Gott nytt år

Vänner och främlingar. Jag önskar er ett ljuvligt gott nytt år!

*

Rösta på Rana

Mindre av Rana

Åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid.

Bakgrund: Jag är inte känd för min hälsosamma livsstil. Vadå mat? Vadå träna? När vissa mopsiga kollegor skanderar "frukosten är dagens viktigaste mål", tar jag en enorm latte som frukost och har det bra. När Mannen tjurar över att söndagsmiddagen är fyra sekunder försenad, säger jag "men gud, jag har glömt att äta lunch idag igen". Varpå Mannen mulnar ihop ännu mer. (Hahaha, bara jag tänker på hur omotiverat provocerad han blir av sånt, blir jag på gott humör.) Och när chefen muppar iväg på spinningpass efter spinningpass, hör jag mig själv ropa "jädra hurtbulle" efter honom. Och han slänger tillbaka ett flin och säger "äsch, det är ju bara det femte passet den här veckan".

Nån benhård karaktär är jag inte heller känd för. "Jag börjar banta efter den här bullen" har mer varit min melodi. Eller som en god väns farmor sa: "Jag bantar idag, så jag tar bara två wienerbröd."

Men så hände nåt. I slutet av november bestämde jag mig. Inget sött (enda undantaget är glögg) och bara pyttesmå portioner för Rana från och med nu. "Jag ska bli den enda människan i Sverige som går ner i vikt över jul!" utbrast jag med klädsam ödmjukhet. Och sen i slutet av november har jag innehaft Södertörns vassaste karaktär. Vänner, min moraliska styrka är av flinta. Tro det eller ej, men på hela december har jag bara ätit en enda lussebulle och fem små lakritsknäck. Inget annat mumselimums. Ingen efterrätt, ingen kaka, ingen bulle, ingen marsipan, ingen glass, ingen ischoklad, inga praliner på hela julen. Jag är så imponerad av mig själv så det är larvigt. Hur går det då? Jo tack. Jag har gått ner sju kilo och brallorna flaxar runt midjan.

Som sagt: åtminstone en sak genomför jag med briljans i denna kaotiska, turbulenta tid. Jobbet ryker all världens väg. Ekonomi och sysselsättning och husköp och vägval och barnens skola är vita fläckar på framtidskartan. Men jag går ner i vikt i alla fall.

Jag måste bara klä i ord ett minne som alltid stiger fram, när ämnet viktminskning kommer på tal. Jag gick på Viktväktarna, och längst fram stod en donna som skulle peppa oss. Hon var smal som en gammal åra, vevade amerikanskt med händerna och skrek i extas till alla runda kvinnor i pupliken: "Vi kommer bli smala som trådar, allesamman!!!" Hon ville väl höra ett rungande "JA" men möttes bara av tysta, avundsjuka blickar. Hahaha. Jag vet inte varför min hjärna tar upp plats med det minnet.

Nu får ni ursäkta mig, jag har ett par brallor att sy in.

*

Rösta på Rana

Mamma

Hon var tjugofem år fyllda. Hon och hennes make ville så gärna ha ett barn. I sex år hade de försökt, men det ville sig inte. Vänner och bekanta kom med försynta frågor. Det hjälpte föga. Hon stod en kväll och tittade mot himlen och såg ett stjärnfall. Hon önskade sig ett barn - och blev kort därefter med barn.

Kvinnan var min mor och barnet var jag. Idag lovebombar jag mamma.

Bild: Mamma.

Hon är så mild, så ömsint, så kärleksfull. Ibland har jag trott att hon är en ömtålig blomma, men så är det inte. Hon vet kanske inte om det, men i jobbiga tider har jag försökt kasta kuddar under henne. Jag vet inte om hon har behövt det.

*

Tillsammans med min pappa gav hon mig och min lillebror en mjuk och varm barndom. Jag har alltid känt mig älskad. Min bror säger att jag var ett känslomonster som tonåring - men då vill jag en smula motsägelsefullt svara: "Det var jag inte alls. Vem var inte det?" Jag har inte för avsikt att dra min biografi; jag vill bara säga att mamma är min förebild. Jag vill ge mina barn en sådan varm och kärleksfull uppväxt som hon gav mig.

