Hej då jobbet

Sista dan på jobbet idag. Inte bara för mig, utan för fyra till. Vilken gråtfest. Jag har grinat ögonen ur mig, skrattat, grinat igen, kramats, lyssnat på tal och grinat ännu mer.

Det är ju människorna jag kommer sakna. Jag fäster mig så vid dem. Jämt gör jag det, och jag vill det, och det är det som gör så ont sen, men jag vill hellre ha dem i mitt hjärta än inte. Så mycket det smärtar när de försvinner, men det är värt det, det är ett val jag gör, å vad pretentiöst, men så är det.

Och nu bor de i mitt hjärta: Söta, fina Mona-Lisa, som på sitt smeksamma sätt från allra första stund bara har sagt rara saker till mig. Klippan Cath, som har backat upp och räddat mig igen och igen. Galningen Carro, som har tjusat mig med sitt vakna, snabba, modiga, naiva, närgångna sätt. Sötnosen Kaj, som är ung som dagg och så snabb och kul. Nallebjörnen Marcus, som är så snäll, så snäll. Jenny, som även är min vän privat. Kicki, som varje dag har sagt "Rana, när kommer boken?" Kristina, som är femtio, men ser ut som tjugo. Vackre Yaseem, som verkar så stöddig, men är snäll som ett lamm. Isabelle, som har sån koll, men ändå dyrkar Lantz. Raringen Kicko, som har kramat mig hela dan idag och pussat mig och kallat mig sin "gullvippa".

De och många till. Hej då.

*

Rösta på Rana

Inte alltid så snabbtänkt

Hela dan har jag haft så ont i magen - ja tänk, i magmusklerna faktiskt. En märklig och alldeles ny upplevelse. Det känns ta mig sjutton som om jag hade legat och spytt i tre dagar i streck. Men så kommer jag på att det är just det jag har gjort. Iiiii-diii-ooot.

-

*

Rösta på Rana

DHL

Imorse bankade det på dörren. Det var innan jag hade inträtt i den fräscha fasen. En air av magsjuka stod omkring mig. Hjälp. Ska jag låta bli att öppna? Herre gud, hur länge sen var det jag duschade? Och vad fan har jag på mig, en skitig, alldeles för kort sommarklänning, som jag använder som nattlinne. Och hela hallen ser ut som sju svåra år. Jesus, jag öppnar väl då. En snubbe med DHL-jacka och världens största paket står utanför.

DHL-snubbe: Pa...

Jag (som i en film): Stay away, jag har magsjuka!!

DHL-snubbe (helt oberörd, har hört värre): Som sagt, det var paket till er.

Jag (läser): "Nilsson..." Men vi heter inte Nilsson, det här är inte till oss.

DHL-snubben (försöker): Men kanske en tidigare ägare...?

Jag: Nej, absolut inte. Tyvärr, det är inte till oss. Och jag känner inte till nån Nilsson.

DHL-snubben ger upp, tar det gigantiska paketet och dryper av. Senare berättar jag för Mannen om paketleveransen som inte blev av.

Jag: Synd, det var ett jättestort paket. Från Italien! Men till Nilsson, så konstigt...

Mannen: Men ditt lilla pucko, grannarna tvärs över heter ju Nilsson, tänkte du inte på det?

Jag: Eh. Jag har magsjuka.

*

Rösta på Rana

Gryningsluft

Tre dagar framför Gustavsberg får räcka. Eller som Cath så picksäkert uttryckte det: "Inte kul praying to the porcelain god."

Men nu anar jag hopp, jag vädrar gryningsluft. Jag är ynklig och blek, men jag är också nyduschad och nyvaxad (herre gud). För första gången på tre dygn kan jag stava till åttiotalsordet "fräsch", som jag inte har råd att garva åt just nu. Jag sitter vid köksbordet med fin och rak hållning, istället för att ligga nersunkad utan ryggrad i ett soffhörn. Jag har en enorm latte och en mumsig kavringsmacka bredvid mig, istället för en pytteliten, äcklig, brun bananbit - vars anblick gör en mer sjuk än frisk. Detta är min första latte på fyra dygn; en del av er fattar hur gott denna kommer att göra - i min gom, i min hjärna, i hela mitt ljuvligt koffeinförgiftade system.

Och i hela köket dånar Winnerbäcks hoppfulla ord: "Inga planer men ett steg, inte där än men på väg, det är visst nån som är tillbaka..."

