Hej då jobbet

Sista dan på jobbet idag. Inte bara för mig, utan för fyra till. Vilken gråtfest. Jag har grinat ögonen ur mig, skrattat, grinat igen, kramats, lyssnat på tal och grinat ännu mer.

Det är ju människorna jag kommer sakna. Jag fäster mig så vid dem. Jämt gör jag det, och jag vill det, och det är det som gör så ont sen, men jag vill hellre ha dem i mitt hjärta än inte. Så mycket det smärtar när de försvinner, men det är värt det, det är ett val jag gör, å vad pretentiöst, men så är det.

Och nu bor de i mitt hjärta: Söta, fina Mona-Lisa, som på sitt smeksamma sätt från allra första stund bara har sagt rara saker till mig. Klippan Cath, som har backat upp och räddat mig igen och igen. Galningen Carro, som har tjusat mig med sitt vakna, snabba, modiga, naiva, närgångna sätt. Sötnosen Kaj, som är ung som dagg och så snabb och kul. Nallebjörnen Marcus, som är så snäll, så snäll. Jenny, som även är min vän privat. Kicki, som varje dag har sagt "Rana, när kommer boken?" Kristina, som är femtio, men ser ut som tjugo. Vackre Yaseem, som verkar så stöddig, men är snäll som ett lamm. Isabelle, som har sån koll, men ändå dyrkar Lantz. Raringen Kicko, som har kramat mig hela dan idag och pussat mig och kallat mig sin "gullvippa".

De och många till. Hej då.

*

Rösta på Rana