*

När hon och pappa separerade, blev jag så vanvettigt arg på henne. Det är länge sen nu. Jag var inte arg särskilt länge, men hon och jag tvingades att hitta varandra på nytt. En period blev det för nära, för tajt, för mycket systerskap (det här är min version). Vi prövade, omprövade och hittade så småningom varandra som mor och dotter.

*

När jag fick mitt första barn, fylldes jag - vid sidan av alla kaotiska känslor av kärlek och rädsla och lycka och oro - av en gigantisk känsla av JAHA. Det var "jaha" som i "Jaha, är det så här mycket man älskar sitt barn. Jaha, är det så här orolig man är för allt som kan hända. Jaha, är det alltså så här mamma har känt för mig." Redan på BB föll hundra pusselbitar på plats. Alla gånger mamma har varit orolig för mig - jaha, var det för att hon älskade mig så.

*

En period när jag var riktigt under isen, ville jag ha hennes varma, trygga, kärleksfulla stöd. Jag tyckte inte att jag fick det. Hon försökte peppa och rycka upp mig allt vad hon kunde, men jag blev bara olycklig.

"Försök vara glad. Sprid din ljusa energi!" sa hon.

"Jag har ingen energi att sprida! Du låter mig inte vara som jag är, det känns som om jag inte duger som jag är" grät jag. (I den absurda förlängningen: "Du älskar mig bara när jag är glad.")

"Det klart du får vara ledsen, men det är bättre om du är glad" sa hon.

"Oaaaaahhh!!!" grät jag.

Det fina med den här händelsen, som var en sån besvikelse för mig då, var att hon kunde förklara allting så glasklart sen: "Rana, när jag ser dig, ser jag både Rana 30 år och Rana nyfödd. Du säger att du är i en grop. Jag står bredvid och ser min lilla bebis i en grop. Fattar du inte att det enda jag vill är att ta upp dig då?"

Jaha - igen.

*

Hon är inte inte enbart ömsint smeksam och lammtussmjuk. Hon har en sabla (jag undviker riktiga svordomar i detta inlägg för hennes skull) förmåga att komma med oväntade rykare underifrån. När det kryper en insekt på hennes macka och jag börjar ropa, säger hon föraktfullt "äh" och äter upp den. Och när jag tar med henne på libanesisk restaurang och försöker briljera med att beställa in baba ganoush och tabbouli utan att titta på menyn, så dissar hon mina försiktiga utsvävningar (= snäll auberginröra och ofarlig persiljesallad) och beställer helt sonika in GRODLÅR.

*

Nu är hon också är en kärleksfull mormor till Surrabutt och Lille Brottarn - och hur ofta har hon inte råkat säga "men lilla Rana" till Surrabutt?

*

Vad mer? Hon är söt, smidig och kvinnlig. Hon är en riktig pingla. Hon är över sextio, men ändå på nåt vis en liten flicka.

Mamma. Jag älskar dig.

*

Rösta på Rana

Bildbevis

Kära vänner, må julefriden lysa över er. Må glöggen vara het, julgodiset gott och julmaten mumsig. Och må julstressen hålla sig i skinnet.

Ingen ska tro att det har varit så mycket julpyssel för mig i år. Jag har på tungan att säga att bilderna nedan ljuger, men så långt ska vi väl ändå inte gå. Väninnan och fotografen Johanna Norin har förevigat ett pepparkaksbak som faktiskt hände. Och att det hände, är för övrigt blott hennes förtjänst. Många julkramar till henne och hennes vackre make och till varenda julkotte som läser detta!

Jag ämnar återkomma i år.

Bilder: Mannen och jag. Foto: Johanna Norin.

*

Rösta på Rana

Julefrid

En sorts julefrid:

Jag njuter min latte medan tre dårar rusar runt i huset. Först klampar Mannen fram - yvig, högljudd och glad. Efter kommer Lille Brottarn, som skrattar och skrattar och försöker klampa fram som sin far. Sist springer Surrabutt, med en enträgen önskan:

"Pappa, pappa, hjälp mig att fånga Lille Brottarn, så att jag kan fisa på honom..!"