Nu så. Imorgon jobbar jag igen - det blir min näst sista dag. Jag kan inte förklara hur ledsen jag är för det, but I won't go there, nu ska jag vara glad och tacksam för att jag börjar bli frisk. Gråtit för detta har jag gjort och gråta igen kommer jag att göra. Men inte idag.

*

Rösta på Rana

Ironiskt

Jag talade om min viktminskning igår. Några tyckte att min metod var tvivelaktig, att det kanske gick för fort. Nu till dagens fråga: vad finns det mer för tvivelaktig och supersnabb metod att gå ner i vikt, en metod som är effektiv och riktigt osmaklig? Rätt gissat. Jag har fått magsjuka. Varsågod Rana, liksom.

*

Rösta på Rana

Ingen kommer sticka sig på mig

Inte supermycket går min väg nu, men det finns ett projekt som jag sköter helt briljant: jag går ner i vikt. Japp, det gör jag. Elva kilo sedan 1 december.

Brudarna på jobbet skäller lite, men jag håller upp min karaktär av stål som en sköld framför mig.

Brudarna på jobbet: Är det där allt du kommer att äta till lunch??

Jag: Ja, precis.

Brudarna på jobbet: Men du kommer ju inte att bli mätt.

Jag: Nej, precis.

Brudarna på jobbet: Så du ska gå hungrig hela eftermiddagen; det låter ju sunt.

Jag (drömmande): Vet ni, jag har börjat gilla att vara hungrig, för det betyder ju att...

Brudarna på jobbet: Rana!!!! Du är ju anorektisk i ditt tänkande.

Jag (far ut): Anorektisk! Ser jag ut att falla ur, kanske? Ser jag mager ut?? Kom och känn på min rumpa - nån som sticker sig??

Men jag ska vara rar och tacka för omtanken. Jag har gått ner elva och ämnar gå ner åtskilliga fler. Jag kan emellertid försäkra varanda kotte om att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att se ut så här:

*

Rösta på Rana

Konståkning

EM i konståkning pågår nu. Jag tittade en stund igår. Ah..! Vackra rörelser, halsbrytade konster, häftig passion, smäktande musik, roliga kläder - vad mer kan man begära? Jag har sett en del konståkning och isdans i mina dar, men jag ser ändå ingen skillnad på en lutz, slachow, flip eller ögel. Det gör ingenting; jag ser ju att det är vackert.

Och så ser det så enkelt ut, att det är fräckt. Kan det verkligen vara så svårt, det där? Äh, jag ska banne mig be Mannen slänga upp mig i en dubbel-ögel-kvadrupel nu på stubben.

(Vem ringer 112?)

*

Rösta på Rana

I am sailing

Men snälla, nu räcker det. I snart en veckas tid har jag haft Rod Stewarts I am sailing i skallen. Mot min vilja sjunger jag refrängen om och om igen. Jag måste byta ut den nu, innan jag får hål i huvudet.

Finns det någon som kan tipsa om en annan gammal slagdänga med klister, så att min hjärna kan glömma I am sailing?

Nånting, någon? Vad som helst?

*

Rösta på Rana

Mammablogg

De fina bloggerskorna Elizabet, Vaniljlatte, Zäta och Willewira har alla skänkt mig den här hedrande utmärkelsen. Tack ska ni ha, ni är så gulliga!

Tänk, efter den här vansinnesnatten känns det nästan som om jag är värd den. Notera mitt matta leende.

Jag skänker utmärkelsen vidare till alla mammor, med eller utan bloggar.

*

Rösta på Rana

Små magar

Vilken natt. Jag ska bespara er detaljerna. Låt mig bara ge er några nyckelord: nattliga avduschningar, byta sängkläder, fylla tvättmaskinen, skrubba rent, springa med gråtande, bubblande barn i famnen med hopp om att den här gången hinna fram till badrummet innan...

Men man hinner liksom aldrig.

*

Rösta på Rana

Filmjölk

Japp. Så här ser livet ut just nu.

*

Rösta på Rana

Lyxigt är det

Lyxigt är det att få några timmar egen tid. Egentid. Egen tid. Lyxigt är det att på kvällen ta bilen och åka och träffa en vän, som lyssnar och förstår. Lyxigt är det att - efter att ha samtalat med henne i flera timmar - höra henne knappra på sin dator, medan jag skriver ner dessa ord.

*

Rösta på Rana

Inget fel på självförtroendet

Klockan halv sex vaknar jag av att Lille Brottarn står i sängen och vrålar:

"Mamma, maaaamma!!! Kom, mamma! Kom! Kom nu..! Du ääääskar mig, mamma, du ha längtat etter mig!!"

