Paus

Jag hittar inte mina ord. Jag tror jag får ta en paus.

Bild: veckans pausfågel.

*

Rösta på Rana

Stenläggning, my love

Bom, bom, bom. Nu duggar slagen tätt.

Jättecharmig (givetvis) irländsk hantverkare ringer på och erbjuder sin firmas tjänster: stenläggning minsann. De lägger sten i området och kan ge ett kanonpris, eftersom de har maskiner och material och skit här. Men gud, vilken slump, Mannen och jag har ju precis sagt att nu måste vi faktiskt ta tag i det här med framsidan, vi kan ju inte ha jordhögar och skräp den här sommaren också. Så vi har skissat och tänkt till, och så dyker den här fina killen upp, säger också "my dear, my love, my darling" på det där jättecharmiga irländska sättet. Jag berättar om våra planer, han lyssnar och är svintrevlig och ger sitt bud.

Jag: I'm very interested but I obviously have to talk to my husband first.

Charmig irländsk hantverkare: Of course, my dear!

Jag ringer Mannen, som givetvis är mycket mer skeptisk än jag: "Det här är inget vi ska rusa in in. Vi ska jämföra med minst två firmor till. Och vi ska ha referenser och alla papper. Hade han F-skattsedel? Förresten ska vi kanske göra det själva. Säg inte ja till nånting!"

Charmig irländsk hantverkare (ringer på kvällen): Do I have your go ahead, my dear?

Jag: No no! We would like to see your references and stuff first.

Charmig irländsk hantverkare: No problem, love. I'll bring them over tomorrow.

Nästa morgon åker vi iväg på en liten skogsutflykt. När vi kommer hem, står fyra snubbar och grävar i vår trädgård. Stor kalabalik. Jag orkar knappt prata om det, otroligt pinsamt. Mycket handviftningar blir det. De irländska slangorden blir allt svårare att förstå. De hävdar att de har fått "a go ahead from you, madam". Och referenserna har de minsann med sig, så vad är problemet? Mannen håller sig saklig, försöker argumentera för det orimliga i att de har börjat jobba innan vi har sagt ja. Jag hör på hans mycket blågula accent att han är upprörd under den kalla ytan. Jag börjar grina, tar det som ett personligt misslyckande. Och inte ett enda "my dear" eller "my love" från charmig irländsk hantverkare.

Efteråt sa grannarna att snubbarna var en känd liga som polisen har varnat för på Efterlyst flera år i rad. Senast gjorde de Uppsala; nu är det Stockholms tur.

För övrigt är jag forfarande sjuk, fick panik på riktigt i Skäris idag, sover inte, pluggar inte och har blivit osams med en kär vän fastän jag inte vet hur.

Jag tänkte först skriva ett inlägg med ett enda ord: BLOGGPAUS. Nu blev det här istället. Ta-da.

*

Rösta på Rana

Musbajs

Det är ändå ganska underbart att ligga däckad i feber och bli underhållen av småtrollen. Scen från igår morse:

Jag ligger på mage på golvet i vardagsrummet, rätt eländig. Surrabutt sitter intill och pysslar om mig: klappar på håret och säger fina saker och kupar sina små händer över mina ögon så att jag ska slippa bli bländad av solen.

Jag (rörd): Gud, vad du är underbar.

Surrabutt (allvarlig): Tack, mamma, för att du säger det.

Jag ler ganska brett åt detta, och en sekund senare kan jag inte låta bli att gapskratta, när nästa unge gör entré.

Lille Brottarn: Jag såg den musen på teven och den musen bajsade och... och.... (blir helt exalterad) och jag ÄLSKAR DEN MUSEN!!!!

Bild: Lille Brottarn är en glad kille.

*

Rösta på Rana

Onödig vaktpost

Ungarna är utleasade i natt. Det är påfallande ändå hur mycket jag har deras existens i kroppen. Minsta ljud, minsta knäpp i väggen eller sprak nånstans ifrån, och min kropp är halvvägs upp ur soffan eller sängen. Gång på gång.

Uppdatering:

Och Mannen berättade att han gick upp halv åtta - kunde inte sova. Varför är jag uppe på natten och lyssnar efter ungar som inte är hemma? Varför tar inte han sovmorgon när han får?