Jag blundar och dricker min latte.

*

Rösta på Rana

Kyss mig mer

Ja, hörrni. Skit och piss att jag kommer bli av med jobbet! Jag är ledsen, ledsen, ledsen. Men jag blir glad av allt fint ni skriver för att peppa och stötta. Det värmer verkligen. Jag har varit dålig på att kommentera den senaste tiden, men jag kommer snart igen. Tack alla ni som hälsar på mig ändå. Jag har planer på att kravla upp ur gropen före jul.

Och ikväll målade jag; det är ett gott tecken. Först hade jag ingen lust, men så fick jag det.

Tavlan heter Kyss mig mer, och den målade sig själv. Fler alster finns i webbgalleriet.

*

Rösta på Rana

Lågkonjunktur

"Värsta lågkonjunkturen sedan trettiotalet..."

"Krisen blir lång..."

"Rekordstor arbetslöshet..."

"Dämpad tillväxt..."

"Den svenska konjunkturen försvagas i snabb takt..."

"Lågkonjunkturen kommer att bli djup och utdragen..."

I veckan smällde de av varselbomben på mitt jobb, som på så många andra. Den sista januari säger jag hejdå till jobbet och till människorna där, som jag har kommit att hålla så mycket av. Och jag har så ont i magen.

*

Rösta på Rana

Även jag

Jag sjösatte tema LOVEBOMBING för några veckor sen. Jag har lovebombat vänner, kollegor och bloggfavoriter. Men idag ska jag lovebomba mig själv, för idag blev jag varslad.

*

Rösta på Rana

Inte fler barn

Igår var vi hos min svåger med familj. Huvudpersonen var lilla nya familjemedlemmen. Länge, länge låg den där lilla, lena, mjuka, ljuvliga, snusande varelsen i min famn och suckade och snuttade och gäspade i sömnen. Äggstockarna sjöng en trudelutt.

Farligt!

*

Rösta på Rana

Toalettkonversation

Samtal man inte riktigt hade föreställt sig att man skulle ha med sina barn - innan man fick barn:

Surrabutt: Mamma, vad gör du?

Jag: Kissar.

Surrabutt: Ska du också bajsa?

Jag: Nej.

Surrabutt: Är du inte bajsnödig?

Jag: Nix.

Surrabutt: Ska du bajsa i alla fall?

Jag: Nej, jag tänkte inte det.

Surrabutt: Vi får se om det kommer bajs ändå.

Jag: M-hm.

Surrabutt: Vad mysigt vi har nu.

*

Rösta på Rana

Ögon-aga

Jag vann inte något Världens Bästa Mamma-pris den här gången heller.

Lille Brottarn och jag busade, och jag skulle fånga hans lilla sparkande sprattelben. Han är stark; jag slant. Jag tappade greppet om hans vrist och tryckte in tumnageln rakt under hans öga. Det lilla skrattande ansiktet förvandlades till storgråtande förvåning: "Mamma illa mig..!!"

Och medan jag tröstade honom och tackade gud för att jag inte hade kört in nageln rakt i ögat, tänkte jag att det var bra att det inte hände när jag var nybliven mamma. Då hade jag väl närmast svimmat eller skjutit mig.

När han hade gråtit ett kort tag, tittade han på mig och sa medan tårarna blänkte i ögonen:

"Jag jätteglad nu."

*

Rösta på Rana

De tre gracerna

Idag lovebombar jag tjejerna på jobbet:

Cath, som från första början har hjälpt mig, lärt upp mig, tagit hand om mig. Med en ängels tålamod har hon förklarat och förklarat och förklarat igen. Hon är den underbara klippan som står stadig när det blåser och när jag flipprar till det.

Carro, som är den galna, den skarpa, den ljuvligt kvicka. För hennes skull har jag många gånger skrattat mig till tårar. Hon är helt enkelt vansinnig och därför lite av en idol för mig (men det skulle jag aldrig erkänna).