Jag får hart när skrämselhicka av att vakna så. Men det han skriker är ju sant.

*

Rösta på Rana

Jag har upptäckt min lattegräns

En latte är aldrig fel, har jag tänkt. Ge mig den när jag målar, när jag leker med kidsen, när jag sminkar mig, när jag städar. Ge mig den att njuta långsamt efter maten, ge mig den att svepa snabbt när jag just ska springa till bussen. Ja tack, den smakar alltid bra.

Trodde jag.

Härom dan satt jag på toaletten medan ungarna larvade runt mina fötter. Totalt kaos och allmänt stoj i badrummet. Jag försökte komma ihåg när jag senast fick vara ifred på muggen, men så långt tillbaka sträckte sig inte minnet. Ungefär då klev Mannen in och räckte med servil gest över en enorm latte. Jag tog emot den. Det är fyra pers i badrummet, jag har en latte i min hand och jag sitter på toa till allmän beskådan. Där, va? Där ungefär går väl gränsen för när man kan njuta av en latte.

*

Rösta på Rana

Barnsäkerhet

Två små ungar på huk framför ugnen, storasyster och lillebror. De undersöker ugnsluckan.

Surrabutt: Det här är ugnen, den får man inte öppna.

Lille Brottarn: Neej?

Surrabutt: Men om man ska öppna, så måste man trycka in den här grejen.

Lille Brottarn (läraktig): Jaaa?

Surrabutt: Tryck här. Ja, det är bra. Så gör man.

Lille Brottarn (trycker in säkerhetsgrunkan, öppnar luckan): Så gör man.

Surrabutt: Men man får inte det.

*

Rösta på Rana

Barra, ditt åbäke

"Men är det inte skönt att julen är över?" utbrister jag på annandagen.

Hur mysig julen än är - eller kan vara - får jag till slut en fadd känsla av andnöd av den. Helst skulle jag vilja kasta ut det lilla julpynt vi har så fort tomten har gått. Jag läser på andra bloggar att en del ägnar dagar åt att rensa ut julen. Vårt julpynt består av en gran och tre violetta, glittrande kulor i sommargardinen, så det tar ingen tid alls. Sa hon violetta, förresten? Ja, för vi har en violett fondvägg i köket, gubevars. Brutaltmatchningens tid är icke över.

Men nu var det det här med julgranen. Jag vill gärna ha en, och det av en enda anledning: det luktar så gott. Den här julen var vi sena som vanligt, och dan före dan kilade Mannen upp till Plantagen och köpte en gran. Då fanns det bara kungsgranar kvar. Så den här julen hade vi en riktigt vacker gran - lång, symmetrisk, tät, vacker och välproportionerlig. Men. Den. Luktar. Ingenting. Jag lovar, inte minsta lilla doft. Snacka om bortkastat köp.

Det värsta är att den inte barrar heller, fastän jag har slutat vattna den i hopp om att den ska dö. Trots att jag är en hängiven fengshui-anhängare, har jag svårt att langa ut en så vacker gran som inte har fällt ett barr. Vilken mes jag är.

Bild: Kanske inte precis vår julgran.

*

Rösta på Rana

Oförklarlig förälskelse

Otäcka, runda månansikten. Uttryckslösa blickar. Munnar som inte rör sig när de pratar. Läbbigt. Ändå verkar alla barn älska Thomas Tåget och hans vänner. Varför? Lille Brottarn är helt förälskad i Thomas och sover alltid med ett stort, hårt lok i sina små kralliga armar. Med månansikte, uttryckslös blick och orörlig mun. På loket alltså.

*

Rösta på Rana

30 000

Mon dieu (eller "monjö monjö" som Surrabutt säger), jag har passerat 30 000 unika läsare. Det är verkligen inte vettigt. Hörrni, jag tror jag måste fira. Gudarna ska veta att jag kan behöva livas upp. Jag återkommer, kamrater!

*

Rösta på Rana

Bloggtips

Hur kan en liten människa vara vaken mellan ett och halv fem på natten, men ändå vakna halv sju och skrika: "Maaamma, jag vaken!! Jag inte sova! Jag vaken, kom nuuuu, mamma!! Jag välling!" Jag känner mig inte som en rosenknopp när jag släpar mig upp och plockar upp den lille illbattingen. Nå, nu sitter han intill mig och dricker välling och tittar på Bolibompa och jag får ju lite lyxig egen bloggtid. Så försöker vi se det, inte sant?

