Mamma

Hon var tjugofem år fyllda. Hon och hennes make ville så gärna ha ett barn. I sex år hade de försökt, men det ville sig inte. Vänner och bekanta kom med försynta frågor. Det hjälpte föga. Hon stod en kväll och tittade mot himlen och såg ett stjärnfall. Hon önskade sig ett barn - och blev kort därefter med barn.

Kvinnan var min mor och barnet var jag. Idag lovebombar jag mamma.

Bild: Mamma.

Hon är så mild, så ömsint, så kärleksfull. Ibland har jag trott att hon är en ömtålig blomma, men så är det inte. Hon vet kanske inte om det, men i jobbiga tider har jag försökt kasta kuddar under henne. Jag vet inte om hon har behövt det.

*

Tillsammans med min pappa gav hon mig och min lillebror en mjuk och varm barndom. Jag har alltid känt mig älskad. Min bror säger att jag var ett känslomonster som tonåring - men då vill jag en smula motsägelsefullt svara: "Det var jag inte alls. Vem var inte det?" Jag har inte för avsikt att dra min biografi; jag vill bara säga att mamma är min förebild. Jag vill ge mina barn en sådan varm och kärleksfull uppväxt som hon gav mig.

*

När hon och pappa separerade, blev jag så vanvettigt arg på henne. Det är länge sen nu. Jag var inte arg särskilt länge, men hon och jag tvingades att hitta varandra på nytt. En period blev det för nära, för tajt, för mycket systerskap (det här är min version). Vi prövade, omprövade och hittade så småningom varandra som mor och dotter.

*

När jag fick mitt första barn, fylldes jag - vid sidan av alla kaotiska känslor av kärlek och rädsla och lycka och oro - av en gigantisk känsla av JAHA. Det var "jaha" som i "Jaha, är det så här mycket man älskar sitt barn. Jaha, är det så här orolig man är för allt som kan hända. Jaha, är det alltså så här mamma har känt för mig." Redan på BB föll hundra pusselbitar på plats. Alla gånger mamma har varit orolig för mig - jaha, var det för att hon älskade mig så.

*

En period när jag var riktigt under isen, ville jag ha hennes varma, trygga, kärleksfulla stöd. Jag tyckte inte att jag fick det. Hon försökte peppa och rycka upp mig allt vad hon kunde, men jag blev bara olycklig.

"Försök vara glad. Sprid din ljusa energi!" sa hon.

"Jag har ingen energi att sprida! Du låter mig inte vara som jag är, det känns som om jag inte duger som jag är" grät jag. (I den absurda förlängningen: "Du älskar mig bara när jag är glad.")

"Det klart du får vara ledsen, men det är bättre om du är glad" sa hon.

"Oaaaaahhh!!!" grät jag.

Det fina med den här händelsen, som var en sån besvikelse för mig då, var att hon kunde förklara allting så glasklart sen: "Rana, när jag ser dig, ser jag både Rana 30 år och Rana nyfödd. Du säger att du är i en grop. Jag står bredvid och ser min lilla bebis i en grop. Fattar du inte att det enda jag vill är att ta upp dig då?"

Jaha - igen.

*

Hon är inte inte enbart ömsint smeksam och lammtussmjuk. Hon har en sabla (jag undviker riktiga svordomar i detta inlägg för hennes skull) förmåga att komma med oväntade rykare underifrån. När det kryper en insekt på hennes macka och jag börjar ropa, säger hon föraktfullt "äh" och äter upp den. Och när jag tar med henne på libanesisk restaurang och försöker briljera med att beställa in baba ganoush och tabbouli utan att titta på menyn, så dissar hon mina försiktiga utsvävningar (= snäll auberginröra och ofarlig persiljesallad) och beställer helt sonika in GRODLÅR.

*

Nu är hon också är en kärleksfull mormor till Surrabutt och Lille Brottarn - och hur ofta har hon inte råkat säga "men lilla Rana" till Surrabutt?

*

Vad mer? Hon är söt, smidig och kvinnlig. Hon är en riktig pingla. Hon är över sextio, men ändå på nåt vis en liten flicka.

Mamma. Jag älskar dig.

*

Rösta på Rana