Mona, som med omhändertagande värme har tagit mig till sig från första stund. Hon uppmuntrar, peppar och berömmer. Hon går runt som en mjuk, smultrondoftande älva men tappar då och då en osande svordom ur mungipan. Och idag när hon sa "Rana, du har så gullig byst", höll jag på att kissa på mig av skratt.

Jag har sagt det förr, men nu säger jag det lite mer offentligt: Tack, mina tre gracer, för att ni förgyller mina dagar. Ni är underbara.

*

Rösta på Rana

Handy woman

Jaha, ja, Peter och alla ni andra händiga människor där ute - är det så här det ska se ut?

En av duschslangarna tyckte plötsligt att det var dags att lämna in. Vattnet sprutade åt alla håll och kanter. Men fingerfärdig som jag är, lagade jag den lite pronto.

Mannen, som var på väg till jobbet, tittade in i badrummet. Han slängde en hastig blick på duschen och en något längre blick på mig. Sen sa han inte "Adjö, ömma hustru" utan endast lite torrt "Är det där provisoriskt, eller?" Och så gick han.

*

Rösta på Rana

Angelägna samtal och grodvinnare

Ljuvligt är det att vara uppe med sin minsting och samtala om livets väsentligheter. Och vilken lycka - vi fann en död tvestjärt på golvet. Länge låg vi båda framstupa och tittade på den.

Lille Brottarn: Jag tycka om testjärtar.

Jag: Mm.

Lille Brottarn: Den fin. Den jättemysi.

Jag: Tycker du det?

Lille Brottarn: Jag lite rädd testjärten.

Jag: Jag med.

Lille Brottarn: Jag rädd först!

Jag: Mm.

Lille Brottarn: Den död?

Jag: Japp.

Lille Brottarn: Mamma, den jättejättedöd.

Jag hinner inte alltid ta vara på de där stunderna. Och jag orkar inte alltid. Men jag är så glad för de gånger jag gör det. Att ligga framstupa på golvet intill min lilla intensiva kille och samtala om viktiga saker - det är ju det som är livet.

Och nu, mina vänner, över till en viss utlottning. Den 28 november fyllde min blogg ett år. För att fira detta, ville jag lotta jag ut ett hemligt paket med grodtema. Inte mindre än 66 personer deltog - jättekul. Alla ni utan blogg, som var med tävlade: hej på er, så roligt att få se lite vilka ni är. Jag får lust att pussa er alla, inte minst när man läser kommentarer som Malins. Hon skriver sin allra första kommentar någonsin och säger: "Kanske är jag på väg ut ur garderoben som bloggkommentator?". Hahaha, välkommen ut, raring. Och tusen tack för alla fina ord från er alla - vänner och främlingar - det betyder mycket för mig.

Igår drog jag med ungarnas hjälp en vinnare. Grattis kära Ann, med Kannor och karaffer. Hon har en härlig blogg om "lustfylld inredning och medeltida inslag". Ann, mejla mig på rana.temporaria@yahoo.se och ge mig din adress, så kommer inom kort ett hemligt paket med grodtema på posten.

*

Rösta på Rana

Lillgammal, någon?

Lycka är att vakna av att ens lilla dotter kryper intill en, lindar sina små runda armar om ens hals och suckar kärleksfullt bekymrat:

"Mamma - min lilla gumma. Vad ska vi göra med dig?"

*

Rösta på Rana

Afasi som kom väl till pass

Ring-ring på dörren: en dörrförsäljare. Jag tänker absolut inte köpa nåt bara för att jag inte kan säga nej eller för att jag blir inlurad i nåt vansinnigt resonemang eller för att försäljaren annars blir sur. Den här gången ska han inte lyckas. Jag är helpeppad och nu ska han bara ha.

Dörrförsäljaren: Hej, har ni nån brandsläckare?

Jag (avfärdande): Ja guuuud ja, vi har jättemånga.

Dörrförsäljaren (lite brydd): Jaha, har ni..?

Jag (haha, ingen slipper här fram): Oh ja. Vi har nog fem-sex stycken, en i varje rum faktiskt. Så det behöver vi inte köpa!