Fina Smultron med Mammas mummel gav mig och sju andra bloggare den här fina awarden. Tack, pinglan, för den och för dina snälla ord!

-

-

En annan som fick den var Fridapanik - en för mig okänd bloggare. Så här skrev Smultron om henne: "Fridapanik - För att hon inte drar sig för fula ord och ångest. [...] Jag erkänner att den bloggen kan få mig att andas lättare när det söta blir för sött." Jag blev såklart nyfiken och hoppade dit. Och jag föll pladask.

Så här skriver Fridapanik i sitt senaste inlägg (och Smultron talade sanning; för sött är det inte):

"Så därför har jag nu skaffat en hund också. Fyfan. Hoppas verkligen att kiss är bra för fötterna (jag trampar i osynliga pölar hela tiden... och i vårat trägolv är det ½ cm breda springor... som rymmer alldeles för mycket bajs för sitt eget bästa).

Som ikväll tex... när jag var ute med honom och han efter en lång promenad tillslut sket i trädgården - och jag skulle plocka upp bajset (jag fick binda fast honom vid ett träd en bit bort annars trampar han runt i det när jag håller på!) - så hittade jag det inte! Så jag fick gå runt i mörkret och lukta mig fram. Svärandes. Det är just då det alltid inte kommer någon riddare och rövar bort en. Till en djungelgrotta där det alltid är varmt. Soligt och tropiskt. Det är just då det alltid bara fortsätter att lukta bajs och han kissar i hallen direkt när vi kommer in. Jag tittar ner på någon som juckar mot mitt ben och undrar vart romantiken tog vägen."

Det var månadens bloggtips, mina vänner.

Och awarden? Den skickar jag vidare till alla i min länklista. Jag är så glad i er.

*

Rösta på Rana

Sov

Inget hjälper. Välling, ny blöja, klappa, sjunga, mysa, ligga nära, ligga långt ifrån, låtsas sova, stryka ryggen, prata lugnande, vara bestämd, mera välling, mer sjunga, aj vad jag har ont i huvudet nu, snälle Lille Brottarn - soooooooov. Inget hjälper. Han har varit vaken sen klockan ett och är bara skitförbannad. Nu är klockan halv fem.

Jaja, nu är han två år. Det kan inte vara så många såna här nätter kvar.

*

Rösta på Rana

Kampsport

Jag måste ha sett mer kampsport än alla mina vänner sammantaget. Sluta inte läsa. Det har med trygghet att göra, på nåt skruvat sätt.

Jag minns när jag som liten flicka satt bredvid min far i tevesoffan, medan han tittade på vasaloppet eller backhoppning eller skidskytte nåt annat outhärdligt tråkigt. Han var ingen sportfanatiker, men sånt där gillade han. Och jag satt bredvid och läste en bok eller drack te eller småpratade med honom. Det var tryggt, ljuvligt tryggt.

Sen gifte jag in mig i en släkt av kampsportare, kan man nog säga. Mannen är en jujutsu-kille. Hans pappa var gammal boxare. Mannens ena bror kör karate, den andra thaiboxning. (Dessutom tränar min egen bror boxning.) Så fort de visar nån slåssmatch på teve, sitter Mannen där och viftar och gestikulerar och skriker tips åt teven:

"Men garden, för fan. Kolla, killen är ju vidöppen!"

"Men lås då, kör ett benlås, du har honom ju!"

"Han sparkar ju inget, sparka för fan, kör låga sparkar..!"

Jag vet ärligt talat inte om han talar med mig eller inte. Men han är söt att titta på när han sitter i soffan och hoppar och gapar och svär. Och jag sitter bredvid och bara myser.

*

Rösta på Rana

Motblogg

När jag kärleksfullt har råkat häckla Mannen lite här på bloggen - det har väl hänt en gång eller två eller tre eller fyra eller fem - har han hotfullt grymtat:

"Passa dig, kvinna, jag tänker starta en motblogg."

Jag har bara flinat åt detta, men ups - nu har han gjort det. Jag får se om jag kommer att passa mig. Det känns inte så. Men besök gärna hans blogg, Knickens fotoblogg. Idag skriver han om sin svärmor.

Bild: Stympat träd i dimma.

-

Bild: Brazilian jiu jutsu.

-

Bild: Kyodo.

Samtliga bilder är snodda från Mannens blogg.

