Så kan man ju också säga

Av vissa orsaker dök jag upp mitt i lunchen på ungarnas dagis idag. Slog mig ner i skocken av kladdiga ungar, tog Lille Brottarn i knät och njöt av alla små knasiga beteenden till höger och vänster. Och min lilla prinsessa, min ljusa, ljuva, väna flickunge la upp stans raaaaap. "Jag rapade" anförtrodde hon förtjust fröknarna - en något överflödig upplysning. "Vad säger man då?" replikerade Strängaste Fröken. Och då öppnade sig min mun och jag sa, utan att tänka, en fras som jag är uppväxt med, vilken alltid har använts i liknande lägen; en gammal tradition på mitt fäderne: "Förlåt, jag blev mest överraskad själv". Argt ögonkast från Stränga Fröken: "Vi säger ursäkta."