*

Rösta på Rana

This is typical

Det blir svårt att säga följande utan att låta som en riktig praktmartyr.

Vi har barnvakt ikväll och inatt. En avslappnad och glad afton med gamla, goda och likaledes barnfria vänner var planerad. Som ett brev på posten, eller vad säger man?

Jag ligger däckad med feber och har skallen full av snor. Jag tänker inte klaga, men jag tänker undslippa mig en väsning, lånad från Basil Fawlty: This is... typical!

Mer synd är det om Överjaget. Imorse när jag ringde för att berätta att vi måste ställa in det planerade partykalaset, hann hon före mig: "Du, det blir inget ikväll. Jag har magsjuka." Som sagt - typical.

*

Rösta på Rana

Skärtorsdag

För ett år sen berättade en bloggerska - vem var det? Zäta? Lotten? Nettan? - att hon varje skärtorsdag blev påhoppad av sin lustigkurre till granne, som sa:

"Höhö, ja, lycklig resa nu då!!"

Gubbar som drar samma skämt år efter år på det där tvångsmässiga sättet är lite söta. Man kan ju få moderskänslor för mindre. För övrigt hade han ju rätt.

Vi ses, hörrni.

*

Rösta på Rana

Barnvakt

På långfredag har vi barnvakt. Svärmor och Joje hörde av sig: "Barnen kan väl få sova hos oss?"

Eh... okej då..!

Vad vill vi göra, hur ska vi få ut det mesta av denna barnlediga kväll? Bio, teater, kryssning, konsert, opera, restaurang..? Det finns ju så mycket på kul på gång, och det var evigheter sen vi var ute. Vi kände efter - och var eniga:

Det mysigaste vore att häcka hemma hos gamla goda vänner, äta god mat, dricka vin och bara vara. Vi ringde och raggade på Överjaget och CyBorg, som sa ja. Och som förmodligen också kan greja barnvakt. Finkulturella utsvävningar i all ära, men avslappnad kväll *i goda vänners lag slår allt.

*) Jag sänder en tanke till vännen herr Berg, som av misstag brukar säga "i goda vänners samlag".

*

Rösta på Rana

Kannibal

Avgrundsskri från Lille Brottarn mitt i natten:

"Mammaaa..! Du får inte äta min fot..!" (börjar snyfta) "Du får ta en macka istället."

(Sen blev han lugn när mamma la sig bredvid och mumlande talade om vilka slags mackor hon skulle äta istället. Sen blev han oroväckande glad och sprallig när mamma berättade vilka fler kroppsdelar hon inte skulle äta.)

*

Rösta på Rana

Stryktipset

Mannen i morse, jäktad och sen: "Älskling, kan inte du stryka en skjorta åt mig?"

Jag lystrar och häpnar. Inte över klichén, för genom åren har han definitivt strukit mer åt mig än jag åt honom. Men de två gånger (på arton år) som jag har strukit en skjorta åt honom, har han strukit om den efteråt. Hur bra känns det? Jag påminde honom om detta medan jag tog mig an uppgiften.

Jag: Vi vet båda att du kommer att stryka om den efteråt.

Mannen (ropar från duschen): Nejdå. Men ta först ärmarna, sen baksidan, sist framsidan.

Jag (himlar med ögonen): M-hm. Men du ska få ett stryktips som spar lite tid.

Mannen (visar inte tillbörlig tacksamhet): Va?

Jag: Det är ju helt onödigt att stryka skjortan här nere; det är ju instoppat i brallerna.

Mannen (orolig): Klart du måste stryka hela.

Jag: Ja ja. Men vad är det för mening?

Mannen: Om skjortan åker upp så får den ju inte vara skrynklig nertill, fattar du väl.

Jag: Åker upp! Hur ofta springer du runt och drar upp skjortan på kontoret och visar rutorna?

Mannen (kliver ur duschen): Precis. Är du redan klar? Fan, vad du är snabb.

Han tar emot skjortan, som jag med en stolt gest räcker över. Han tittar på den. Och så stryker han om den.

Bild: ett annat slags stryktips.

*

Rösta på Rana

Hur kunde du!?