Dörrförsäljaren: Det är väldigt ovanligt att man har så många brandsläckare... men då förstår jag att ni har så det räcker.

Jag: Jajamen! Hej då.

Dörrförsäljaren (dryper av): Hej då.

Jag (uppfattar en konstig blick från Mannen): Vad är det?

Mannen: Har vi fem-sex brandsläckare??

Jag: Ja, om inte fler.

Mannen (torrt): Du tänker nog på brandvarnare.

Bild: brandvarnare. Inte brandsläckare.

*

Rösta på Rana

Skönt

Jag tror minsann jag är inne i ett flow. Jodå - det finns massor att oroa sig för, inte minst att jag har en ruskigt osäker anställning i en allt kärvare tid.

Men jag har varken tid eller lust att ta ut en massa skit i förskott. Jag mår bra, jobbet är bra, barnen är underbara toktroll, Mannen och jag pussas mer än vi bråkar. (Och så är jag ju så snygg i håret.) Jag hör mig själv skratta - ofta. Det är lätt att vara glad nu.

Men nu får Winnerbäck tala; han säger det så mycket bättre än jag:

inte varmt men nästan vår

ingen lösning men ett spår

inga planer men ett steg

inte där än men på väg

det är visst nån som är tillbaka

-

inte varmt men nästan vår

ingen lösning men ett spår

inte ja men inte nej

inte bra men helt okej

det är visst nån som är tillbaka

*

Och glöm för all del inte min utlottning. Imorgon fyller Ranas horisont ett år. Har du inte redan kommenterat det här inlägget, så gör det nu. Då är du automatiskt med och tävlar om en hemlig vinst med grodtema.

-

Rösta på Rana

Vik hädan, gråingar

Jag är frestad att rycka de enstaka, gråvita hårståna med pinsett. Jag gör emellertid inte så längre, eftersom alla (läs: mamma) säger att hela håret då vips blir grått - innan man hinner säga "åldersnoja". Imorse, efter att jag med imponerande själsstyrka hade sagt "nej, pinsett" till pinsetten, upptäckte jag att jag stod och målade över några elaka, ljusa strån med min nya, dyra mascara. Med andra ord: hög tid. Och nu är jag så glad - för snart, snart, snart är mitt hår blåsvart.

*

Rösta på Rana

En bloggbriljant

Hennes texter är fokuserade och klara som kristall. Hon serverar sin kompromisslösa självrannsakan med förförande lätthet. Hennes blogg är en ask av lysande, fokuserade, salta berättelser. Man tar en ordkaramell. Man tar en till. Man blir fast och man gillar det.

Den här veckan lovebombar jag Anna med Jensens tankar.

*

Rösta på Rana

Porträttbeställning

Porträtt är knepiga att ge sig på.

Svårighet 1: Alla vet hur ett ansikte ser ut. Om man inte får till proportionerna eller linjerna, reagerar folk. Alla kan inte säga vad som är fel, men alla ser att något inte stämmer. Det är en annan sak med träd eller stenar eller monster; de får se ut hur tusan de vill. Men en hand, ett ansikte, en skuldra - där kan man inte balla ur hur som helst.

Svårighet 2: Likhet med modellen, eh - ja tack. Om en mor beställer ett porträtt av sina barn förväntar hon sig - med rätta - en viss porträttlikhet. Det är liksom det som är grejen.

Därför är jag så glad att modern i det här fallet tyckte om resultatet, efter att hon hade beställt ett porträtt på sina ungar. Så här blev det:

Fler tavlor finns i galleriet.

*

Rösta på Rana

Ånej, i år igen?

Förväntningarna inför julen kan se ut så här: glittrande barnaögon, glam med goda vänner, mumsig mat, klappar och familjemys. Det kan också se ut så här:

Kväll i förorten. Jag har hämtat ungarna och är på väg till bussen. Jag har en liten pladdrande ängel i varje hand. Bakom mig går två medelålders, något slitna kvinnor. De är inte berusade, men förmodligen inte heller helt nyktra. Den ena till de andra, med totalt uppgiven stämma: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."

Deras jul kommer nog inte se ut så här:

Men vems gör det?

