09 mars 2008
Antiklimax
"Jag känner att det här kan bli en bra dag."
Den jublande repliken hävde jag ur mig igår morse. Naivt intill idioti. Strax efter det fick flickebarnet hög feber och gossebarnet - varför hymla - rännskitan. Mannen blev irriterad på allting och särskilt på mig (kändes det som; han förnekar detta). Besvikelser, tillkortakommanden, ett evinnerligt spring på nätterna med båda ungarna. Jag tog bara slut och totalkraschade. Gråtfesten var ett faktum.
"Jag känner att det här kan bli en bra dag." Jag antar att det var verkligheten som slog till med sin sedvanliga svartsjuka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
4 kommentarer:
Usch då! Men jag känner igen det där! Jag går hemma och väntar hela fredan på allt mys som ska bli i helgen MEN så blir det inte som jag tänkt mig... någonsin! Men livert funkar ju inte så och jag vet det men ändå kommer den smygande... besvikelsen... Äsch! Vi får rycka upp oss och vara glada över friska barn... Ja, annars då förståss!?.. He he... ;)
Näe ååå fy..stackare!
Kan bara sända dig många kramar å tankar!
Inga äggkoppar så långt ögat nådde..hihiih...får ge mig ut på ny jakt.
Kram Pernilla
hmmm, jag sjunkerlugnad ner i stolen och delar gråtfesten med dig. Har inte sjuka barn men kraschar gör det. Skönt att inte vara ensam, om än så bara bloggsides med varandra ;)
Sen är det bara att bryta ihop och gå vidare, som man säger.
may the force be with you
Det är ju för jävligt. När man försöker vara positiv så kommer det och biter en i svansen.
Skicka en kommentar