29 april 2008

En stor liten person

Hon har funnits i hela mitt liv.

Hon är den mest charmanta och spirituella person jag känner. Hon har alltid varit nyfiken på det stora och lilla livet. ("Jag ger mig fan på att det är därför hon lever så länge" säger min far.) Hon är humoristisk och kusligt snabbtänkt - den lilla, fina, gamla damen har gång på gång förbluffat mig med sina kvicka infall. Hon är så belevad. Jag har aldrig hört henne höja rösten, aldrig hört henne klaga, aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Min mormor. Född 1908. Hon har levt så länge. Och snart gör hon inte det.

Fram till i julas skötte hon sig helt själv, nittionio år gammal. Sen kom en liten dammöbel - en puff, heter det så? - i vägen för hennes små toffelfötter. Hon berättade efteråt att hon skulle ta ett litet danssteg ("så dumt av mig"). Fallet, lårbenshalsbrottet, avtuppningen, ambulansfärden, operationen, sjukhusvistelsen, komplikationen, Den Stora Tröttheten - var ett faktum. Och nu de sista dagarna har det blivit hastigt sämre.

Jag var och besökte henne igår, tillsammans med min mor. Jag kom dit först. Hon var precis så fågelliknande som jag hade befarat. Jag visste inte ens om hon skulle känna igen mig. Det såg nästan ut som om hon redan hade farit, men hon var kvar. Snabb blick i ögonvrån.

"Det är Rana, mormor!" ropade jag i hennes nästan döva öra. Hon nickade blundande. "Får jag sitta här hos dig? Du kan bara ligga och vila. Får jag hålla så här?" Nick igen. Som att smeka en fågel. Jag höll den lilla smala handen och kämpade med tårarna. Hon försökte säga nåt. "Släpp!" lät det som, vilket gjorde ganska ont i en maktlös dotterdotter. Hon flämtade fram ordet igen. Då hörde jag att ordet hon försökte säga var "trött". Lättnad - hon ville bara förklara för sitt lilla, stora barnbarn varför hon låg där helt utslagen. "Ja, vila du" skrek jag. Sen kom min mor, som var betydligt mer naturlig och glad och vardagligt småpratande än jag.

Mormor var så genomslut att hon domnade bort flera gånger under vårt korta besök. När vi skulle gå, ryckte hon upp sig och vinkade käckt med en hand, som hon knappast orkade lyfta. Och hon, som var så matt att hon nästan inte orkade tala, samlade sina sista krafter och ropade till oss "Tack för besök! Hejhej!".

Jag fulgrinade när vi gick därifrån, men min gamla mormor låg kvar med sin stil, klass och grace. Flaggan i topp, ända till slutet.

-

Min mormor och hennes dotterdotterdotter Surrabutt.

*

Rösta på Rana

22 kommentarer:

Jessan sa...

vilken underbar mormor du verkar ha. det värsta med att älska nån är att man kan förlora dem...men din mormor verkar haft ett långt o fint liv? Det hjälper inte mkt att tänka så när man känner sån saknad jag vet...
Sänder kramar o massor med kärlek! Jessan

Annalunda sa...

Varma styrkekramar till dig Rana!
Du skriver så vackert om en som jag förstår väldigt fin mormor.
Annie

Anna-Lena sa...

Åh, ja... Det jobbiga med att tiden faktiskt ändå går! Att den äldsta generationen försvinner! Vi, jag och mina syskon, har alltid haft dem alla. Vi förlorade farfar tidiare men vi var ändå över 20! Så plötsligt för två år sen var det mormor, i cancer, och en månad senare, farmor, ålder iofs men ändå... Nu ligger morfar för döden med cancer... vi bara väntar!.. :( Så jag vill gärna ge en mycket förståelsefull KRAAAAAAAAAM

Belindas värld sa...

Så sorgligt. Hon har ju fått ett långt och rikt ialla fall. Hon har tur som har sina närmsta omkring sig, många gammla människor är ensamma idag. Kramar från mig,.

Anna sa...

Ja, man gråter som ett barn, för att man alltid verkar vara just ett barn när döden knackar på.

Gammal visdom som tynar bort och göms. Det svåra tycker jag är att finna mening på slutet, att knyta ihop säcken av minnen och hitta en väg för dem att färdas på.

Kram!

Nettan sa...

Har inte träffat henne så många gånger, tyvärr, men hört om henne från din morbror, som jag vet ofta ringer henne. Mor min berättade om att hon låg på sjukhus och att hon hade verkat pigga på sig, men jag antar att kroppen till sist ger upp. Livets gång, men tyvärr inte mycket tröst åt oss som blir kvar med saknaden.

Vår älskade mormor gick bort för ungefär två år sen och saknaden finns där, men på något sätt har hon lyckats förmedla en känsla av att hon har det bra och att hon är lycklig där hon är nu (var det nu kan tänkas vara). Kanske är det inbillning, eller önsketänkande, en jag finner stor tröst i det.