*

Rösta på Rana

Tonfall

Jag är en av alla dem som lyssnar mer på hur det sägs än vad som sägs. Ett kärleksfullt "ditt lilla pucko" landar varmt i mig medan ett kyligt "ha det bra då" rispar mig med sina frostkanter.

Men ibland önskar jag att jag kunde strunta i tonfallet och ta fasta på orden istället. En sån gång var det igår kväll, när Lille Brottarn stod och hoppade i sin säng och var förbannad för att han - vilken idioti - måste sova. Vreden kokade i hans lilla kropp och med tordönstämma vrålade han ut sin frustration. Det lät som han ville säga "lyft upp mig genast, din enfaldiga kvinna" men orden han skrek var:

"MAMMA, JAG ÄLSKAR DIG. JAG ÄÄÄÄÄÄLSKAR DIG! MAMMA!!! JAG ÄLSKAR DIG!!!"

*

Ni är väl med i min grodtävling? För att fira bloggens ettårsdag lottar jag ut ett hemligt paket med grodtema. Alla som kommenterar det här inlägget är automatiskt med och tävlar. Välkomna att delta!

*

Rösta på Rana

Katt?

I min plånbok har jag en liten skrynklig lapp. Det är den ömma Mannen som har tecknat. När jag missar bussen, när jag har en bad hair-day, när regnet piskar snålt mot kinden, när någon är dum - då tar jag fram lappen och fnissar rått åt det här:

Jag vet inte. Det där menlesa ansiktsuttrycket, den där synnerligen oklara svansföringen, den där helt enkelt utomordentligt pissdåliga teckningen av en... katt. Hehehe. Jag har den alltid med mig. Mannen knorrar om att han känner sig utskrattad, men då försäkrar jag honom att jag inte skrattar med honom, bara åt honom.

Missa inte min grodtävling/utlottning! Kommentera bara inlägget nedan, så deltar du automatiskt.

Plums.

*

Rösta på Rana

Grodan fyller ett år

Jag har bloggat i snart ett år - inser jag just! Det sa bara svisch. Att blogga var inte som jag trodde; det var mycket lättare och svårare och mer givande än jag nånsin kunde ana. Den största överraskningen med bloggandet - och den tvivelsutan största glädjen - är att jag har lärt känna så många härliga människor, som jag aldrig annars hade stött på.

Jag ska fira bloggens ettårsdag med en utlottning med Rana-tema. Mitt namn betyder "groda" på latin. Ursprungstanken var att bloggen skulle skildra livet underifrån, ur ett grodperspektiv, från en grodas horisont. Alltså från Ranas horisont. Hur det blev med det vete sjutton, men den hemliga vinsten på ettårsutlottningen kommer i alla fall ha ett grodtema; så mycket kan jag avslöja.

Den 28 november 2007 skrev jag mitt första inlägg, som passande nog handlade om (sport)grodor. Exakt ett år senare, den 28 november 2008, drar jag vinnaren. Alla som kommenterar detta inlägg deltar i utlottningen. Jag lovar att inte bli sur om du länkar till utlottningen, men det är såklart inget måste för att delta.

Tänk om man kunde måla så här. Jesus..! Men det är tyvärr inte jag, utan akvarellisten Román, som har gjort grodan ovan.

*

Rösta på Rana

Orealistiskt?

Flickan är fyra år, pojken är två. Tiden går fort nu. Mannen och jag börjar oroa oss för skolorna här ute i förorten. Vi umgås allt intimare med tanken på att flytta. Undar om vi har råd med den här barren?

*

Rösta på Rana

Svårfångad pudding

Denna vecka lovebombar jag den här personen. Hon är den mest motsägelsefulla brallis man kan tänka sig. Hon är helt omöjlig att placera i ett fack - vilket inte är den minsta anledningen till att jag finner henne helt oemotståndlig.

Nu får hon under en veckas tid sitta här till höger och bli gegapad och beundrad. ------>

*

Rösta på Rana

Höger, nej, vänster, nej, höger.