Jag har alltid en bok i händerna när jag sitter på bussen och tunnelbanan. Och en bra bok är en himmelsk gåva, det är lyx-lyx-lyx. Ändå finner jag mig ofta lyfta blicken och istället tjuvlyssna på medresenärerna.

Häromdan satt jag bredvid ett gäng unga tjejer i sjalar och bedårande tonårsattityd. Blattesvenskan var en fröjd att insupa. Den ena brallisen hade glömt sin mobil hemma och blev ansatt med bestörta kommentarer från de andra tjejerna. Läget sammanfattades av en av dem:

"Alltså jag fattar inte! Okej om du glömde nycklar eller sånt som inte är så viktigt, du vet. Men aldrig mobilen, aldrig."

*

Rösta på Rana

Nakenfis

Tänk om man var lika ohämmad som ungarna. Just nu springer två galningar runt mig spritt språngande och glädjeropar i korus: "Titta-kolla på oss, vi är naaakenfisar, vi är naaakenfisar!"

Jag har så många underbara nakenfisbilder på dem, men inser att det inte är en bra idé att lägga ut dem.

*

Rösta på Rana

Körsbärsvin

Idag köpte jag det här mumschiga vinet. Gott som godisch. Man får verkligen sche upp.

*

Rösta på Rana

Matt

Efterlängtad sushilunch med Rufus - men på Östermalm..? Ja, han jobbar ju där; vad ska man göra.

Jag försökte att inte bli matt på östermalmstanterna. Det gick åt helvete. Varför har de så många märkesscarfar, så många märkeshundar, så fisförnäma röster? Men österalmstanter kan man ändå förlåta; de är som de är. Värre är det med bratsen. Nej. Jag orkar inte ens prata om det.

Men på vägen hem till förorten hoppade jag av vid Slussen. Jag blev lika irriterad där, fastän jag har mitt hjärta på Södermalm hundra gånger mer än på nån annan malm. Måste alla springa runt i trashtrendiga mockakappor från Emmaus och toviga dreads och lila strumpbyxor? Jag blev matt där med.

När jag kom hem till förorten blev jag ta mig fan inte mindre matt. Skitigt, slitet, fattigt, klotter, paraboler, trasiga bussar, ungjävlar som kastar kastanjer på folk på perrongen. Matt, matt, matt.

Idag var Rana inte lätt att behaga.

Men lunchen med Rufus - som för övrigt blir pappa vilken minut som helst - var god.

*

Rösta på Rana

En dubbelgångare till

Men vad det är fråga om? Antingen har jag blivit vanvettigt intagande eller så har jag höjt blicken eller så har jag plötsligt blivit lik en massa andra människor. Igår blev jag påhoppad av en okänd snubbe som var övertygad om att jag var hans kompis. Idag hände det igen. Vad är oddsen?

Familjefar med fru och barn svänger runt ett hörn, stannar, tittar. Jag säger fort som i en film: "Vi känner inte varann!" Han fortsätter titta, kanske något paff över den blixtsnabba avspisningen. "Men du är väldigt bekant..." börjar han. "Vi känner inte varann..." envisas jag och känner mig snål. För att kompensera, knixar jag till och flirtar till med ett: "Men det hade varit trevligt!"

Jag börjar snart bli farlig.

*

Rösta på Rana

Dubbelgångare

Det är trevligt att för en gångs skull inte vara den som hoppar på främlingar och säger pinsamma saker.

Scen vid Liljeholmen idag. Jag har Surrabutt i handen. Vi möter en snubbe som leende går rakt mot mig.

Snubben: Hej..!

Jag: Hej..?

Snubben (drar snäckan ur örat): Hur är det med dig då?

Jag: Bra..?

Snubben (beter sig så familjärt att jag börjar tvivla på mitt eget minne): Fan vad kul att se dig, Camilla!

Jag: Vad roligt. Men jag heter Rana.

Snubben (stirrar, rodnar, backar): Alltså... du är jävligt lik min kompis!

Jag (ropar efter honom): Det var bara trevligt!

Jag hoppas verkligen för hans skull att jag inte var lik någon av hans närmaste vänner. För då lär de inte vara så nära.

Bild: inte Snubben, men gesten är hans.

*

Rösta på Rana