Jag skickar en tanke dig, din familj och bonusmormorn och en stor varm kram!

Var dags glimtarn sa...

Vilken fantastisk kvinna hon är! OCh vilken tur du har så fått ha henne så länge! Stor kram och hoppas hon får må bra.

Helena, Fläckvis Fint sa...

Vad fint du skriver om din mormor. Nästan lite mer än vad jag orkar läsa just, när min farmor gick bort igår, men dina ord får räcka för mig också. Jag vandrar i ett litet vakuum där sorgen får sippra ut pö om pö. Även om man är förberedd på att någon ska gå bort så vet man inte hur man kommer reagera förän det är ett faktum.
Kram till dej från Helena

Annalunda sa...

Skulle bara titta till dig... visa Surabutt och lille brottaren Sarahs nya inlägg! Kram Annie

lottens vita och gröna sa...

hallå gumman, du skriver så fint om din mormor, ser henne där ligga och vinka med svag hand, åh vilken härlig elation, man vill ja att dom alltid ska finnas,så ens barn också får uppleva dem...min lilla mormor lever men bara som kropp, hennes härliga örstånd och klurighet har alzeimer käkat up, nu sitter hon där, knäpper händerna ibland och säger tack gode gud, jag blir alltid så himla ledsen när jag går därifrån mest för att jag saknar ¨henne som stod mig så nära....
varmastestyrkekramen lotten

Kajsa sa...

Åh, det är så jobbigt när den tiden kommer, även om man vet om att den oundvikligen kommer att göra det. De där pigga gamlingarna som man hoppas ska leva för evigt, eftersom man inte ser några tecken på avtrappning. Hoppas det blir lugn och stilla och att hon inte behöver ligga så länge, när det väl är dax. Det är i alla fall en tröst, att hon levat livet ändå till slutet! Min mormor dog för snart precis ett år sedan (2 maj), efter någon månad på sjukhus. Fram tills dess bodde hon själv och skötte sig mer eller mindre själv och jag trodde hon skulle fortsätta för evigt.. Kram!

Malin sa...

Vad fint du skriver om D! Det är ju precis så där hon är, men jag kan inte låta bli att grina ändå. Många tankar som väcks (du förstår nog). Kram på dig!

Överjaget sa...

Tänker på dig stumpan. Kram

Trollmor sa...

Rana, så fint och kärleksfullt du skriver om din mormor!
Jag blir alldeles varm och rörd.
Tänker på min lilla mormor som finns med mig i hjärtat och ger mig kraft när det behövs ibland.
Många styrkekramar till dig

Anna sa...

Så fint du skriver! Snyft.

Petmojen sa...

Så var det då min tur att gråta... Många kramar till dig!
/P

Glädjekällan sa...

Jo det är jag som tror jag vet så mycket och som tar ålderns rätt som en förevändning ibland... så du har helt rätt :)
Den 15 maj har mina föräldrar varit gifta i 60 år. Nästan omöjligt att förstå. 60år!
Älsta barnet som jag är, fyller jag snart 60.
Fantastiskt med din mormor, även om hon inte lever så länge till. Så länge du och dina barn minns henne, 'finns hon med i livet'.
Tänk at få bli nästan 100 år och ha ork och livlust kvar nästan hela tiden. Ingen, inte ens man själv, tycker jag, kan begära mer, även om man gärna vill.
Hoppas du, trots allt, får en skön helg tillsammans med de dina.
Hälsar
Birgitta

KaosHouse sa...

Åh, vännen...! Jag kan inte med ord förklara hur ledsen jag är för din skull. :.(
Hon låter så underbar när du skriver!

Känner så väl igen mig i det du skriver. Satt vid min morbrors dödsbädd för ett par år sedan - och kände mig så oerhört liten, stel, onaturlig och bräcklig. ...och vad säger man när gråten bara stockar sig?
Det vill jag aldrig mer vara med om... Så fruktansvärt! :(

Många, många varma kramar till dig!
Tänker på dig i massor!

Brainflakes sa...

*lite tårögd*

Annalunda sa...

Tittar bara in för att titta till... och säga att jag finns här... Tänker på dig goa vännen...

Kram Annie

Anonym sa...

Tack - för att du sätter ord på vem hon är (vår alltid klart lysande stjärna).
Svårt att se för tårarna som faller, för det du skriver och för att er mormor - och vår farmor långsamt tynar.
"Jag har inga planer på att fylla 100!"
Nej farmor, mormor. Vi vill inte tvinga dig men det är svårt, så svårt att släppa någon som alltid funnits...

Kram
Miramis

Malin sa...

Tänkte mycket på min egen mormor när jag läste ditt fina inlägg. Hon dog för tre år sedan, hon hann aldrig träffa Alva. Det sörjer jag.

Nu har jag länkat till din fina blogg som jag äntligen tagit mig tid att börja läsa ordentligt. Och det är jag glad för för du skriver så bra!