Bakgrund: mitt lokalsinne är ett skämt. Jag åker vilse när jag ska åka till Coop Forum, där jag alltså handlar varje vecka. Jag hamnar mitt i stan bara för att jag inte har brains nog att svänga av vid rätt avfart, gång efter gång. Jag njuter knappast av att med skrämselhicka försöka snurra ut ur stan, så gissa om jag inte hamnar där med flit. Det var bakgrunden.

I fredags, när regnet fullständigt öste ned, skickade jag iväg denna mejlrad till Mannen: "Kan man tänka sig att du hämtar lilla frun efter jobbet idag? Jag ska vara snäll." Varpå han ringer upp från sitt jobb.

Mannen: Visst. Vilken väg är bäst från Farsta till Liljeholmen...? Hm...

Jag (tämligen smickrad över att jag vara så betrodd): Jadu, vilken väg kan det vara! Men att du frågar mig..?

Mannen (rått): Du. Jag skämtade.

Uppdatering: Mannen kräver att jag skriver att han sa det med glimten i ögat. Mm, verkligen.

*

Rösta på Rana

Rött sammet överallt

För ett par år sedan köpte jag ett lyxigt linne i rött sammet, bestrött med pärlor längs urringningen. Det är vackert och flärdfullt och fullständigt oanvändbart. Jag minns att jag tänkte att jag kunde ha det på julen. Hallå? På vintern är ett sånt litet plagg för kallt. Och på sommaren är rött, tungt sammet det sista jag vill ta på mig. Med andra ord: ännu ett plagg som ligger oanvänt i garderoben.

Men i morse, när Lille Brottarn körde upp mig i ottan och jag letade efter nåt att slänga på mig, fick jag fatt på det där linnet. Klockan var halv sex, det var mörkt och jag sov fortfarande. Jag drog på mig linnet, och sen stod jag och bytte bajsblöja iklädd ett extravagant, sensuellt, rött sammetslinne. Det kändes som en metafor för livet på nåt sätt.

Lille Brottarn tittade storögt på mig och sa till slut: "Mamma..! Du jätte-jätte-fin klänning. Den jätte-jätte-len." Och han kunde inte sluta känna på det mjuka tyget. Då kände jag, att om jag har på mig linnet blott denna enda morgon, så var det där köpet trots allt inte bortkastat.

*

För ett par dagar sedan fick jag den här fina Blogfriends-utmärkelsen av Camilla med den härliga bloggen Hemma hos Bröderna Bus. Tack, du goding! Jag fick den en dag då jag vadade i tjafs och strul och kräkiga barn och tårar. Den var minst sagt välkommen.

Bara för det skickar jag utmärkelsen vidare till dessa sammetsröda bloggare:

Hannis med Hannis hem:

Mari med Hjärtat mitt:

Birgitta med Glädjekällans Trädgårdsblogg:

Daniel med Daniels värld:

Annie med Annalunda:

Mizty med Söder om landsvägen:

Willewira med Mor Karins täppa:

Bilderna är lånade från respektive blogg.

Just i skrivande stund hände nåt: ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Mannen var ute och vittjade lådan och fann ett paket till mig. Från mästerfotografen Karin med Karins fotoblogg har jag fått en förstoring av den här underbara, sammetsröda bilden. Hon har krupit in i en dahlia och fångat lite av dess hemlighet. Brevet som låg med rörde mig till tårar. Tusen tack, Karin!

*

Rösta på Rana

Divalater bland ryggsäcksfolket

Imorse på tunnelbanan var det en donna som envisades med att trycka upp ryggsäcken i ansiktet på mig. Visst, det var trångt. Visst, man måste maka sig när folk ska av och på. Men den här brallisen var av den där sorten som demonstrativt sket i att hon stod ut en meter där bak. Och nu pratar vi inte om en mjuk rumpa som står ut - vi pratar om en knölig, hårt packad ryggsäck i strävt, högkvalitativt vattenavstötande tyg. I mitt ansikte.

När jag skulle kliva av, upptäckte jag vem ryggsäcksinnehavaren var. Nämligen:

Bild: Charlotte Permell, f.d. programledare för "Mitt i naturen".

Naturligtvis. Vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att förlåta henne. Om inte annat, så för hennes sexigt skorrande R:s skull.

