säkert en lite avart till boxning och dylikt, men sånt gillar han också...

Själv är han snäll som ett lamm... och det är ju tur. :)

Ska snart gå och lägga mig med mitt öra...(går väl över någon gång...)
Tyvär har hostan börjat visa sig igen. BLir man trött eller???

Sköt om dig gumman! Ser fram emot vår kaffe latte-träff!

PoK
Willewira

Vella sa...

Tack du underbara för awarden.....
Du om någon berör!
Kram /Vella