"Det här är femte gången jag äter sushi..." anförtror hon mig strax senare.
"Du, man kanske inte skulle ha tagit isär pinnarna..?" säger hon tveksamt, när hon för sextonde gången tappar riset i sojan.
Sen sitter jag och tittar på min mor medan hon äter sushi med sked. Jag känner stor ömhet. Okej, jag kanske flinar lite också. Men bara pyttelite.
Bild: Sushi med pinnar, inte sked.
.JPG)
11 kommentarer:
hahahaha vad gulligt ändå... haha
Hej raring,
Förlåt för min frånvaro. Men nu är jag tillbaka igen - både som läsare och skrivare. Svårt att ta död på bloggnerven ;-)
Tycker din mor är modig som provar iaf. Min mor sitter mest och skrynklar på näsan när jag nämner Sushi.
Må gott!
Elizabet (enblevtre)
Sushi, är det som sill eller? :-)
Sked är på. Heder åt din mor.
/Niklas, nu med ny (gammal) husvagn
Å, jag skulle vara som hon, kan inte heller äta mat med pinnar. Visst har jag försökt, men så blir jag arg och tappar tålamodet och tycker att det är så jävla bekvämt med vanlig kniv och gaffel!
Kram
/Lina
Så gulligt - jag kan riktigts se det framför mig. Försökte äta sushi med pinnar igår med liten nyfiken 7-månadersbaby i knät. Det gick sådär......
Så söt mor du har...
Härligt att prova och försöka... även om det inte alltid går hem. Sån inställning skulle vi alla ha lite oftare.
Kram du goa!
Willewira
Hahaha :) Undrar hur hon ser ut din mor.
Fanken, nu blev jag sugen på sushi!
Kram fr hon som också är med nygammal husvagn
Åh - vad gulligt. Jag känner igen det där från när mina föräldrar käkade sushi första gången, det var rörande att se deras ansträngningar innan jag sa: vi tar fram kniv och gaffel!
Verkar som din mor påminner om min mor. Men det vet du mer om än jag.
Själv är jag rätt bra på pinnar. Sushi har jag dock bara ätit en gång, hemma hos Falunsystern i Ludvika. Gott var det i alla fall.
Skrattar när jag föreställer mig din moder med skeden. Jag tror att hon ändå ser sådär världsvan och belevad ut som mödrar kan försöka göra när de är i sällskap med döttrar som på något märkligt sätt tycks ha upplevt mycket mer än de själva, trots att de bara levt hälften så länge.
Kram på dig!
Din mor påminner om mig... inte får du le åt henne!!!!
Ha det gott
Birgitta
Så mysigt ni har det!
Och jag erkänner, jag kan inte heller äta med pinnar, fast resten av familjen kan. Inte ens när servitrisen i Kina försökte lära mig, så gick det :( Är nog ett hopplöst fall.
Tycker så mycket om ditt förra inlägg om din mor. Det är precis så det ska vara :)
Kramar Mari
Skicka en kommentar