*

Rösta på Rana

Hur ser en sifaka ut?

Jag stressar runt och försöker göra mig snygg; snart ska jag springa till bussen. Genom bruset från tandborste och hårfön, hör jag plötsligt en liten klar pojkröst: "Sifaka, chimpans, gorilla..." Jag spetsar öronen och smyger upp bakom Lilla Brottarn. Mitt på golvet, med en av husets stora djurböcker i famnen, sitter han djupt koncentrerad. Liten tvååring, som inte pratar rent än, sitter och artar det ena konstiga djuret efter det andra: "thomsongasell, större kuuuudo, impala, tjockhornsfår..."

Jag har närt en liten fältbiolog vid min barm.

*

Rösta på Rana

Liten blond mini-Rana?

Jag och lilla Surrabutt, kind mot kind framför spegeln. Jag njuter av att se mig själv i henne: samma mun, samma blå ögon, samma runda kinder. Hon är bara så mycket mindre, lenare och blondare än jag. Jag undrar om hon ser vad jag ser.

Surrabutt (plötsligt): Mamma, titta, titta!! Vi har precis likadana näsborrar!!

*

Rösta på Rana

Lovebombing

Nu sjösätter jag tema LOVEBOMBING här på bloggen. Vi lovebombar varandra alldeles för lite. Jag vet inte vad som håller oss tillbaka. Rädsla? Varför det; människor blir ju bara glada. Häromdan sa jag till en kvinna i hissen att hon var vacker och hade underbara färger. Hon blev jätteglad. Och gissa vad - det blev jag också.

Således - tema LOVEBOMBING är härmed igångsparkat. Varje vecka håller jag fram någon som jag tycker om och säger till bloggvärlden: titta här vilken pudding. Föremålet för min heta och ohämmade låga får sitta här på högerkanten och bli betittad en vecka. ---->

Och titta nu här vilken pudding som får bli min allra första lovebombade person:

*

Rösta på Rana

Liten vilde blir spak

Helgen gick i vänskapens tecken: kärt besök av långväga gäster med prat och skratt och lek och vin. Lite mindre kärt var det att Lille Brottarn inledde söndagen med att plötsligt kräkas upp hela frukosten. Nu håller vi tummarna för att ingen blev smittad.

Den här förmiddagen har den lille sjuklingen suttit i min famn, ynklig och spak. Han har fått ett par bananskivor och lite vatten, som han - gud vare lovad i höjden - verkar få behålla. Nu har jag lagt honom i sängen. "Inte sova" sa han och somnade.

Jag försöker låta bli att stressa upp mig för högarna som växer på jobbet, medan jag är hemma och vabbar. Nu har jag i alla fall tid att fixa lite med foton.

Vi säger att november är ruggig och grå, men så här vacker kan den också vara:

*

Rösta på Rana

Schlående likhet

Just hemkommen från konferens, kanske något på dojan. Saker jag önskar att jag inte just hävt ur mig till min sex år äldre chef (och kom ihåg att jag är hyfsat ny på jobbet):

"Du är sötare och yngre - annars är du precis som min pappa!"

Sen gjorde jag inte så här:

*

Rösta på Rana

Målarterapi

Kvinnan i berg- och dalbanan har störtat och loopat och är nu på uppåtgående, säger vi. Den närstående idioten och jag har pussats och blivit sams. Nog om det.

Idag har jag vabbat små sjuklingar och unnat mig att leka lite med en gammal skiss:

Ikväll är det min kväll. Jag rymmer till svägerskan och målar på mina tavlor, medan hon och ett gäng härliga kvinnor sitter och scrappar. Ikväll ska jag jobba med en beställning jag fått:

En annan tavla jag jobbar med just nu:

När den här brutala karln blir färdig, kommer han att löpa amok i galleriet.

Over and out, kära vänner. Jag är alldeles slut efter gårdagens känslogegga.

*

Rösta på Rana

Tack och lov

Valet i det stora landet i väst: puh..! Jag är kanske naiv, men nu hyser jag hopp om ett vettigare Amerika.

*

Rösta på Rana