*

Rösta på Rana

Snedtändning

Jag är en fridsam själ, en vit flagga, en kvinnoblomma. Men ibland tänder jag så vanvettigt snett. Oftare på saker än på personer - sannolikt för att de inte gapar tillbaka. Om det kanske Freud och grabbarna har en del att säga (om förskjutning och så vidare) men det struntar vi i nu. Ett burklock som vägrar lossna, ett säkerhetsbälte som krånglar, datorn som segar sig, en knut som inte går upp... Jag kan bli helt skogstokig.

Härom dan skulle jag vässa en kajalpenna över toan. Det var tidigt på morgonen och jag gick praktiskt taget i sömnen. Jag minns att jag tänkte "nu får jag varken tappa pennan eller locket". Vad händer? Givetvis tappar jag vässaren istället. Då blev jag så förbannad så att jag ögonblickligen - helt utan logik - spolade ner den. Se där en liten arla snedtändning i hela sin poetiska skönhet.

Men sen fick jag en ny vässare av Mannen. Den ska jag inte spola ner.

*

Rösta på Rana

Arg flicka

Ofta är hon så rar och smeksam, lilla Surrabutt. När jag råkade svära över ont i foten tidigare idag, sa hon med sitt lillgamla tonfall: "Men stackars lilla gumman, har du ont i foten, då är det synd om dig. Och var kommer ontet ifrån då?"

Eftersom hon alltid har varit den försiktiga flickan som tycker om lugna lekar, som låter andra gå före i kön till rutschkanan och som går undan om det blir för bråkigt - är det befriande att höra att hon numer faktiskt kan rya lite hon med.

Surrabutt (arg): Lille Brottarn, du är jättedum nu!!

Lille Brottarn (glad): Nej, jag näll, jag jättejätte-näll.

Surrabutt (jättearg): Nej!! Bara ibland är du snäll!!

Och ibland tar hon till så hätska ord att modershjärtat hoppar till. Hon säger med gravallvarlig röst till sin bråkiga lillebror: "Lille Brottarn, när du blir död... då ska jag skratta." Och sen tar hon till det elakaste hon nånsin kan tänka ut och säger medan tårarna sprutar ur ögonen: "Och sen när du tittar på teve... då ska jag ställa mig i vägen!!"

*

Rösta på Rana

Att blogga

För dryga året sen, när jag började blogga, hade jag ingen aning om vad det skulle innebära. En del ser bloggandet som ett offentligt dagbokskrivande. Mitt mål var snarare att underhålla och beröra. Ibland har det lyckats, ibland inte. Det är guldkorn och magplask om vartannat. Ibland slänger jag ut en (enligt mig själv) riktigt rolig, självironisk, smart historia - och gnuggar nöjt händerna åt de uttagna svängarna. Något mindre roligt och smart känns det, när jag efteråt inser att ironin inte har gått fram hos alla. Det är ingenting jag vill ge dessa läsare smisk för. Om skämt missförstås, faller skuggan på skribenten. Å andra sidan - vad gör det?

Det här var en utsvävning. Jag börjar om: mitt mål var att skriva texter som underhåller och berör. Men vad var det som blev den överlägset största behållningen med att blogga? Svar: ni! Så mycket bekräftelse och uppmuntran och värme jag har mött. Så många fantastiska människor jag har lärt känna. Så många människoöden jag har fått inblick i. Tack för att jag får komma er inpå livet och tack för det ni ger.

Som en hyllning till alla förunderliga band som knyts i bloggandets namn, vill jag ge denna award till alla som vill ta emot den - med förhoppning om att detta år blir ett mysigt och härligt och lustfyllt år för er alla.

*

Rösta på Rana

Nya året

Jag vill härmed offentligt tacka den brutalt förtjusande Annalunda-familjen (aka Annie, Stormogulen och lilla Sarah) för att vi får vara här nere i de småländska skogarna och fira in det nya året med dem. Jag talar om skrattårar, förtroliga samtal, förtjusande språkförbistring, läcker mat, skönsång, lek, nattstök, champagne, hästklappning, besök i den lokala lanthandeln och ett aldrig sinande intag av latte, latte, latte (tack oh, Stormogul!) och vänskapliga, smeksamma puffar.

Sämre start på det nya året kan man sannerligen ha. Tack, vänner!

Jag vill passa på att önska alla läsare en fabulös start på 2009. Må detta år bli ett spännande, härligt och skönt år.

Bild: "Skål" säger Rana.

*

Rösta på Rana